Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Nya vyer på vinterfjället Placerad på karta

Vasaloppsfanatikerna här i Mora där jag numera bor tittar lite konstigt på mig när jag berättar att jag avser skaffa ett par vallningsfria skidor och stavar med stora trugor. Jag har aldrig varit med om att lyckas få så många individer att se ut som frågetecken samtidigt, som när jag i sociala sammanhang berättat om min syn på skidåkning – turskidåkning alltså.

Men låt oss backa ett steg. I december tog jag ett enormt kliv i mitt liv. Jag flyttade hem till Dalarna efter 20 år på andra håll i världen. Vid sidan om att komma närmare familjen handlar detta mer än allt annat om att flytta närmare naturen. Närmare min plats på jorden: Huset i Ljungdalen. Tänk att kunna åka dit utan att det behöver ta fyra resdagar fram och tillbaka! Det är också en möjlighet att återupptäcka allt vad vintersport heter. Kanske kommer jag att gnälla lite mindre framöver, vem vet. (De som läst några av mina inlägg har hört mig jämra mig över att Skåne är för platt, skogarna söderut för obefintliga, skärgårdarna för befolkade, stigarna för tillrättalagda etc.)


Ensam på fjället. Inga anledningar att klaga på något.

Det är helt nytt för mig att kunna ge mig ut på skidor. Det var minst 20 år sedan jag var i fjällen vintertid. Semestrar och sådant har inte stämt för att åka upp annat än på sommaren.

Som barn åkte hela familjen ut på tur runt Ljungdalen. Vi var fem plus en collie vid namn Charlie som aldrig var så lycklig som när han fick leva ut sin vallhundsinstinkt och försöka hålla ihop flocken på fjället. Vi kunde vara utspridda en halv kilometer över en fjällsluttning med någon gnällig unge som inte ville gå uppför och någon som susade utför på skaren. Charlie sprang runt, runt.

En annan minnesbild från barndomen är av skidturer över någon sjö en solig dag. Viksjön och Öjön kanske. Apelsin till fika.

Så många varma vårvinterminnen att återuppleva. De mer vindpinade minnesbilderna får jag skapa på egen hand nu. Det var aldrig mina föräldrars grej att gå upp på kalfjället om det var minsta lilla dåligt väder. Själv vet jag inget i livet som får mig att känna mig så levande som när vädrets krafter slår emot mig. Tryggt inpackad i lämpliga kläder, utrustad med kunskaper förhoppningsvis. Men väldigt liten mitt i det enorma.

Steg ett har varit att införskaffa ett par skidor och pjäxor. Som vanligt fick jag på grund av mina breda fötter leta länge, söka igenom varenda butik och prova femtioelva märken. Det blev till slut Alpina Alaska, en känga som jag kan rekommendera till alla som liksom jag bär Meindl Dovre Extreme, Crispi Gran Paradiso och liknande som passar Kalle Anka-fötter. Förutom att vara rymlig och ändå sitta som en smäck med bra hälgrepp känns den rejäl och den är rätt styv. Himla snygg också! Den är inte riktigt lika bred framtill som nämnda vandringskängor men funkar.

Steg två blir att bekanta mig med allt detta vintersportande ett tag innan jag ger mig ut på turer likt de jag gör sommartid – vilket förstås är målet.

Men det krävs inga stora äventyr för att imponera på mig nu. Jag är som ett lyckligt barn inför det här stora, vita, vackra. Väldigt hemma på många plan.

Så gott som moln- och snöfallsfri vinterkväll på Flatruet. Vy mot Helags i solnedgången.

Postat 2015-03-08 22:59 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

 

Logga in