Vyer upphör aldrig att fascinera.

När den tyske romantiske konstnären. Caspar David Friedrich målar sig själv med en vy framför ‘Riesengebirge’ i Södra Tyskland är det en så kallad additativ, alltså en slags manipulerad bild vi ser. Fast... vi upplever den i dag som ‘äkta‘. Den ser ju så avbildande ut. Men det är den inte, tyvärr. ..Den består av olika delar ihopsatta.. En alptopp, en dresdenklippa och lite dimma.

Alla dessa blockhav...

Var i helvete kommer all sten ifrån?..

Vem har lagt dit det där?

Och var fan tar den vägen efter ett tag?

..................................................................

Gå på blockhav gillar ingen, eller? 

Ändå finns dom ju där, stenarna alltså och dom märkliga blockhaven. Det verkar som om någon sjuk djävul bara lagt ut dom för att man ska snubbla runt..

Och vem är det då denne ansvarige för blockhaven?

I all fjällvandring finns det enorma besvär, men dessa ödsliga besvär ‘idylliseras och romantiseras’ och verkligheten som vi ju alla vet, ter sig ju som den är, när man ju står där och vinglar’ ramlar och svär.

Som ung ‘sork’ på Gotland kunde jag bara se sten som något naturligt och som något som världen bestod utav. Det var helt enkelt väldigt bara så.. Dom fanns där, stenarna. Och dom var grå. Dom var många.

Sulitelma på tapeten.

(Vid Lomihyttan i Norge)

Alla pratar om Sulitelma i år! Har ni tänkt på det?. Det låter som denna sextiotalsschlager som Brita Borg en gång sjöng med text av Povel Ramel :’Alla pratar om La strada dell’amore’. --(dvs. alla drömmer om att gå här men få vet vad den ligger...)

Vad är då Sulitelma för nått, förutom att det är ett stort fjäll vid norska gränsen? Området är ju lite ‘bortom’ och liggandes vid horisonten. Det är lite kulissartat och liggandes i fjärran, va?. Ser likadant ut ifrån vilket håll man nu kommer så väl i från nord som syd.. 

Det berör inte lika mycket för just skildringarna därifrån känns så väldigt ålderdomliga eller i alla fall inte sådär jätte aktuella anpassade idag för vandrare. Det har mer blivit upp till var och en att söka och få ihop något som passar en samtida vandrare i dag.

Dom som är ambitiösa här, får söka på nätet och tråckla ihop något själva. Det senaste i tryckform typ, i en bok som fanns, och som var någorlunda substantiellt var ju klassikern i kapitlet med ‘Okända Fjäll’ av Tore Abrahamsson. Men det var på den tiden det begav sig. T.A. förlorade tyvärr sig själv vid denna tid i historiska notiser.

 Idag har mycket av den geografin förändrats så. Den mytiska stora isgrottan finns ju inte längre som bekant. Sjön, 878 är betydligt större idag ju, än på åttiotalet, nya grävda jokkfåror finns, stora slammarker har byggts upp just vid Lairojokko. Glaciärerna krymper i rasande fart. Landskapet förändras och berättar sin egen historia, utan hänsyn till det förgånga.

När Dag hammarsköld så esoteriskt och sprött diktade för oss i en Sårsåjaure-stuga på femtiotalet, om vår gemensamma fjällängtan, var dessutom känslan för orördhet och vidder något som ‘mycket mer’ gjorde området än’ mer exklusivt och främmande.Detta var år 1950. 

Clas Grundsten berör ju inte området vidare mycket ens i ’Vandra Kungsleden 2’ (1991) då han kör ihop det med Padjelanta och låter Suli’ bli nått litet och vid sidan av. Det blir någon skrumpen och avlägsen knöl där borta vid horisonten, en kuliss till Padjelantya , typ ‘på sidan 122’ som någon om möjligt är möjlig att ta sig till. Men grejen blir ändå att de flesta upplever fjället som något krångligt och avsides beläget. Något som tydligen fortfarande hänger med, då ju många knallar där som eller i kombination med just i avslutning till: "Ut-In /Sarek-eller-'In-Ut/Padjelanta". å’ då blir ju man ruggigt trött, inte bara av avstånd utan även av att då i regn även ta med Suli’ i det hela.

Efter nu i sommar ha läst två styckna’ väldigt fina Sulitelma-skildringar här på ‘Utsidan‘ här, nämligen dessa två:

 'swabr' och 'majjen' här:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/12900.htm

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/16181.htm

Och dom vill jag verkligen pusha för. Båda två är väldigt bra. Nya och anpassade till samtid och individ. Dom innehåller bilder och färger.... 

