Två böcker om Sarek.

Såhär' i det gråtrista vintervädret när man vare sig kan ta sig runt på skidor eller skridskor kan det vara kul att sätta sig i länstolen och titta i lite olika böcker. Jag drar på måfå' ut två böcker om just Sarek ifrån min bokhylla och kollar hur dom fungerar, i dag år 2010 egentligen.

Den ena är’ Sareks Fyra Årstider’ Norstedts förlag, 1982. och

Den andra är: ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ Vildmarksförlaget 2007. Det skiljer dock 27 år mellan böckerna. I princip en hel generation. Har Sarekvandrarens attityd förändrats?

Boken ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ av Annika Berggren, kan man gott säga är den helt nyaste och mer samtida av dessa två. Den gör stora anspråk på att locka hennes läsare till någon form av nyfikenhet och vandring. Hon kallar det själv på baksidanpå boken för en ‘inspirationsbok‘. Som ska ‘locka till fler upplevelser och ge handfasta tips‘. Boken är på hela 156 sidor. Den känns betydligt textmässigt mer innehållsrik än den andra boken.

JEDER ZEIT IST WANDERZEIT

JEDER ZEIT IST WANDERZEIT!

..visst!

Hur når vi vårt mål egentligen och vem bestämmer över vad vi ser upplever och relaterar oss till? Ja, det undrar man ofta över.

Innan Jul åkte jag ner till Teneriffa på Kanarieöarna för att ta mig en slags välbehövlig vila. Bortsett ifrån busstrejker, och jordskred och ihållande hällregn kan man säga att det var en rätt okej avkopplande resa. Ni som rest dit och till andra öar runtom, typ: Madeira, Azorerna ,vet att ska man komma något vart är en bra guidebok nått väsentligt och förutsättningen för att komma något vart i landskapet..

Utan guidebok kommer man inge’ vart!.. Det var det jag tänkte jag skulle skriva ett par rader om.

Om man förser sig med en av dessa standardböcker över vandringar, alltså Sunflowers guideböcker, Ja det finns som ni vet en uppsjö av dessa. Så heter dom eller börjar på Landscapes of..(och så området..) I mitt fall hade jag inköpt Landscapes of Tenerife.

Vyer upphör aldrig att fascinera.

När den tyske romantiske konstnären. Caspar David Friedrich målar sig själv med en vy framför ‘Riesengebirge’ i Södra Tyskland är det en så kallad additativ, alltså en slags manipulerad bild vi ser. Fast... vi upplever den i dag som ‘äkta‘. Den ser ju så avbildande ut. Men det är den inte, tyvärr. ..Den består av olika delar ihopsatta.. En alptopp, en dresdenklippa och lite dimma.

Alla dessa blockhav...

Var i helvete kommer all sten ifrån?..

Vem har lagt dit det där?

Och var fan tar den vägen efter ett tag?

..................................................................

Gå på blockhav gillar ingen, eller? 

Ändå finns dom ju där, stenarna alltså och dom märkliga blockhaven. Det verkar som om någon sjuk djävul bara lagt ut dom för att man ska snubbla runt..

Och vem är det då denne ansvarige för blockhaven?

I all fjällvandring finns det enorma besvär, men dessa ödsliga besvär ‘idylliseras och romantiseras’ och verkligheten som vi ju alla vet, ter sig ju som den är, när man ju står där och vinglar’ ramlar och svär.

Som ung ‘sork’ på Gotland kunde jag bara se sten som något naturligt och som något som världen bestod utav. Det var helt enkelt väldigt bara så.. Dom fanns där, stenarna. Och dom var grå. Dom var många.

Sulitelma på tapeten.

(Vid Lomihyttan i Norge)

Alla pratar om Sulitelma i år! Har ni tänkt på det?. Det låter som denna sextiotalsschlager som Brita Borg en gång sjöng med text av Povel Ramel :’Alla pratar om La strada dell’amore’. --(dvs. alla drömmer om att gå här men få vet vad den ligger...)

Vad är då Sulitelma för nått, förutom att det är ett stort fjäll vid norska gränsen? Området är ju lite ‘bortom’ och liggandes vid horisonten. Det är lite kulissartat och liggandes i fjärran, va?. Ser likadant ut ifrån vilket håll man nu kommer så väl i från nord som syd.. 

Det berör inte lika mycket för just skildringarna därifrån känns så väldigt ålderdomliga eller i alla fall inte sådär jätte aktuella anpassade idag för vandrare. Det har mer blivit upp till var och en att söka och få ihop något som passar en samtida vandrare i dag.

Dom som är ambitiösa här, får söka på nätet och tråckla ihop något själva. Det senaste i tryckform typ, i en bok som fanns, och som var någorlunda substantiellt var ju klassikern i kapitlet med ‘Okända Fjäll’ av Tore Abrahamsson. Men det var på den tiden det begav sig. T.A. förlorade tyvärr sig själv vid denna tid i historiska notiser.

 Idag har mycket av den geografin förändrats så. Den mytiska stora isgrottan finns ju inte längre som bekant. Sjön, 878 är betydligt större idag ju, än på åttiotalet, nya grävda jokkfåror finns, stora slammarker har byggts upp just vid Lairojokko. Glaciärerna krymper i rasande fart. Landskapet förändras och berättar sin egen historia, utan hänsyn till det förgånga.

När Dag hammarsköld så esoteriskt och sprött diktade för oss i en Sårsåjaure-stuga på femtiotalet, om vår gemensamma fjällängtan, var dessutom känslan för orördhet och vidder något som ‘mycket mer’ gjorde området än’ mer exklusivt och främmande.Detta var år 1950. 

Clas Grundsten berör ju inte området vidare mycket ens i ’Vandra Kungsleden 2’ (1991) då han kör ihop det med Padjelanta och låter Suli’ bli nått litet och vid sidan av. Det blir någon skrumpen och avlägsen knöl där borta vid horisonten, en kuliss till Padjelantya , typ ‘på sidan 122’ som någon om möjligt är möjlig att ta sig till. Men grejen blir ändå att de flesta upplever fjället som något krångligt och avsides beläget. Något som tydligen fortfarande hänger med, då ju många knallar där som eller i kombination med just i avslutning till: "Ut-In /Sarek-eller-'In-Ut/Padjelanta". å’ då blir ju man ruggigt trött, inte bara av avstånd utan även av att då i regn även ta med Suli’ i det hela.

Efter nu i sommar ha läst två styckna’ väldigt fina Sulitelma-skildringar här på ‘Utsidan‘ här, nämligen dessa två:

 'swabr' och 'majjen' här:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/12900.htm

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/16181.htm

Och dom vill jag verkligen pusha för. Båda två är väldigt bra. Nya och anpassade till samtid och individ. Dom innehåller bilder och färger....