Naturlig navigering
- Trådstartare ålänning
- Start datum
Kveke: Den där intuitionen tror jag att många av oss har och använder. Jag vågade inte använda ordet med risk för att bli anklagad för att flumma. Tack för att du nämnde det! Så hur lyssnar vi på vår intuition? Jag tror, som du sa att många inte ger den en chans för att de är så upptagna med sina mackapärer men jag kanske har fel. Hoppas det.
Jag kommenterade den som fått solens upp och nedgång lite bakom foten...
Till din fundering vad jag gör med den kunskapen. Tja till exempel veta vart jag bäst ska ställa tältet så morgonsolen inte blir störande. Eller om jag vill ha en fin kvällssol.
Kom ihåg en gång när jag körde hyrbil i Paris. Kompisen skulle ha GPS med och jag karta. Båda glömde vi dessa men jag kom ihåg vilka centrala infartsleder som skulle ta oss till vårt mål. Ett slags känt torn...
Solen var på min babordssida vilket hjälpte mig att hålla mig i stort sätt på rätt kurs genom byn. I den terrestra navigationen lär vi oss om observationer kring landmärken. Typ fyrbåkar eller siluetter av land. Eiffeltornet dök så småningom upp framför nosen på oss och vi hade nått vårt mål.
Solen är inte att förakta i att orientera sig i vår tillvaro.
Klockan som kompass: solen står i söder klockan 12 (vintertid), Solen står i öster kl 0600 och i väster 1800 och i norr vid midnatt. Är den inte över horisonten ser vi inte den vid respektive klockslag. Gäller norra halvklotet. På södra är det lika för upp från öster och ner mot väster. På ekvatorn har man solen rakt upp kl 1200 (zenith) och ltie norrut ju lägnre söderut på sädra halvklotet:
Går solen ner i väster på alla planeter?
Vi befann oss nästan vid planetens ekvator och jag insåg att mitt vänster borde vara öster och att även här gick solen, eller solarna, ner i väst. Citatet är från Alba av Kristina Hård, en sf-roman…
kulmedfysik.wordpress.com
Man kan även ta ut söder en solig dag mha en analog urtavla (tänkt eller verklig), beskrivs t ex här
Orientering efter himlen
Svensk sajt om överlevnad, bushcraft och primitivt friluftsliv
En stjärnklar natt kan man titta efter polstjärnan och veta norr, hittar man karlavagnen och i förlängningen av vagnens två aktere stjärnor finns polstjärnan - finns en bra bild på länken ovan.
Men klockan är ju också ett tekniskt hjälpmedel, myrstackar och kraftiga grenar åt söder är mer subtilt.
/Patrik
Det är ju inte konstigt om man missuppfattar begreppet, då begreppet "navigation" ju kommer från sjöfarten. Navis (latin) -> Skepp. Navigation; konsten att framföra ett skepp och planera en rutt.
För mig handlar det du beskriver just om "orientering". Inte idrotten, utan just om att hitta rätt i en obekant miljö.
De gånger jag ställts inför problem med orientering (eller navigation), har nog uteslutande handlat om white-out vintertid, dvs då man knappt ser vad upp och ner är. Såna gånger tycker jag det är viktigare att lita på sin rationalitet, att inte orientera och riskera att försämra situationen. Oftast vet man väl var man befinner sig. Om man fortsätter i ett läge då man inte kan orientera, så tillför man risk i ekvationen. Det kan handla om branta sluttningar, hängdrivor eller att man "navigerar" in i ett läge där man sen inte vet var man är. Jag har en gång hamnat i ett sånt läge där jag valde att skida tillbaka (med alpin topptursutrustning) eftersom jag hade gps-spår, men hamnade på ett ställe några meter fel och utlöste ett vindflak som jag åkte på 10-15 meter. Det var inga roliga metrar.
Sommartid när solen skiner fåglarna kvittrar så ska det väl mycket till för att man ska gå vilse!? När man varit ute och plockat hjortron så har det väl hänt att man snurrat runt lite såpass att man inte vet exakt vart man är, men här kommer ju den mentala kartan in. Det gäller ju att i huvudet veta ungefär hur området ser ut. Sjöar, vattendrag och vägar som fungerar som ledstänger osv.
Ämnet är intressant, men för mig handlar det i första hand om erfarenhet och rationalitet - inte känslomässighet och intuition. Visst har säkert en del kunskaper förlorats genom historien (ex så har vi i de flesta områden såpass mycket ljusföroreningar att man inte kan se en stjärnhimmel som våra förfäder uppfattade den). Men våra förfädrer besatt heller inga magiska egenskaper, utan kunskaper om sitt område förvärvade genom generationer. Därav kommer ju mycket av namngivningarna i landskapen. En annan sak är ju att vi rör oss genom landskapen på ett annat sätt än tidigare. I fjälltrakterna fanns sällan (aldrig) skäl till att gå upp på topparna för utsiktens skull.