Underhållningsvärde?Klättersport i blåsväder..

Ibland överträffar verkligheten parodin om den. Jag har ofta tyckt att sånt här 'personligt' och 'bortglömt  friluftsliv' som man ägnar sig åt här eller skriver om för den delen med, är lite småtråkigt eller till och med lite halvbeige. Inget som ger någon temperaturhöjning direkt. 

Själva det evinnerliga ältandet eller tuggandet alltså, om det.

För vem, går allvarligt igång på: en trist murken tall i någon undangömd bergsskreva, ett snöklätt anonymt fjäll eller ett övergivet gulligt fågelbo?

Det berör tyvärr oftast den inre kretsen, entusiasterna mer, än den når ut med något utöver det vanliga.

Bristen på sensationer kanske...?

Nåväl.. Friluftsmännsikor är ju väldigt puristiska och tillbakadragna mestadels, så tyckte jag..tills, jag började läsa om pajkastningen här, om den där fejkade klättringshistorien som nu valsar runt i 'forumet' här på Utsidan. Just den här 'bjäbbiga-ansvarslösa-fjortis-attityden' Den fick mig att riktigt bli intresserad..Vad handlar det här om? ere' en dokusåpa på 'teve 3' nu igen, fast i skriven form??

Men nu är ju Alpinister gärna folk som vill synas, om än nu att döma så verkar dom rentav smådumma.

Naturligtvis är det en stor och märkvärdig bedrift att bestiga ett berg i Himalaja speciellt om det är högt. Det fattar väl alla.. Men?..Underhållningsvärdet är väl inte direkt anpassat till vad den normala halvfeta 'Svenssons' utför direkt. Men, när det har att göra med berömmelse och då pengar, är det något helt annat.

Det finns någon slags oskyldighet i den här själva sporten som tyvärr bryts ned av sådana här saker, just då en sådan här trist sak uppdagas, med fusk och bedrägeri och det inom klättring. En slags oskuld som försvinner. Och det är nog där det är tråkigt, beklagligt och väldigt trist för gemene och obildade man. Det är väl den eftersmaken det hela ger.

Världen för det oskuldsfulla och det äkta försvinner och blir mindre. Kanske är det så?

Jag minns hur synd jag tyckte om mina döttrar när det uppdagades att en popgrupp: ’Milli-Vanilli’  tror jag dom hette, detta var på det sena åttiotalet, inte hade sjungit, det dom sjungit, utan bara fejkat. Mina döttrar som var barn blev jätteledsna när den bluffen uppdagades. Likaså, senare tyckte jag väldigt synd om en gammal släkting till mig, som alltid hade gått och hejat på Ludmilla Engkvist, när hon sprang, tills det uppdagades att hon också bara var en billig fejk.

Inte för att bli alltför cynisk kring sådant här ‘media-horeri‘och narcisisstiska störningar... Men, brukar det inte heta att: "När man nått toppen, då finns det bara en väg kvar".. och det är tyvärr nedåt & utåt, och ofta glider då folk ner i rasande fart, när det uppdagas att dom gjort bort sig..

Och vi människor kan inget att göra än att bara förfasa sig och förnöjt titta, läsa och stå brevid och beklaga. Det blir lite ‘Apberget på Skansen’ utav det hela.

Ett nytt grepp således i dessa diskutionsforum, för ett nytt medium som dessa bloggar utgör.

Vi läser något,

Vi blir förfasade och våra ideal om rena värden grusas.

Sensation och avslöjande! 

Den här sajten ‘Utsidan’ börjar på nått vis mer och mer, likna ett ‘Flashback-forum’ eller nått åt det hållet. Kanske bara det en tidsanpassning att sådant här tas upp nu.

För oss mer sansade och vardagligt grå, vi som mer är intresserade av någon trist unken fjällstuga eller någon trivial fjälltopp där vi får vara ifred, känns detta väldigt långt borta.

Läs och begrunda dessa ytterst märkliga och samtidigt lite förbryllande länkar!

Tredje världskriget har utbrutit. Helt plötsligt står det något spännande här.

http://stormkorp.se/xixa2009/xixa2009.htm

http://peterlarson.wordpress.com/2009/10/19/en-dares-forsvarstal/

http://www.utsidan.se/forum/showpost.php?p=452736&postcount=54

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384

Och snälla ni, när ni står på Kebnekaise... Ljug inte mer än nödvändigt!

Support local business