Men först Cho Oyu. Sen får vi se hur det känns efter det.

Han har bra koll på utrustning och faror med snö och kyla och fystränar som tusan. Men han visste inte varför han ville upp på det där stora berget. Det är bra att veta det innan så man slipper få diverse överraskningar om det när det blir skarpt läge på berget och psykbryten börjar spöka. Omg, sa han. Så han fick i läxa att fundera igenom och känna igenom det ordentligt så tittar vi på det igen nästa gång. Visst visst. 

I min värld är det aldrig en olycka att ett tält blåser bort. I min värld är det inte en olycka att benet går av när jag vurpar på skidorna. Okej, det var inte medvetet så det kan kallas en olycka, jag köper det som ett sätt att se det. Jag köper det. Klart. Men sen finns nåt mer. Jag vill mer. Och det fordrar att jag tänker annorlunda. I min värld är det så. Andra har sina världar. Här skriver jag om min värld.

Jag upplever att mina möjligheter blir väldigt begränsade om jag ser det så, att det var en olycka. Olyckor kan ske. Nej. För att nå dit jag vill måste jag släppa olyckorna. Olyckor kan inte ske. Skulle jag kunna säga. Men jag säger inte ens det. Jag bara släpper dem. Skit i olyckorna. Så vad är det som händer?

Jag har gjort fel.

Året som gått?
För ett år sedan började jag skriva på en bok om min trasiga bakgrund och vägen tillbaka och jag trodde att jag var klar med allt det gamla men oj vad fel jag hade! Jag har fått lägga allt åt sidan och bara arbeta med mig själv på heltid och det har tagit ett år - mitt livs viktigaste år då jag har skapat en helt ny potential för framtiden och allra viktigast, herregud vad bra man kan må!

För några år sedan träffade jag min lärare som jag hade i första klass. Jag frågade hur hon mindes mig. Hennes svar var att du var inte som andra. Du hängde inte med någon speciell. Så sant. Jag var inte som andra och jag hängde inte med någon speciell. För jag körde mitt eget race, gjorde det jag gillade, hängde med den jag gillade att hänga med där och då, har aldrig varit direkt med i någon grupp, var aldrig punkare eller syntare eller breakdansare i tonåren, jag lyssnade på vad jag gillade och hängde med de jag gillade, punkare, syntare, breakdansare. That´s it. Jag är sån. Har alltid varit sån. Kanske på både gott och ont men oavsett så är det sån jag är. Och det går inte att tvätta ur.


Bara ensam? Nä, inte alls!! Men jag vill inte vara del av en grupp, jag vill rocka med alla!!

Så när jag reser så gör jag som jag vill. Ofta fixar jag allt själv, jag trivs bra så. Känner mig så trygg inombords att det inte spelar någon roll var jag är i världen, kan ta dagen som den kommer. Det trivs jag med. Gillar bekväma resor också, gotteresor, bara ha det bra och njuta. Härligt det med.

Woho. Väggarna på Ola Skinnarmos lodge i Sälen. Han och jag är gamla skolkamrater och jag hänger fortfarande med hans syrra. Jag och Ola är väldigt olika som äventyrare och jag är helt ointresserad av att gå in i en diskussion vem som är äkta äventyrare eller tuffing eller what ever. Jag kör min stil och Ola kör sin stil och respekt is the shit!

Under många år reste jag utan kamera. Jag tyckte att upplevelsen blev bättre om jag inte hade kameran med, möten med mäniskor blev bättre om jag inte fotograferade dem, jag såg världen på ett helt annat sätt om jag var fri i sinnet, ingen kamera som kunde distrahera min uppmärksamhet, ingen fåfänga eller troféjakt som bilder kan bli. Bara driva runt, uppleva och ha kul och få fina möten med människor. Det var större än att kunna se bilderna efteråt. Jag tycker fortfarande bäst om att resa utan kamera men det finns andra värden som har kommit med in i bilden.