En 22årig tjej som har myror i brallan och svårt att sitta still, ser det mesta som att det går att göra till ett äventyr och tycker det är otroligt roligt att lära känna nya människor.

Hallådär, här är en 24 årig pratglad, utåtriktad och energisk tjej som pluggat Vildmark & Äventyrsguide i Åre och numera är utbildad fjälledare & guide. Testar gärna mina egna gränser och har väldigt mycket myror i brallan så sitter helst inte still för länge innan jag hittar på något. Befinner mig i Jostedal på somrarna och just nu i Björkliden vintertid.

Sover hellre utomhus än inne.

Användarnamn: duracellkanin

Intressen: Alpinism, Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Mountainbike, Multisport, Paddling, Foto, Löpning, Utförsåkning, Resor

Mer på profilsidan


Det där lilla extra

I vår stenålderfierade lägenhet som varken innehåller tv, dator, wifi, micro ger tid till så mycket annat. Detdär som många VILL göra men kanske inte finner tid eller ork till att göra. Jag har på senaste tiden hängt och flängt lite överallt utan att alltid ha en plan utan kört mycket på känslan och spontanitet vilket för mig ger så otroligt mycket. Det ska inte alltid vara planerat (nog för att det är viktigt i organiserade syften och av säkerhetsskäl många gånger) utan just do it, se inte problemen utan möjligheterna. Jag har t.ex många gånger kikat ut genom fönstret och sett att solnedgången snart är ett faktum och hoppat in i bilen och gått iväg på turskidorna i ullådalen, det är nära Åre men ändå så långt bort från all social hets, folk och dendär känslan en lite större stad ger. Det ger mig frihet, avslappning och jag skulle kunna vara någon helt annanstans än vad jag egentligen är. Ibland finns dedär fina och mysiga äventyren så nära att vi inte tänker på dem, det ska vara så extremt och resas runt halva världen för att kunna pratas om. Men för mig kan en fin solnedgång som vara i något som känns som en evighet över mullfjället vara det som gör att mitt äventyrar hjärta slår extra och jag blir nästan lika exalterad varje gång jag inser att JAG BOR HÄR. Alla dessa möjligheter, möjligheter att göra små äventyr i vardagen som berikar min dag. Så borde alla känna, vars du än bor, hur gammal eller ung du än är (ålder är bara en siffra och stay young i huvudet och jag får knotter på kroppen av meningen "...jag är för gammal för det där" NEJ oftast inte, och OM det är så, hitta något liknande DU känner inspirerar och motiverar dig), i vilken stad det än handlar om finns det alltid äventyr av olika slag. Det gäller bara att finna dem, se inte begränsningarna utan vad du faktiskt kan göra med det du har runt omkring dig. Din kreativitet och prioriteringar avgör, kom inte och påstå att tid inte finns. Det gör det alltid, så länge du prioriterar vad som är viktigt för dig. Så tänker jag om det som jag vill göra.

När vi var ute på femdagarstur med klassen i Jämtlandstriangeln (vi gjorde en fyrkant istället och startade med att följa Tjallingån ner mot Gåsån/Storforsen), Vildmark & Äventyrsguide i Åre, dog min telefon när vi var i Sylarna under andra dagen av vår tur. Vilket för mig blev extremt skönt. Jag hade en fantastisk tur med gänget och vi hade dessutom fantastiskt väder som plus i kanten innan vi återkom till Storulvån och checkade in på Fjällfest. Det var min första Fjällfest och jag var extremt glad att få tailguidea för en riktigt grym tjej vid namn Johanna och den första splitboard/snowboard turen som Jonathan höll i, superkul! Det var en folkfest och så mycket glädje och jag fann nya vänner som jag avslutade hela Fjällfest med att åka på mitt liggunderlag nerför halva personalbacken (en bit upp på Getryggen) med mitt i natten.

Små äventyr i bilder:


Såhär har en del förmiddagar och kvällar sett ut för mig i vinter, i princip helt själv har jag varit i Ullådalen på mina turskidor. Enkelt att ta sig dit men känslan av att vara mycket längre bort än en kvart från centrala Åre.


