Ingen av dessa på bilderna här kommer någonsin få någon möjlighet till ‘att ta semester ifrån sig själva’ eller komma ut i någon natur, eller vandra i några berg. Dom kommer varken bli några ‘Explorers’, upptäcka okänd natur i någon fjällvärld. Än mindre, ta några bilder av den. Ej heller, kommer någon av dom kunna ta några bilder av sig själva.

Fotografiet är då som nu, en enorm kraft som påverkar oss.

Dessa personer sitter fast i en slummiljö i ett fängelse i Malmö på artonhundratalet. Andra fotograferas i något som lika mycket det liknar en slummiljö, men är naturligt påver. Fotografiet är ett öga som ger social röst.

Samtidigt som blicken registrerar deras armod och fulhet börjar vi uppfatta motsatsen. Naturen. Att naturen är sublim till motsats mot människan.

(Malmö fängelsefångbok, "Försvarslösa" 1859) Med tillstånd ifrån Polismuseet. Rps.© )

(Samer i Bodö. 1890 tal.Norsk Folkemuseum. Oslo) Med tillstånd från Museet.©

( Borg Mesch. Samer vid lägereld 1904 © Kiruna Kommun bildarkiv)

Det sociala reportaget

Fotografiet som berättarröst kommer spela en avgörande roll under historiens gång. Dels som kunskapsförmedlare, social röst och som dokumentärbild. Vare sig motiven nu finns i städernas slum eller i en exotisk ödslig natur vi inte känner till. Lika mycket som den dokumentära bilden skildrar fattigdom och utsatthet, skildrar den även i seklets början en storslagen natur. Behovet av det oförstörda landskapet finns, och föds just i samband med att kameran som instrument, då den sätts i händerna på fotografen. Men alla blir inte fotografer. Det är behovet hos dom som önskar skönhet, frihet och ledighet. Det är hos dom främst begreppet om en orörd natur finns.

Lika lite under förra seklets början som i våra dagar. Behovet av den extrema bilden, det extrema sökandet efter det absoluta motivet har alltid funnits.

Vare sig det är speglat i en fårad kind eller i en fårad bergssida.

Man brukar säga att fotografiet ska registrera eller observera sitt motiv på ett sanningsmässigt sätt. Det är först nu i våra dagar vi talar om ‘ett deltagande fotografi’ eftersom de tekniska förutsättningarna förändrats.

Dom fattiga och påvra naturbarn som då var och blir motiv för dokumentärfotografer är i mångt och mycket föregångare till sina förebilder i det krigshärjade och industriella Europa. Vare sig det är slumbarn eller exotiska vildar. Dom har sina motsvarigheter i fotografiska objekt, i exotiska folkstammar i övriga världen likaväl, som i vår egen samiska natur, Dessa som villigt ställer sig upp framför den ‘Store Vita Turisten‘. Fotografi var då, likväl som det är idag en klassfråga, och en social kamp hur mycket esteter och förespråkare för den äkta och fria bilder än argumenterar.

När vår Fjällvärd uppe i höga nord töms på sina egna innevånare, töms det även sedermera på folk som kan berätta om även det gemensamma minnet av landskapet och människornas liv och strävan. Det reduceras mer och mer till en slags kuliss, en fond, nästan som på en teaterscen att projicera ideal och känslor på. Ju mindre det bebos av folk, ju mer ökar dessa ideal av: Natursjäl, Romantik och Egenvärden. Det är just nu ‘Naturen’ föds, som vår egen spegelbild eller, som motbild mot industrialismen. Det blir helt plötsligt tal om ‘Naturens’ röst, Naturens egenvärden, och Naturens ‘egna’ innevånare. Men, dessa egna innevånare är inte längre innevånare i att forma av människor, utan snarare nu djur, växter och annat pyttigt. Precis som Europas natur ödeläggs av industriskorstenar romantiseras ‘Nationalparker’ som lösningen för ‘det äkta och ursprungliga’, och det vi vill bevara. Fotografiet blir ett redskap i denna debatt.

Nationalparken blir den enklav vi vill bevara och drömma oss in i. När vi inte har något snart kvar av ‘det orörda’ måste vi ändå få ha nationalparker anser samhället. Det är i denna veva naturfotografiet föds.

