"Det verkar numera vardag att folk ifrågasätter claims av diverse världsrekord och "world firsts" hit och dit, vilket iofs inte är så konstigt när många inte ens kan komma överens om vad alpin stil eller solo faktiskt innebär. Efter allt tjat fram och tillbaka mellan parterna som ska bevisa/motbevisa så känns det som att den ursprungliga charmen i själva klättringen som utfördes har försvunnit när debatten väl lagt sig. Själv beundrar jag folk som Urubko och Moro som låter deras prestationer tala för sig själva ("rekord" eller ej). Din prestation att klättra Muztagh Ata på det sättet du gjorde va fantastiskt stark. Hoppas du inte förlorar känslan din prestation gav dig just för att du ger dig in i "rekord/icke rekord" debatten. Rekord eller ej så kvarstår faktum att du gjorde en fantastisk prestation."

Så återigen, för att undvika missförstånd - med alpin stil avser jag att jag hade med mig allt jag behövde, istället för att ha burit upp en del packning i förväg.

I vanliga fall är det så att jag lämnar mina äventyr bakom mig väldigt snabbt och fokuserar på nästa, men det här har stannat kvar. Nu är det två veckor sedan jag tältade på toppen av Muztagh Ata och jag njuter som tusan fortfarande.

Solen strålade över oss nästan konstant när jag i 13 dagar kämpade mig uppför hans rygg. Det blev en blåsig natt på toppen men sen kunde jag ge mig ner i samma solgass. Det blev 3 natter over 7 000 m och efter natten på toppen, min GPS visade 7 516 m, var jag som alldeles förlamad i kroppen av svaghet så det var nära nog jobbigare ner än upp. 2 dagar behövde jag för att ta mig ner.