Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.

Idag var det dags igen. Idag gjorde jag på det kul sättet. Jag klippte upp hål direkt, körde in handen och tog en rejäl klump och petade in i sovsäcken som skulle bli lite varmare. Dunet yrde.

Då fick jag ett tokryck. Ett riktigt Annelitokryck!

Förr flydde jag ut i världen, till världsstäder, strosade runt på gatorna. Var bara 18 år första gången jag var efterlyst av Interpol. Jag var i London. Och Paris. Lite varstans. Den gången. Men den flykten fungerar inte längre. Gick utmed kanalerna i Paris för några veckor sedan. Hade ett ärende dit. Det fanns inte mindre smärta i Paris. Jag lever i en annan tid nu. Men flykten hittar nya vägar alldeles av sig själv. Flyger fram på vägarna på nätterna på ett sätt som ingen ska göra. Måste skärpa mig. Jag har lärt mig att saknad är fruktansvärt egoistisk.

Jag mediterar. Det är en oas. Och en flykt. Jag flyr till världsalltet. Eller livet. Eller Gud. Beroende på vilka termer man trivs med. Men nu klarar jag det inte. Jag bara rasar samman. Jag kan inte stanna i tystnaden när mitt inre skriker. Trots att här alldeles tyst. Kaos.



Grannen undrar fortfarande vad han ska ha till middag, i Rom hänger de fortfarande upp tvätten mellan husen och löven fortsätter falla från träden i Peking. Men innanför mina väggar har hela världsalltet stannat. Jag behöver tid. Ett helt universum med tid. Ett världsallt. Men vill inte vara kvar i tiden. Samtidigt som allt står still. Kaos. Och jag kan inte fly.

Jag tänkte att det är vanliga människor som läser mina artiklar osv, så varför inte försöka få vanliga människor att sponsra, i första hand, framför företag. Så en sponsormodell har varit att jag har sålt metrarna på Cho Oyu för 10 kr metern. Cho Oyu är alltså nästa äventyr, världens sjätte högsta berg och jag ska solo och utan utrustning på berget i förväg försöka tälta på toppen. Berget är 8 201 m högt och får jag hjälp med alla metrar blir det 82 000 kr vilket kommer att räcka till själva resan, tillståndet och sånt. Alla får sin egen numrerade meter, och beroende på hur många metrar man köper så får man lite annat också, vykort, biljetter till föreläsningar längre fram, mm.



När jag drog igång det var det meningen att det skulle bli något mer men jag hade inte klurat ut vad. Snart kom jag på något kul. Det tyckte i alla fall jag. Alla har ju metrar, så låt alla ha chans att vinna produkter från mina sponsorer på sina metrar! Jag jobbar på samarbete med företag som inte bara handlar om prylar utan allt möjligt så låt det lottas ut sånt också, tänkte jag.

Ja, så får det bli, tänkte jag. Sen hände tusen grejer, i våras dog min mor, nu har nyligen den man jag älskar dött, totalt har jag haft 6 dödsfall omkring mig i år och då räknar jag inte folk som dör omkring mig i bergen. Min skapare vad saknad gör ont och kaos och pannkaka och det har inte blivit mycket vettigt gjort mer än att få tillvaron att fungera, och knappt det.



Nu i helgen fick jag besked om ytterligare ett dödsfall och nu känns det som att jag är nere för räkning och höll på att kasta in handduken alldeles gällande det här med äventyren. Bara hålla på själv utan att så att säga bjuda på det utåt och skulle stänga ner mitt facebook-konto. Nej nej, sa en god vän, såna beslut fattar man inte när allt är upp och ner och mutade mig med spa och lite av varje för att få kontrollen över min facebook ett tag. Och så kör du på med dina metrar som planerat, sa han. På skarpen. Efter förmåga just nu, men du kör vidare. På värstingskarpen.



Så det blir så. Jag finns kvar men i lite specialanpassad version just nu. Jag har fått många stekpannor svingade i skallen genom åren, har det i alla fall känts som, och jag har lärt mig att jag alltid reser mig. Så ge mig lite tid så reser jag mig.



Så det blir lotteri på metrarna. Jag ska då få fatt i samarbetspartners som kan hjälpa till med det jag behöver till lotteriet och jag har hunnit reka av läget och konceptet verkar vara uppskattat så det kommer nog gå bara bra och jag har redan lite kul i potten, faktiskt lite värstinggrejer. Det blir bara sådant som jag själv använder.

Meningen är att det blir ett lotteri var tusende meter och sen ett kalaslotteri när jag kommer hem. Först tänkte jag att det bara skulle bli kalaslotteri om jag kom upp men sen kom jag på att man måste ju våga testa här i livet, och då ingår ju att misslyckas också. Har man misslyckats behövs kalas så man blir glad och får kraft att försöka igen, så ja, det blir kalaslotteri när jag kommer hem oavsett om jag kommer upp med mitt tält eller inte. Glädje rules!



Nu är det ju så att de som sponsrat med de första 1 000 metrarna inte har vetat om det här utan har bara varit underbara människor som bara har velat hjälpa mig. Så de kommer att få special glad-treatment framöver! För att de har vågat satsa på något nytt. Jag tycker det är helt fantastiskt  - vanliga människor fast i special edition - mitt största tack till er - och ni har något alldeles eget att vänta!



Jag är alltså inte på banan än men har så smått börjat jobba på det här med samarbetspartners. Ge mig lite tid till så ska det bli ordning. Eller för all del, det blir nog inte klart förrän det är dags för kalas-lotteri, för som jag förstått det kommer nog fler samarbetspartners vilja vara med desto närmare vi kommer. Jag kommer väl inte tacka nej så länge det är sånt jag använder eller nyttjar och förhoppningsvis har vi en rejäl pott att lotta ut till sommaren.

Genrellt
Jag har flera olika tält för olika ändamål. Det här tältet har jag mest i bergen på turer då jag går ensam, vädret kan vara precis hur blåsigt som helst och den största utmaningen på turen helt generellt är att palla mentalt. Skulle jag köpa ett tält för att ha i huvudsak i svenska fjällen skulle jag välja något annat.



Storlek och vikt
Ca 104 cm högt, 120 cm brett och 265 cm långt. Ca 2,5 kilo men mitt blir lite tyngre då jag har 4-5 mm repsnören istället för de tunna tältlinor som kommer med. Repsnörena har jag i och för sig till annat också och hade ha behövt med i alla fall. Jag skulle gärna komma ner lite i storlek och vikt men man kan ju inte köpa tält som inte finns.


Repsnören som håller tältet på plats istället för tältlinor. Vanliga tältlinor syns som de tunna röda snörena bakom. De brukar jag inte ha med alls längre. De pallar inte lika busväder som jag pallar så jag vill inte tvingas bryta för att tältlinorna gav upp.