---Klipphyllan på Mårmahmmáčohkka är inte mycket bredare än tältet. Bakom dig reser sig fjället vidare mot högre höjder. Framför dig öppnar sig världen.

Tre hundra meter rakt ned i klyftan faller berget mot Övre Vistasdalen, som här ligger åttahundra meter under dina fötter. Härifrån ser jokkarna ut som tunna silvertrådar som långsamt syr ihop dalbottnen, medan molnskuggorna glider över fjällsidorna som mörka segel. De väldiga avstånden lurar ögat; det som där nere är forsande vatten och branta sluttningar ser härifrån stilla och nästan overkligt ut.

Det är sent i juli. Midnattssolen har ännu inte lämnat himlen utan dröjer sig kvar över horisonten och fyller landskapet med ett mjukt, bärnstensfärgat ljus. Tältduken glöder svagt. Kläderna hänger över flyttblocket för att torka efter dagens vandring, kaffekåsan står bredvid och den sista värmen från stenen känns fortfarande genom byxorna.

Av gammal vana tar du upp telefonen.

Ingen täckning.

Du tittar på den svarta skärmen några sekunder innan du stoppar undan den igen. Det känns inte som en förlust. Tvärtom. Där nere fortsätter världen sitt rastlösa kretslopp av nyhetsflöden, mejl, aviseringar och människor som ständigt söker varandras uppmärksamhet. Här uppe finns ingenting som vill ha något av dig. Ingen väntar på ett svar. Ingen vet ens att du sitter här.

Kanske var det just en sådan frihet Nietzsche sökte när han skrev om höjderna, om den tunna luften ovanför flockens oro. Här blir hans ord mindre till filosofi än till erfarenhet. Det är svårt att tro att människan är skapad för att leva instängd bland skärmar och asfalt när världen samtidigt kan vara så här stor.

Ändå är det något som stör stillheten.

Bergschrunden.

Det har bara gått några timmar sedan du stod vid glaciärens svarta spricka, där isen släppt taget om berget. Du minns hur marken plötsligt upphörde och hur blicken drogs ned i det blåsvarta djupet. Det där korta ögonblicket när kroppen förstod faran innan tanken hann ikapp sitter fortfarande kvar som en spänning mellan skulderbladen.

"Den som blickar länge ner i en avgrund får till sist se avgrunden blicka tillbaka."

För första gången känns Nietzsches ord bokstavliga. Du såg ned i glaciärens mörker, och under några sekunder var det som om mörkret såg tillbaka.

Kanske är det därför tältplatsen känns så overklig nu. Friheten blir  ju definitivt skarpare när man vet hur nära den varit att gå förlorad. Kaffet har hunnit svalna, vinden har mojnat och dalen ligger fortfarande badande i midnattssol. Världen där nere fortsätter utan dig, men här uppe, på en klipphylla mellan himlen och avgrunden, finns bara fjället, tystnaden och ett hjärta som långsamt återgått till sin vanliga rytm.

Mårmafjällen – det folktomma alternativet till Sarek

Nu när fjällvandringen drar igång vill jag tipsa om en av mina absoluta favorittältplatser. Den ligger således på en luftig klipphylla med fri sikt hela 300 meter rakt ner – och upp – med en magisk utsikt ut över Vistasdalen. Det är fritt fall åt tre håll, så det blir knappast vackrare eller mer dramatiskt än så här.

Moarhmmacahca, bakåt mot passet mot Mårmabaktiglaciären

Moskkkumoarhma högst till vänster 1944 toppen.

Ruomascorruryggen

Mårmafjällen bjuder på tre spektakulära klyftor som alla tre vetter mot övre Vistasdalen. Alla tre bär på egna överraskningar, men de är ganska svåra att nå.

Moarhmmacahca: Detta är den lättaste klyftan att ta sig till, och det är just här du hittar en av fjällvärldens vackraste tältplatser. Jag har markerat den med en prick på kartan nedan. (Se karta)

Moskkkumoarhma: Grannklyftan som är riktigt jobbig att både nå och vandra i, oavsett vilket håll eller vilken anmarsch du väljer. Mitt tips är att ta det som en högfjällsvandring från Ruomascorruryggen. Du går då uppe på ryggen, vilket är en lång men inte särskilt svår sträcka. Runda topp 1944 och ta dig ner i ravinen via de lösa blocken – men se upp för ras! Sista biten ner mot Vistasdalen och vattenfallet är brant. Se till att hålla dig på den södra sidan här.

Boginjiraklyftan: Tro det eller ej, men detta är troligtvis Sveriges mest okända plats. Jag känner inte till någon som har varit där, och jag har aldrig sett ett foto därifrån heller. Den övre delen av denna helt okända klyfta är en grymt utskuren ravin med helt lodräta väggar som klyver sig rakt in i Vassachurromassivet.

Medan Sarek numera kan kännas som ett "Black Friday för ryggsäckar" där vandrare trängs på stigarna, är Mårmafjällen ett högfjällsområde som märkligt nog är helt befriat från folk. Här slipper du dessutom att daskas i ansiktet av blöta björkruskor i Rapadalen eller att göra vingliga vad. Istället vandrar du på platta bergsryggar med fjällvärldens mest makalösa utsikter, helt i lugn och ro garanterat ensam.

Mot Kebnekaisefjällen

Mot Storsteinsfjellet

Några snabba tips för turen:

Toppbestigningar: Området kryllar av otroligt lättbestigna toppar som alla ger en fantastisk utdelning i form av vyer.

Alip Veallevarri: Blicka ned på ett deltaland från ett stup högre än Skierfes.

Njuikkostak: Ett fjäll som är lätt att nå från Alesjaure. Det bjuder på en fin kamvandring för den som vill ta sig nästan hela vägen fram till en bestigning av Kåtoktjåkka – om man vågar!

Avkoppling: Vill du bara slappa, bada och plocka hjortron? Vid sjön Apparjure finns små, fina sandstränder och helt avskilda ytor där du kan vara helt själv.
Så, om du beger dig hit: Se inte bara Mårma som en transportsträcka över ryggen ned till Vistas en för många jobbig sträcka som du måste beta av. Stanna till! Slå upp tältet och njut! Välj din egen lilla dal.

Mer om Mårma här av mig: https://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/spoke-och-bedragare.htm

 Och forumtråd: https://www.utsidan.se/forum/threads/mer-om-marma.74929/