För mig handlar det du beskriver just om "orientering". Inte idrotten, utan just om att hitta rätt i en obekant miljö.
De gånger jag ställts inför problem med orientering (eller navigation), har nog uteslutande handlat om white-out vintertid, dvs då man knappt ser vad upp och ner är. Såna gånger tycker jag det är viktigare att lita på sin rationalitet, att inte orientera och riskera att försämra situationen. Oftast vet man väl var man befinner sig. Om man fortsätter i ett läge då man inte kan orientera, så tillför man risk i ekvationen. Det kan handla om branta sluttningar, hängdrivor eller att man "navigerar" in i ett läge där man sen inte vet var man är. Jag har en gång hamnat i ett sånt läge där jag valde att skida tillbaka (med alpin topptursutrustning) eftersom jag hade gps-spår, men hamnade på ett ställe några meter fel och utlöste ett vindflak som jag åkte på 10-15 meter. Det var inga roliga metrar.
Sommartid när solen skiner fåglarna kvittrar så ska det väl mycket till för att man ska gå vilse!? När man varit ute och plockat hjortron så har det väl hänt att man snurrat runt lite såpass att man inte vet exakt vart man är, men här kommer ju den mentala kartan in. Det gäller ju att i huvudet veta ungefär hur området ser ut. Sjöar, vattendrag och vägar som fungerar som ledstänger osv.
Ämnet är intressant, men för mig handlar det i första hand om erfarenhet och rationalitet - inte känslomässighet och intuition. Visst har säkert en del kunskaper förlorats genom historien (ex så har vi i de flesta områden såpass mycket ljusföroreningar att man inte kan se en stjärnhimmel som våra förfäder uppfattade den). Men våra förfädrer besatt heller inga magiska egenskaper, utan kunskaper om sitt område förvärvade genom generationer. Därav kommer ju mycket av namngivningarna i landskapen. En annan sak är ju att vi rör oss genom landskapen på ett annat sätt än tidigare. I fjälltrakterna fanns sällan (aldrig) skäl till att gå upp på topparna för utsiktens skull.
Men jo, den mentala kartan hjälper. Erfarenhet och rationalitet likaså. Men när du litar på din rationalitet, är det bara den som ger sig till känna då? Och hur gör den det? Kan det vara det som också är intuition? Att den bygger på erfarenheten? Du vet att vatten rinner neråt, att det är mörkare inne i skogen än i brynet eller att berg sluttar åt ett visst håll och utifrån den vetskapen kan ditt undermedvetna "känna" hur du ska ta dig fram. Eller "tänker" du alltid rationellt när du gör dina val? Jag efterfrågar egentligen inte metoder, jag kan det här men jag är intresserad av hur andra tänker, hur medvetna vi är om dessa saker när vi gör våra vägval.
Och jo, ute på sjön, precis som i Paris(!) är landmärken viktiga. Dessa måste man lära sig. Om man vandrar i nya trakter och inte har sett dessa landmärken tidigare är de ju inte lika starka på den mentala kartan som när man går i sin hemmaskog även om man kanske har studerat sin tilltänkta rutt och memorerat vissa landmärken. Hur förhåller man sig till dem då? Bra undrar.
Och jo, ute på sjön, precis som i Paris(!) är landmärken viktiga. Dessa måste man lära sig. Om man vandrar i nya trakter och inte har sett dessa landmärken tidigare är de ju inte lika starka på den mentala kartan som när man går i sin hemmaskog även om man kanske har studerat sin tilltänkta rutt och memorerat vissa landmärken. Hur förhåller man sig till dem då? Bra undrar.
Jag gissar ofta vad klockan är innan jag tittar på den, eller gissar väderstreck innan jag kollar på kompassen. I ett försök att få bättre intuition.
Mackapärerna är väldigt skadliga för i alla fall min intuition. Kartan kan hjälpa mig att utveckla en känsla för området men mobilen är katastrof. Att följa mobilen nånstans och sen dör batteriet.. då är jag rökt.
Har jag karta i mobilen föredrar jag att inte visa min position. Processen att hitta var jag är i kartan är det som får mig att bilda en bra bild över området tror jag. Sätter bara på positionen lite kort om jag av nån anledning behöver kontrollera var jag befinner mig.
Helst vill jag ha pdf-karta nerladdad. Sparar batteri, men jag slipper även att kartan ändras beroende på hur jag zoomar som de gör på alla karttjänster. När kartan visar olika saker hela tiden blir det svårare att få en bra bild i huvudet tycker jag. Nu pratar jag teknik här i bushcraft-tråden men min poäng är hur jag använder tenkniken för att den inte ska sabba min intuition så jag dristar mig ändå till att göra det.
Papperskarta är bäst för huvudet.
