1:a augusti 2019

Guovddelistjåhkkå är ett fjäll i Padjelanta på riksgränsen mellan Sverige och Norge. Riksröse 242B står exakt på bergets högsta punkt. Toppen ligger 1327 m ö.h. vilket inte är speciellt högt, men det är 25 km till närmaste högre berg i Sverige. Utsikten är därför vidsträckt utom möjligen där det 1517 meter höga norska berget Gasskatjåhkkå ligger, 14 km mot norr.

Jag var upp på toppen första gången år 2002 i fint väder. År 2004 började det regna precis när jag kommit upp. Sedan blev det inget besök förrän år 2019.

Tidigare under dagen hade jag vandrat 11 km, satt upp mitt tält vid bergets fot och ätit middag. Kom därför inte iväg förrän vid halv-sex tiden. Lite väl sent med tanke på att det är drygt 5 km till toppen och 700 meters stigning. Men det blir ju inte mörkt på natten den 1:a augusti norr om polcirkeln.

^{Lämnar tältet för att gå upp på toppen av Guovddelistjåhkkå.}

Östra sidan är en lång uppförsbacke med måttlig stigning. Inlandsisarna tog här med sig allt löst ut till de norska fjordarna. Man går därför på rena urberget och högre upp på permanenta snölegor. Det fanns tidigare en glaciär på nordöstra sidan men den har smält bort någon gång efter 1960. Då kunde den fortfarande ses enligt flygfoton.

Landskapet är annorlunda med slukrännor och andra istidsformationer som ibland kräver omvägar. Redan på låg höjd breder snöfälten ut sig. Det är hårt packad snö som är lätt att gå på.

^{Redan 800 m ö.h. breder vidsträckta snöfält ut sig.}

Utsikten mot de stora sjöarna Vásstenjávrre och Virihávrre blir hela tiden bättre.

^{Vy mot Vásstenjávrre från 1200 m ö.h.}

Lutningen planar ut högre upp men det är ändå inte helt klart var toppen ligger och man får gå en bra bit till innan Riksröse 242B syns. Röset restes 1930 och toppstenen har nästan blåst omkull under vinterstormarna.

^{Riksröse 242B.}

Mot norr stupar berget drygt 700 meter brant ner mot sjön Guhkesjávrre. Sjön har inte klarat sig undan norrmännens utbyggnadsiver av mindre sjöar.

Noterade till min förvåning att även Giebmegáisi (Kebnekaise) syntes långt borta (109 km) vid horisonten. Men när luften är kall och klar blir sikten god.

^{Vy mot norr från toppen.}

Mot väster skulle man ha kunnat se Atlanten bortanför topparna, men havet var täckt av moln. Avståndet dit är bara 60 till 70 km. Solen var på väg ner och lyste upp vattenångan i luften till ett dis som ökade med avståndet.

^{Vy mot väster från toppen.}

I sydväst ligger den vilda och dramatiska norska nationalparken Rago där urberget regerar.

^{Rago nationalpark i Norge.}

Det fanns mycket mer att undersöka på Guovddelistjåhkkå, men det började bli väl sent och solen var på väg att försvinna.

^{På väg tillbaka i solnedgångsljus.}

Det är en märklig känsla att kilometer efter kilometer traska på eviga snöfält medan ljuset blir svagare och rödare. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en dröm.

Till sist kunde jag åter se tältet som en röd prick.

^{Snart tillbaka till tältet. I bakgrunden Snøtoppen.}

Skymningens lugn härskade nu över landskapet - hjärnan hade inga tankar utan registrerade bara automatiskt var foten skulle placeras vid nästa steg.

^{Tillbaka vid tältet.}

Är tillbaka vid tältet vid 23-tiden och kylan sänker sig snabbt. Kokar te för att ersätta vätskeförlusten vid uppstigningen, och somnar sedan. Det var bara någon enstaka plus-grad på morgonen.