När vi kommit hem från tälttestarturen (det blev ett ord som ser konstogt ut, men det är alldeles riktigt!) var det bara att byta kängorna mot stövlar och ta med yngsta dottern Ida, 4 år, på den utlovade fikautflykten upp på Drommen. Hon hade blivit smått förnärmad av att min och makens vandringstur kom före min och hennes tur, så nu gick det inte att skjuta upp den längre. Vädret var ostadigt och kallt, så det blev en kanske onödigt diger packning jag släpade med mig. I vanliga fall hade det räckt med några bullar och en termos choklad, men halva nöjet skulle ju bli att få använda lilla köket (Trangiat), välja fika (resterna av vår fjällvandringsmatsäck och en massa vatten), titta på utsikten (kikare) och knäppa kort (kamera), så jag bar mycket och tungt dagen till ära.

Till en början gick färden fint, och Ida imponerade på mig med sina naturkunskaper. Vi tittade på småkryp och växter längs med stigen. När vi kom fram till en stor torraka med en massa fårtickor på, skulle jag lära henne vad det var, hade jag tänkt.

"Ser du de där skojiga klumparna som sitter där uppe på stammen?"

"Ååååh, mamma. Det är ju tickor! Det vet jag för det har jag sett i Myror-i-brallan-spelet!"

Dataspel har minsann sina goda sidor också! Ida kunde mer än jag trodde, och hon fyllde sina fickor med spännande fynd. Ängsull och kottar och blåbärsblommor knölades ner i jackfickan.

Hennes goda höll i sig tills jag tappade bort leden ute på en myr, och fick plocka fram mobilen och ringa hem till maken och be om råd var jag skulle börja leta den igen. Jag lämnade Ida på en sten med en påse torkade jordgubbar medan jag letade. När jag äntligen hittat leden och klafsat tillbaka till Ida så var hon less och ville gå hem igen. Förstås!

Som tur var kunde jag visa var det fanns tjusiga (och för henne okända!) orkidéer, så då blev det lite roligare igen.

Jag trugade lite och sa att det inte var så långt kvar till kalfjället, där vi skulle få en vidunderlig utsikt. I själva verket hade jag väl egentligen ingen aning om hur långt det var kvar. Det skulle visa sig vara ungefär dubbelt så långt som jag hade trott...

På sina ställen fick jag bära Ida där myrklafset blev för djupt för hennes små stövelskaft, men i övrigt så bokstavligen SPRANG hon resten av vägen uppför fjällsidan. Hon fick nämligen ansvaret för påsen med torkade jordgubbar, aprikoser och russin, och de visade sig vara magiska och fyllda med någon sorts jetbränsle. Jag fick också smaka, och halvsprang så gott jag kunde för att hålla jämna steg med henne.

Hon hade förvandlats till en liten racertjej som mest bara stannade för att tjata på mig eller för att fylla på med mera bränsle.

"Kommer du inte snart, mamma?"

Här kommer vi äntligen upp på kalfjället. När Ida kommit så här långt så vill hon upp på toppen! Jag säger lugnt att hon själv får bestämma var vi ska stanna och fika. Det visade sig lättare sagt än gjort. Vi har nu kommit upp till det gröna fältet till vänster, mitt på bilden nedan, till vänster om snöstrimman.

Vad som kanske inte framgår av bilden är att det är väldigt brant just där. Vi fick bitvis klättra på alla fyra på stigen uppför, och jag fasade verkligen inför nedfärden. Upp kommer man ju alltid, men när man ska ner är det ju så mycket lättare att tappa fotfästet... Vi fick gå ganska långt innan vi äntligen hittade en plats som var platt nog att sitta och fika på, och där man inte behövde vara rädd att köket skulle rulla utför branten.

Utsikten var härlig, och det skarpa krönet gav oss känslan av att fjället stupade tvärt ner där. Ida fick smyga fram och titta ner över kanten, som inte var lika tvär som den såg ut på några meters håll. 

Ida fick förstås tända köket, och njöt av att få välja sin lunch. Hon fastnade till slut för en svampsoppa, som visade sig vara otroligt god. 

Här sitter hon och undersöker strypringen till köket, och leker att hennes fingrar är små eldslågor som inte får plats om man gör öppningen mindre.

I kikaren fick sedan Ida syn på en liten ljusgul prick som inte ens syns på bilden, men den är nedanför den mittersta slalombacken på andra sidan dalen.

Det som fångat hennes blick var en uppblåsbar hoppkudde som är uppställd nedanför restaurangen inne i byn.

"Mamma. Nu vill jag hoppa på hoppkudden. Kom så går vi dit!"

Sagt och gjort. Fjällturen till trots så fanns det krafter kvar både till promenaden ner och en dryg halvtimmes intensivt studsande innan middagen. Barn är fantastiska!

(Och på vägen tillbaka så förstår man inte hur det överhuvudtaget är möjligt att tappa bort leden på vägen upp...)