Dock, Innan fjällandskapet är helt tomt och öde, utelämnat till naturfotografernas kameralinser, bebos det och avbildas det, just efter dom som äger marken, dom bofasta. Den jämtländske samiske fotografen Nils Thomasson tar saken i egna händer och skildrar sin egen miljö, och sin tid utifrån sina egna förutsättningar. Han ger röst åt dessa. Inspirerad av såväl Borg Mesch som konstnären Johan Tirén fotograferar han helt utan nästan, och utan urskiljning, en miljö som idag inte finns, och en miljö som få verkar veta om har existerat för knappt hundra år sedan.

Man kan säga ett Nils Thomasson för in en annan dimension i fotograferandet: Deltagandet. Han befinner sig mitt i och lever mitt i sin motivvärld.

(Alla bilder NilsThomasson. Jämtli ©) Med tillstånd ifrån Jämtlands läns museum.

Nils Thomasson har länge gått under beteckningar som: ‘Bygdefotograf‘, eller ‘Sydsamernas skildrare’. Det är lite fel att bara se honom som det. I mina ögon gestaltar han något större för oss idag. Människan i fjällen. Att han är så skicklig beror i högsta grad på att han är mitt ibland sina motiv. Han är en deltagande fotograf, något väldigt sällsynt då, som nu. Den deltagande och kännande fotografen är en sällsynt varelse.

Den deltagande fotografen

Nils Thomassons motiv är inte fjälltoppar, inte heller ‘iskalla världar utan människor‘, eller ‘fjällheroism‘. Hans bilder är landskap fyllt av människor som lever i fjällen. Han tar under sin levnad 30 000 bilder. Hela hans bildskatt finns idag på Jämtlands läns museum. Där kan de beskådas.

På den här tiden bars fotografiet faktiskt av sig självt som uttrycksform, och var identitetsskapande för vår konstruktion av både natur, människa och samhälle. Bilderna han tar bär kanske en enkel, nästan sentimental känsla kan vi tycka idag.

Naturligtvis fanns inte den överestetiserade synen på fjällen på Nils Thomassons tid. Denna något bisarra idé om att göra naturen större än den själva verket är. Den är något som kommer senare. Något som kanske tycks ha försatt samtidens naturfotografer i ett dilemma. Att estetisera utan att deltaga, alltså.

Nils Thomassons bilder, hans motivvärld, verkar tyvärr inte ha fått något utrymme idag, mer än som kuriös etnografi. Vi kan inte se på dom utan att gråtmilt drömma om något som inte längre finns. Inneslutet i hans bilder talar det mesta stumt mot oss om en miljö som inte längre finns. I dag är dessa landbackar tomma, kåtorna borta, nybyggena förfallna, renhagarna igenvuxna. Bortsopat alltså.

Än mer borta, är alltså fjällens människor, dels som motiv för sig själva men även som fotomotiv sedda av andra.

Den deltagande fotografen försvinner, när naurfotografiet pockar på estetisk renhet. Det är ungefär där vi befinner oss idag. Det deltagande vi heroiserar idag, är just det äventyrliga och extrema deltagande Leni Riefensthal initierade på trettiotalet i “Bergsbilden’. Det naturliga samspelet mellan människa och natur är borta. Jaget ska finnas i samklang med det extrema äventyret.

Människan är spårlöst borta idag ifrån fjället inom fotografiet. Till viss del finns hon kvar som reklamposör eller som skalenlig markör i något hörn. Men totalt sett, som centralgestalt är hon borta. Den är på nått märkligt vis ersatt av ‘jaget’ bakom kameran. Alltså fotografen själv! Fotografen själv, är idag huvudpersonen i fjällandskapet. ‘Egot’ alltså. Den människa vi ser idag finns inte som motiv i bilden, utan hon finns bakom linsen.

På så vis blir naturbilden nästan pornografisk i sin skildring. Den söker bara bekräftelse genom att förföra och estetisera. Någon social röst, har tyvärr vår samtida fjällskildring inte. Naturfotografiet har på ett märkligt vis blivit så privat och artificiellt och konstlat, att det blivit till ett skepp som seglat långt, långt bort ifrån vår horisont för att kunna påverka vårt samhälle. Naturfotograferandet har blivit till en märklig manierism. Hur har det kunnat bli så?

Fjällvärldarna idag är ‘mina egna‘, och det är ‘mina’ personliga bilder jag själv som fotograf tar. Det är dom som får den stumma världen att tala. Det är, jag själv som rattar linser, lägger upp bilder i album och sorterar i arkiv. Det är jag själv som letar likheter, och söker överensstämmelser som förbinder naturens enskildheter med varandra.

Sociala frågeställningar, livsvillkor och unika bildspråk offras idag i egoistiska fotojakter där individen ska uppmärksammas, bedömas och betygsättas.

