"Det verkar numera vardag att folk ifrågasätter claims av diverse världsrekord och "world firsts" hit och dit, vilket iofs inte är så konstigt när många inte ens kan komma överens om vad alpin stil eller solo faktiskt innebär. Efter allt tjat fram och tillbaka mellan parterna som ska bevisa/motbevisa så känns det som att den ursprungliga charmen i själva klättringen som utfördes har försvunnit när debatten väl lagt sig. Själv beundrar jag folk som Urubko och Moro som låter deras prestationer tala för sig själva ("rekord" eller ej). Din prestation att klättra Muztagh Ata på det sättet du gjorde va fantastiskt stark. Hoppas du inte förlorar känslan din prestation gav dig just för att du ger dig in i "rekord/icke rekord" debatten. Rekord eller ej så kvarstår faktum att du gjorde en fantastisk prestation."
Etiketter:
Januari, Februari, Juni
2015:
Januari, Februari, Mars, Maj, Oktober, November, December
2014:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober
2013:
Februari, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Augusti, September, Oktober, November
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Augusti, September, Oktober, November, December
Anneli siktar back to basic
Det har känts konstigt på sista tiden. Något som är fel. Något jag inte trivs med. Efter mitt blogginlägg igår om ifrågasättandet av mitt världsrekord skrev Adventureblaze den här kommentaren:
Anneli om bergsbestigningsstilar, en gång till
Det här inlägget är ett gammalt inlägg som jag har gjort om en del. Tidigare var det en del om min planerade tur till Cho Oyu men nu är det ett mer allmänt inlägg om olika stilar. Jag får ofta frågor om detta och därför är det bra att ha ett inlägg om hur jag resonerar om det här som jag kan hänvisa till. På slutet är det lite om hur jag själv föredrar att bestiga berg.
Tillägg sep: Jag har försökt förtydliga ännu lite mer och längst ner några ord om Muztagh Ata 2011.
Jag claimar världsrekord!!
Jag skrev ett inlägg här för ett tag sedan som hette äventyrsvardag där jag inbillade mig att jag skulle vara tillbaks i vardagen idag, en vecka efter hemkomst. Ha, glöm det! Storglöm det! Det var så fel så jag rent av tog bort inlägget, det trivdes jag inte alls med.
I vanliga fall är det så att jag lämnar mina äventyr bakom mig väldigt snabbt och fokuserar på nästa, men det här har stannat kvar. Nu är det två veckor sedan jag tältade på toppen av Muztagh Ata och jag njuter som tusan fortfarande.
Professionell uteliggare
Jag sitter på internetcafe i Kashgar i västra Kina, vid gränsen till istan-länderna och försöker samla ihop mig till att fixa en tågbiljett till Peking. Det går så där. Jag har mest slickat mina sår, fingrar och ansikte var lite väl väderbitna. Jag rent av hoppade till när jag såg mig i spegeln när jag kom in på toaletten på hotellrummet. Mörkt pepparkaksbrun med stora krackeleringar över både näsan och munnen. Som tur var har jag väldigt bra läkekött i arvegodset så jag kan nog snart fokusera på den där tågbiljetten.
Muztagh Ata - here I come again!!
Då är det dags! På lördag åker jag och packningen till Kina på värstingtur. Jag har en dejt med Muztagh Ata, isbergens fader. Vi ska försöka lämna varandra som vänner. Förra året gick vi skilda vägar. Jag är redo att sträcka fram handen, faktiskt hela min famn. Vi du ha mig så är jag din. I alla fall för en sommarromans.