När XXL öppnade var vi ett gäng som valde att sova exakt utanför ingången, vilket var ett äventyr i sig.


Ett annat spontant äventyr var att gå upp på skutan med pulkor och åka ner när snön precis hade kommit.


Se inte hindrena, se möjligheterna.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-05-25 13:42   Öhrnell
Vilken lyx! Och vad kul att du delar med dig. Ofta gäller det ju "bara" att ta sig den lilla tiden att ge sig ut på ett litet äventyr istället för ett stort.
 
Svar 2016-06-10 23:37   duracellkanin
Tack för att du läste :) Ja kände att jag behövde göra det, blir för mycket fokus på stora äventyr ibland och man glömmer bort de som faktiskt kan göra väldigt mycket med de som finns just utanför dörren.
Ha en fortsatt fin kväll och en trevlig helg!
 
2016-06-01 22:02   Skogstoka
Du inspirerar med din härliga inställning! :)
Håller helt med dig om att de små äventyren i vardagen verkligen berikar livet. Tack för din påminnelse om det! :)
 
Svar 2016-06-10 23:35   duracellkanin
Tack för de fina orden Ulrika, du gjorde min kväll! Ellerhur, ibland gör man det alldeles för svårt för sig och glömmer bort att de kan vara väldigt lätt :) Du får ha en fortsatt fin kväll och en trevlig helg, och fortsätt med de små äventyren!
 
2016-06-20 11:58   mc690
Härligt att du kan njuta av det lilla äventyret också, det är liksom i upplevelsen som känslan kommer - blev glad att se fler som vill lyfta att det inte behöver handla om hela expeditioner utan att det är att få möjlighet att göra det man mår bra av :-)
 
Svar 2016-06-20 15:54   duracellkanin
Ja exakt håller med dig där! Allt ska inte behöva handla om att fara kors över världen och göra något extremt, visst det är också fränt men då glömmer man bort det nära :) Kul att höra och tack för att du tog dig tid att läsa. Ha det gott!
 

Läs mer i bloggen

En sommarsäsong leder till höst äventyr

Alla ni därute som säsongat någon gång känner säkert igen känslan av att man sista tiden är rätt peppad på att gå vidare men då dagen kommer är det fortfarande lite jobbigt att lämna. Kroppen behöver ett litet break men ändå har man detdär speciella bandet till kollegorna, människorna & naturen man har vistats i. Jag har nu gjort två säsonger i den fantastiska Jostedalen, som verkligen gjort ett stort intryck på mig och jag tycker om den dalen så enormt mycket och allt som finns utanför dörren. Så charmigt. Sommaren bjöd på mycket varmare temperaturer än förra året vilket är lite oroväckande såklart och breen (glaciärerna) i området har påverkats mer än året innan. Jag har sett otroligt mycket fler kalvningar i år, häftigt att se men också tråkigt. I år kom massa nya kollegor så det har varit spännande och min nörd level har stigit på skalan både glaciär, geologi & klätter mässigt, känner snart hur nördstämpeln sitter i pannan på mig. Det känns också väldigt inspirerande att jag hittat det jag brinner för just nu, den här sortens natur. Sten, is, snö och sjö. 

För att stilla min klätterabstinens kommer jag nu att fara iväg på semester till Kalymnos i Grekland och leka av mig. Som nybliven hjälpklätterinstruktör på klippa känns allt som handlar om klättring, rep och räddning väldigt roligt och lärorikt och något jag vill göra massor av. Likaväl som glaciärer, jag vill till flera och utforska dem. Gå mer kurser. Guida ännu mera. Papp tycker jag är konstig som spenderar mina somrar på is och snö men jag har helt ärligt hellre kallt än för varmt. 