Vi är alla nu, har det sagts, en form av redaktörer: Vi återanvänder, klipper och klistrar, blandar och laddar ned. Vi kan få bilder att presentera sig som i princip vad som helst. Allt vi behöver är ett öga, en kamera, en dator, en skanner och ett perspektiv således.

Mitt ibland allt detta föds begrepp som ‘Discovery Awards’ där fotografen jagar uppmärksamhet, bekräftelse och autencitet i form och en aldrig sinande ström av: vitsippor i motljus, frost på kullerstenar, eller höstlöv i mollstämda färger produceras.

Dom fotografiska gränserna tänjs ut kan man gott säga. Fast motiven är upprepbara. Samtidigt som detta banaliserande av motivet pågår för fullt, blir nu den digitala bilden en bruksvara som vi bara klickar på. Bilden är inte längre en artefakt, ett dokument gemensamt för oss alla, utan något som ska finnas i nuet och inte i minnet.

Vad vi i går ansåg som fult eller relativt dåligt passerar idag igenom, och anses som ganska bra, just för att det finns. Bilden behöver inte berätta något. Bara den är vacker, egenartad eller blir uppmärksammad, osv.

Hur mycket än bilden försvinner, eller kommer tillbaka för den delen, och ersätter den en tidigare skildring av samma ämne, utsätts vi fortlöpande för att gränserna tänjs, inte minst inom andra genrer än naturfotografi.

1940 tar modefotografen Angus McBean ett porträtt av en vacker Hollywoodskådespelerska. Fotografiet möts av det puritanska 40-talets förföljelse och censureras helt enkelt. Det är helt enkelt för magstarkt. Trots detta, kom den här typen av makabra bilder tillbaka i amerikansk masskultur, och förekom senare på sextio och sjuttiotalet i olika teveserier. (Familjen Adams, Min vän från Mars. osv.) Bilden banade väg för mycket. Ett exempel alltså på när ett sammanhang skapar en diskussion om fotografiets lämplighet.

Nästan ett sekel tidigare hade ju vår egen kände svenske fotograf: Oscar Rejlander (1813-75) klippt och klistrat ihop en bild av ‘Johannes Döparens huvud på fat‘. Rejlander var ju en föregångare och en mästare på detta. Folk uppfattade hans bilder som äkta och autentiska. Någon äkthet ifrågasattes aldrig i och med att det rörde sig om fotografi.

Elfte September 2001, tar fotografen Todd Maisel, denna uppseendeväckande bild. Även den kom bara publiceras en gång i ’New York Daily News’, sedan aldrig mer. Estetiseringen av det makabra och det ohyggliga har ju alltid skett. Det var egentligen inget nytt. Sammanhanget var värre. Vare sig det beskrivits i 1400-talets altarskåp eller bataljmålningar om krig. Bilder kan alltså förbjudas, inte bara utefter sitt innehåll men även utifrån det sammanhang det presenteras i.

(Med tillstånd ifrån fotografen 20120124)

Likadant med denna ytterst märkliga bildserie ’In memory of the jumpers’ Richard Drew 2001. Fotografierna visades en gång, men sedan aldrig mer. Estetiserandet blev helt enkelt för grovt.

(© Mememorial museum WTC 20120124)

Alltså, vi har bilder som är falska (hur tokigt det nu än låter) och bilder som upplevs som äkta (låter även det tokigt) och vi har samtidigt bilder som är precis tvärtom. Äkta, men som vi inte vill se. Det är som ett slags vaxkabinett, vi vill se och förföras. Helt enkelt en paradox.

Effekten av diktionen om fotografiets placering i samhället fortlöper. Man kan dock säga att den liksom aldrig tar slut, eftersom vårt behov av bilder är enormt. Naturfotografiet kommer likaså att genomgå olika transformeringar inte bara genom den moraliska diskussion som pågår, men även genom sin tekniska utveckling. Jag tror att naturfotografiet måste genomgå en stark förändring om det ska nå utanför sin lilla begränsade grupp. Diskussionen och debatten kring digital bildkultur är svår. Den är samtidigt relevant, intressant och väldigt komplicerad just för att den sker på så många olika plan samtidigt.

Vi har helt enkelt vant våra ögon och vår blick vid fotografiska situationer och vid situationer som är fotografiska.

----------------------------------

Här skulle jag avslutat med ett par bilder och text om Tellesö. Jag väljer att inte göra det. Det här avsnittet är alltså förkortat.

---------------------------