I mitten av juli styrde jag och maken kosan mot Grottjärn i Bydalsfjällen. En av anledningarna var att vi ville försöka hitta en grotta som kallas Jerusalemsgrottan, och som omnämns på Bydalsfjällens hemsida som ett trevligt utflyktsmål. Den skulle dock vara lite vansklig att hitta.

Efter att vi slagit läger för kvällen, följde vi bäcken som mynnar i Grottjärn uppströms - dvs mot sydost - i vår jakt på grottan. Terrängen var ganska storblockig på den södra sidan, så vi höll oss till den. Efter en stunds klättrande på blocken hittade vi mycket ritkigt en alldeles riktig liten grotta. Nere i den låg skelettet efter en stackars ren som trillat ner mellan klippblocken och antingen slagit ihjäl sig i fallet eller svultit ihjäl där nere.

Som grotta betraktat tyckte vi ändå att den var i ynkligaste laget för att omnämnas, så vi knatade vidare. Och jag var glad att jag bara hade kameran att bära på, för blocken var stora och höga, och mellan många av dem stod vassa stenar på högkant. Greppet i mina kängor lämnar tyvärr en del att önska, så jag tog det VÄLDIGT försiktigt.

Två tankar som for genom huvudet var "Hur tar vi oss härifrån om någon av oss (jag) trillar och bryter benet?" och: "Tur att inte ungarna är med, för då skulle jag verkligen ha hjärtat i halsgropen!"

Snart hörde jag käcka tillrop från maken, som ju har mycket längre ben än jag, och dessutom är aningen våghalsigare och tar sig fram snabbare i all sorts terräng. "Kom hit, här tror jag den riktiga grottan är!"

Mycket riktigt verkade han ha hittat ingången till något stort. Utanför grottan fanns ett vackert spindelnät med en spindel som fick rena julafton när nån procent av vårt knottfölje fastnade i hennes nät. Jag har aldrig förr sett en spindel in action när den fångar och väver in ett byte. Nu kunde vi stå och se på medan den förvirrade spindeln ilade fram och tillbaka mellan knotten.

Efter en viss tvekan följde jag med maken in i grottan. Det tog tid och jag fick kravla på alla fyra för att inte tappa balansen och stupa, men  det var det värt. Grottan var både hög och djup, och alldeles torr. Alla grottor jag varit in i tidigare har varit fuktiga/våta, men det kanske säger mer om min erfarenhet än om denna grotta... En bit in fann vi spår efter tidigare besökare, som lämnat en urbrunnen marschall och några värmeljus efter sig. 

När det blev riktigt kolsvart halade vi fram våra mobiltelefoner ur byxfickorna. Än en gång var jag tacksam över den starka lampa som lilla nallen är utrustad med. Totalt kanske vi tog oss ett tjugotal meter in i grottan innan vi fegade ur och tyckte att vi hade sett nog. 

När vi kom till utgången igen mötte knottsvärmen upp igen. Den hade tålmodigt väntat på oss utanför. Undrar varför den inte följde med in? Gillar de inte totalt mörker, kanske? Så här såg i alla fall utsikten ut ner mot Grottjärn.

Och så här såg det ut när jag sakta men säkert stapplade ut.

Ingången till grottan (och linslusen) på lite håll. 

Dagen efter fortsatte färden mot nordost. Jag passade på att ta denna bild västerut där man ser blockterrängen där grottan ligger mitt i bilden till vänster. Nere till höger skymtar Grottjärn och mitt i bild ligger Saubogen.

Tydligen är denna blockstensterräng lite speciell. Jag minns tyvärr inte termen, men den visar var isen stannade under istiden. Isen smälte och lämnade block i olika storlekar på varandra huller om buller.

Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag en liten avstickare - om inte annat så för att slippa knotten en stund!