Kvinnlig äventyrs inspiration

De sista sidorna av den 364 sidor innehållsrika ”Space below my feet” (1961) är till ända och jag kan inte sluta fascineras av denna fantastiska kvinna bakom boken, Gwen Moffat, en av världens första kvinnliga bergsguider. Som i 20-års ålder droppade ut från armen och drevs av sin passion för berg och äventyr och levde därefter. Hon är en sann inspirationskälla på alla plan och att läsa om hennes olika klätteräventyr, hitch hikes, boende i stugor i skogen i princip helt utan pengar, när hon genomför sina första klättringar som förste man, utan vare sig sele eller hjälm utan repet runt magen och att de klättrade under förutsättningar man knappt kan föreställa sig idag. Det var pure climbing. Min redan växande dragning till alpinism och glaciärer bara växer och hon är utan tvekan en påverkan i att jag ska fortsätta. Inte sätta gränser utan se möjligheterna vilket gäller det mesta här i livet, inte bara äventyrsmässigt utan det mesta man vill göra vad det än kan vara. Jag har länge hört av mina kompisar: ”jag vill också göra det du gör, det verkar så himla kul.” Men gör det då? Säger jag samtidigt som jag får till svar att det går inte för att de har heltidsjobb osv, ibland får man offra saker för att vinna annat. Det ger en mer i slutändan. Det är därför jag själv valt att bli guide, för att jag brinner för äventyr och att dela med mig av det och försöka peppa och inspirera andra att vidga sina vyer.

Det behövs mer girlpower därute och jag har hittat väldigt många kvinnor som gjort fantastiska bestigningar av berg, första expeditioner etc under 1900-talet som jag aldrig hade hört om tidigare just därför att vi tenderar att glömmas bort eller inte nämnas lika mycket ibland. Såsom Elizabeth Coxhead, Nea Morin (t.ex enda kvinnan i en expedition 1959 till Ama Dablam), Elizabeth Le blond (t.ex var med och startade Ladies Alpine club i Schweiz 1907) som alla gjort väldigt mycket intressant med tanke på deras förutsättningar.

Slettemarkspiggen via Slettemarkskampen

Nu när höstens färger börjar pryda Norges fantastiska natur och min säsong hos Icetroll för denhär sommaren är över är det dags att utforska mer av Norge. Efter att ha städat ur vårt guidekollektiv och rullat ur underbara Jostedalen tog min vil, Haggan, mig till Fondsbu. Fondsbu ligger i södra delen av Jotunheimen och här jobbar min kompis Lisa. Vi bestämde oss för att ta en långtur igår och fick hit min kollega Matias dessutom. Väderleksrapporten visade molnigt, lite regn, inte så blåsigt men att det skulle skina igenom sol under dagen. Kring 9 på morgonen traskade vi iväg från Fondsbu, längs med sjön Bygdin och i alla nyanser av orange. Anmarschen var låååång  men vacker innan vi nådde foten av första lilla berget på 1850 möh som vi skulle ta oss över påväg mot Slettemarkskampen. Det var dimma, halt och mycket scramble. Vidare upp mot Slettemarkskampen möttes vi av massvis med snö, ripor, nyfikna vesslor och vi fann vår väg upp till kammen som var helt täckt med snö. Fortfarande molnigt och på gränsen till whiteout nådde vi Slettemarkskampen (2032m). Utsikten därifrån sägs vara fin men vi såg inte så mycket just då. Därefter hittade vi oss neröver mot ryggen till Slettemarkspiggnenocy repellerade oss ner och scramblade över. Sista stigningen upp innehöll endast snö, vi kröp på alla fyra ibland och letade stabila stenar att hålla oss i. När vi var på förtoppen sprack det upp och blev BLÅ himmel och sol ovanför molnen. Vi kunde se alla 2000m+ toppar sticka upp över molnen som små upp och ner vända glasstrutar. Som ett stort fluffigt duntäcke täckte allt vi såg. Sista kammen och själva Slettemarkspiggen (2164m) var dagens krux då det var lite klurigt och väldigt smalt. Vilken pangdag vi hade och time ing att nå toppen precis då. Vägen tillbaka vart spännande då vi möttes av dimmen igen innan vi kom under molnen och solen lyste upp alla toppar och dalar i magiska färger och Matias var hungrig som en femåring och undrade hur långt det var kvar i evigheter samtidigt som han sa "what tha hack are you having for breakfast because your'e always so energetic". 


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.