Jag tänkte på det sen. Min mindset. Hur jag funkar. Och tänker.

Men först Cho Oyu. Sen får vi se hur det känns efter det.

Han har bra koll på utrustning och faror med snö och kyla och fystränar som tusan. Men han visste inte varför han ville upp på det där stora berget. Det är bra att veta det innan så man slipper få diverse överraskningar om det när det blir skarpt läge på berget och psykbryten börjar spöka. Omg, sa han. Så han fick i läxa att fundera igenom och känna igenom det ordentligt så tittar vi på det igen nästa gång. Visst visst. 

I min värld är det aldrig en olycka att ett tält blåser bort. I min värld är det inte en olycka att benet går av när jag vurpar på skidorna. Okej, det var inte medvetet så det kan kallas en olycka, jag köper det som ett sätt att se det. Jag köper det. Klart. Men sen finns nåt mer. Jag vill mer. Och det fordrar att jag tänker annorlunda. I min värld är det så. Andra har sina världar. Här skriver jag om min värld.

Jag upplever att mina möjligheter blir väldigt begränsade om jag ser det så, att det var en olycka. Olyckor kan ske. Nej. För att nå dit jag vill måste jag släppa olyckorna. Olyckor kan inte ske. Skulle jag kunna säga. Men jag säger inte ens det. Jag bara släpper dem. Skit i olyckorna. Så vad är det som händer?

Jag har gjort fel.

Året som gått?
För ett år sedan började jag skriva på en bok om min trasiga bakgrund och vägen tillbaka och jag trodde att jag var klar med allt det gamla men oj vad fel jag hade! Jag har fått lägga allt åt sidan och bara arbeta med mig själv på heltid och det har tagit ett år - mitt livs viktigaste år då jag har skapat en helt ny potential för framtiden och allra viktigast, herregud vad bra man kan må!