När jag går i skogen till vardags använder jag mig mest av tecken i terrängen. Tänker inte så mycket på väderstreck. Ofta vet jag att det ligger en väg på ena sidan av berget och en bäck på andra och ett träsk på en tredje sida. Så märker man ju om man närmar sig det ena eller andra. En snabb koll på karta innan avresa kan ju göra att jag vet om mitten av området ligger högt eller lågt, osv. Sen trampar jag bara runt och poängen med att veta var jag befinner mig är mest för att turen inte ska bli för kort.
Mest intuition helt enkelt.
Ibland tar jag med mig andra på skogstur. Då blir det ju mer noga att man inte hamnar mitt ute i en myr eller att turen inte blir två timmar längre än planerat. Det är heller inte lämpligt att klättra ner för en brant backe bara för att upptäcka att man måste gå samma väg upp igen. Så det känns som en bra chans att öva min förmåga inför svårare äventyr där det är viktigare att det blir rätt. Lite samma tänk som att gissa vad klockan är innan man kollar, att först gissa och sedan utvärdera hur det blev tror jag utvecklar intuitionen. Ju viktigare det är att det blir rätt, desto bättre övning tror jag.
Men vanligtvis strövar jag bara runt och går ofta vilse men bryr mig inte om det utan trampar på tills jag inte är vilse längre.
Mackapärerna är väldigt skadliga för i alla fall min intuition. Kartan kan hjälpa mig att utveckla en känsla för området men mobilen är katastrof. Att följa mobilen nånstans och sen dör batteriet.. då är jag rökt.
Har jag karta i mobilen föredrar jag att inte visa min position. Processen att hitta var jag är i kartan är det som får mig att bilda en bra bild över området tror jag. Sätter bara på positionen lite kort om jag av nån anledning behöver kontrollera var jag befinner mig.
Helst vill jag ha pdf-karta nerladdad. Sparar batteri, men jag slipper även att kartan ändras beroende på hur jag zoomar som de gör på alla karttjänster. När kartan visar olika saker hela tiden blir det svårare att få en bra bild i huvudet tycker jag. Nu pratar jag teknik här i bushcraft-tråden men min poäng är hur jag använder tenkniken för att den inte ska sabba min intuition så jag dristar mig ändå till att göra det.
Papperskarta är bäst för huvudet.
När jag går i skogen till vardags använder jag mig mest av tecken i terrängen. Tänker inte så mycket på väderstreck. Ofta vet jag att det ligger en väg på ena sidan av berget och en bäck på andra och ett träsk på en tredje sida. Så märker man ju om man närmar sig det ena eller andra. En snabb koll på karta innan avresa kan ju göra att jag vet om mitten av området ligger högt eller lågt, osv. Sen trampar jag bara runt och poängen med att veta var jag befinner mig är mest för att turen inte ska bli för kort.
Mest intuition helt enkelt.
Ibland tar jag med mig andra på skogstur. Då blir det ju mer noga att man inte hamnar mitt ute i en myr eller att turen inte blir två timmar längre än planerat. Det är heller inte lämpligt att klättra ner för en brant backe bara för att upptäcka att man måste gå samma väg upp igen. Så det känns som en bra chans att öva min förmåga inför svårare äventyr där det är viktigare att det blir rätt. Lite samma tänk som att gissa vad klockan är innan man kollar, att först gissa och sedan utvärdera hur det blev tror jag utvecklar intuitionen. Ju viktigare det är att det blir rätt, desto bättre övning tror jag.
Men vanligtvis strövar jag bara runt och går ofta vilse men bryr mig inte om det utan trampar på tills jag inte är vilse längre.
Väldigt intressanta tankar, Kimkim. Jag resonerar på liknande sätt. Och jag gillar också att "öva" min intuition som du gör med klockan och i terrängen. När jag är ute med ungdomar brukar vi konfiskera deras mobiler och be dem rapportera varje heltimme till oss ledare. Det är spännande! Vissa har bra känsla för tiden men ju längre dagen går desto mera börjar det kasta. Rekordet är nog när någon sa att klockan var 5 när den egentligen var 9 på kvällen.
Vad har tidsuppfattning med "navigering" att göra.? Människan är värdelös på att uppfatta tid och tidsuppfattning beror mycket på både inre- och yttre faktorer.
Sträcka däremot, det är vi bra på att uppfatta. Hur lång vi uppfattar att en meter är beror inte på massa inre- eller yttre faktorer som t.ex. stress.
Sedan vill jag också säga att om man inte bryr sig om var man är så kan man inte vara vilse.
Sträcka däremot, det är vi bra på att uppfatta. Hur lång vi uppfattar att en meter är beror inte på massa inre- eller yttre faktorer som t.ex. stress.
Sedan vill jag också säga att om man inte bryr sig om var man är så kan man inte vara vilse.
Sova ute en natt i månaden
Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.