Har börjat bli vuxen och lärt mig att uppskatta naturen och dess oerhörda rikedomar mer och mer. Jobb, barn och andra intressen inkräktar dock ganska mycket på den lilla tid man har, så jag kommer inte ut så ofta som jag skulle vilja. Har blivit mycket inspirerad av "Fjäderlätt vandring" av Jörgen Johansson.
Drömmer just nu om att vandra genom Liechtenstein, i Slovenien och i Norge.
Jag har också fastnat i Gör-det-själv-träsket. Det är ju roligt både att skapa, och om detgår, spara pengar på att göra själv istället för att köpa dyra märkesprylar. Har under vintern 2007-08 lyckats sy mitt eget lilla tvåmanstält, och är mäkta stolt. Under kommande vinter kanske det blir en lättviktsryggsäck. Vi får se.
Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Foto, Utförsåkning, Resor, Styrdans, släktforskning, gör-det-själv
Etiketter:
Länkar:
Mars
2013:
April
2012:
Mars, April
2011:
April, Maj, Juni, Augusti
2010:
Januari, Februari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, November
2009:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November, December
2008:
Januari, Februari, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2007:
November
Drivans blommor smälta ner och dö
Solen sken och det var strålande väder när vi kom fram till Bydalen vid middagstid på Valborgsmässoafton. En del snö ligger kvar på fjällen, men slalombackarna stängde redan för ett par veckor sedan.
Allemanut på Alnö
I söndags var det äntligen dags för familjen Öhrnell att ge sig ut på höstens första Allemanut. Friluftsfrämjandet ordnar tipspromenader i trevliga omgivningar under en hel radda söndagar på höstarna, och det är något att se fram emot. Tycker i alla fall jag och maken. Äldsta dottern lyckades till slut gråta sig till att få slippa undan detta hemska, hemska, tråkiga sätt att slösa bort söndagsförmiddagen, så hon fick dispens att gå till en kompis i stället.
Ida verkade däremot må ganska gott av att få ha mor och far för sig själv, och såg fram emot utflykten.
Fjällturen med Ida
När vi kommit hem från tälttestarturen (det blev ett ord som ser konstogt ut, men det är alldeles riktigt!) var det bara att byta kängorna mot stövlar och ta med yngsta dottern Ida, 4 år, på den utlovade fikautflykten upp på Drommen. Hon hade blivit smått förnärmad av att min och makens vandringstur kom före min och hennes tur, så nu gick det inte att skjuta upp den längre. Vädret var ostadigt och kallt, så det blev en kanske onödigt diger packning jag släpade med mig. I vanliga fall hade det räckt med några bullar och en termos choklad, men halva nöjet skulle ju bli att få använda lilla köket (Trangiat), välja fika (resterna av vår fjällvandringsmatsäck och en massa vatten), titta på utsikten (kikare) och knäppa kort (kamera), så jag bar mycket och tungt dagen till ära.
Till en början gick färden fint, och Ida imponerade på mig med sina naturkunskaper. Vi tittade på småkryp och växter längs med stigen. När vi kom fram till en stor torraka med en massa fårtickor på, skulle jag lära henne vad det var, hade jag tänkt.
På spaning efter Jerusalemsgrottan
I mitten av juli styrde jag och maken kosan mot Grottjärn i Bydalsfjällen. En av anledningarna var att vi ville försöka hitta en grotta som kallas Jerusalemsgrottan, och som omnämns på Bydalsfjällens hemsida som ett trevligt utflyktsmål. Den skulle dock vara lite vansklig att hitta.
Efter att vi slagit läger för kvällen, följde vi bäcken som mynnar i Grottjärn uppströms - dvs mot sydost - i vår jakt på grottan. Terrängen var ganska storblockig på den södra sidan, så vi höll oss till den. Efter en stunds klättrande på blocken hittade vi mycket ritkigt en alldeles riktig liten grotta. Nere i den låg skelettet efter en stackars ren som trillat ner mellan klippblocken och antingen slagit ihjäl sig i fallet eller svultit ihjäl där nere.
Råd inför första fjällturen med motvilliga flickvännen
Vid det här laget börjar jag känna mig varm i kläderna när det gäller kortare fjällturer, men så har det inte alltid varit. Det börjar gå upp för mig hur psykiskt påfrestande det måste ha varit för min nuvarande make att verkligen tvingas övertala mig att följa med upp i fjällen, när jag var så lat och motvillig. Jag satt ju hellre kvar inne i fjällstugan och läste bok och skvallertidningar. Men hur det nu var så följde jag med, och det blev som det blev. Det hjälpte ju till att man var nykär, men då och då sken väl tröttheten igenom, särskilt om det var uppför. Uppför är jobbigt, och då det blev jobbigt växte hornen ut i pannan, och jag ville helst smälla till min slavdrivare för att få honom att stanna - om jag hade haft ork kvar i kroppen.
Så här inför sommaren misstänker jag att det finns flera nykära killar som vill inviga sin käresta i nöjet att fjällvandra. Här är några välmenta tips och råd till er. Vissa är väl väldigt basic, men ändå... En bra förstatur är en fin investering om man vill ha sällskap fler gånger.
