Ibland är jag som en flipperboll som studsar runt i livet och har störtkul. Ibland i lite mer sans och balans i tempot och ibland i stilla meditation. Behagligt. Men inte jämt. Och jag vill skriva om hela äventyrsresan. För att ge er en verklig bild. Hur jag är. Vem jag är. Extremtältaren som tältar alldeles ensam uppe i himlen.

Min tränare Niclas Oppäng  är ju den som så att säga bygger upp mig, och shit, faktiskt, det börjar bli muskler. Eller vågor som jag kallar det. Så Niclas äger min bakdel även på skalbrallorna.

Men på benen, där får det plats lite av varje. Jag tänkte att om någon vill så varför inte låta er hänga med. Ja för tusan, nu kör vi en byxspecialare!



Jag ”säljer” ju Gasherbrum II’s alla metrar för 10 kr metern. Alla får sina egna numrerade metrar och på metrarna lottas det ut grejer och service och alltmöjligt från mina sponsorer. Det är verkligen allt möjligt, värstingbehandlingar  hos min hårfrissa Hair, träning av olika slag hs Military Fitness, träningströjor, spabehandlingar hos datorer från DataNova, termosar från Primus, t.o.m. tatueringar från min tatueringssponsor Gothia Ink Tattoo. Det trillar in nytt hela tiden och dels lottas det ut grejer var tusende meter så desto tidigare man är med desto fler lotterier är man med i, och dels ett stort lotteri på äventyrshelgen när jag kommer hem. Det kommer snart mer info om äventyrshelgen men kan redan nu säga att den blir första helgen i september så paxa den helgen i kalendern redan nu!!

Sponsrar man med 25 meter så får man dessutom ett tackkort. Hjälper man till med 50 metrar så är tackkortet förhoppningsvis taget på just de metrarna, plus en poster, och 100 meter, ja, då kommer det med två föreläsningsbiljetter också.  

Det behövs tillstånd både att visas i Tibet och att bestiga berget och då det är väldigt meckigt att ordna med det på egen hand var min idé att köpa in mig på ett tillstånd hos ett företag som ordnar sådant. Jag hittar dock inget företag som är villiga att låta mig gå helt själv. Jag kan dock inte tänka mig att gå annat än själv så jag ser ingen annan lösning än att jag får byta berg.

Allt utom visum till Kina hade jag tänkt köpa av ett företag. Det finns ett företag som säljer just det här, plus transport från Katmandu till baslägret t.o.r.  



Sedan finns de till hands i baslägret för att diskutera säkerhet osv, men jag sköter mig själv, lagar min egen mat osv. På berget är jag min egen. När jag är på berget kan jag kommunicera med företaget nere baslägret via radio för att få väderprognoser osv. men jag avser att klara mig själv. Företaget har massa personer som bestiger berget och har guider och hela köret men man kan alltså även köpa ett sånt här baspaket av dem.

Företaget som jag hade tänkt åka med vill dock inte ha med mig, eller vad man ska kalla det.

Först skrev jag ett mejl och förklarade ärligt vad jag ville göra, dvs. att jag vill tälta på toppen, att jag vill gå solo, att jag inte vill ha någon utrustning eller annat på berget i förväg och att jag inte tänker ha med mig någon syrgas.


En del kör extra allt. Jag kör utan allt - utan utrustning på berget i förväg, utan bärare, utan polare, utan syrgas. Dessutom tälta på toppen. Anneli-stil som Janne Corax kallar det. Världens högsta topptältning utan hjälp, 7546 m. Det var svårt att fota i den tunna luften och det starka ljuset på toppen av Muztagh Ata, men det är ännu svårare att fixa allt innan.

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.