Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Mitt Falkfangervola Placerad på karta

Jag hade känt mig jagad av sociala, stugtursekiperade, snabbfotade norrmän, blivit närd med den mest jämmerliga trerättersmiddag på hytta varifrån jag sent på kvällen och kippande efter luft flytt till fjälls.

Falkfangervola uppenbarade sig som en befrielse på den fjärde dagen. På andra sidan hägnet, i det fria.

Falkfangervolas kontur bortom renstängslet.

Det är något med platåfjäll. Jag är inte så mycket för branter, att nå till toppen och lämna den, att komma fram dit och gå tillbaka hit. Min inre synbild av den perfekta fjällvandringen är ett långsamt framåtskridande. Tiden får gärna stanna innan jag når fram. Jag vill vara där, vara kvar, jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag känner sorg när det är över.

Falkfangervola varade länge, kanske än. 

Det började redan en ruggig vinterkväll i skenet av stearinljus, ett glas Mont-Redon Réserve, kartor utspridda på golvet. Planen var att gå genom myggmarkerna i Stråsjøens naturreservat och Skarvan-Roltdalens nationalpark i juli.

Det var inte för de små kräken som jag i ett skede dock var nära att avblåsa idén att ta mig till stugan i Ljungdalen från Malmö genom att flyga till Trondheim. Snarare var det för att etappen från nationalparken mot Sverige - vägen mellan Ramsjøen och Storerikvollen - såg fruktansvärt tråkig ut på kartan. Vem vill korsa två bilvägar på samma dag, på fjället?

Sedan fick jag syn på Falkfangervola.

Bara namnet!

Fantasin sprang iväg. Här fångade renskötarflickan Siri sin tama falk Niila. Hon släppte den såklart fri, men den återkom alltid till henne när hon kallade och gav henne magisk styrka i de mest äventyrliga sammanhang. Titeln skulle vara i stil med "Sagan om Buolla. Den sanna historien om en renskötarpojke, hans tamhärk Buolla och hunden Jojo" (den existerar!), men snäppet mer fantasyinfluerad. Eller: Här fångades för första gången en falk på bild. Här fångades en falk i forskningssyfte. Två något mindre poetiska berättelser.

Jag lekte med namnet Falkfangervola med norsk accent. Sa Ramsjøen med sj-ljudet långt fram i munnen. Rådfrågade google translate och diskuterade med mitt nyupptäckta norska alter ego om jeg ønsker å gå ned till Storsanka i Sankådalen eller om jeg bør gå mot Finnkoihøgda og deretter vandre over Falkfangervola.

Det lät så mycket mer... på tur.

Snart stod det klart att om denna fjälltur nu prompt måste ha ett mål, förutom Ljungdalen då, så skulle det vara att vandra över Falkfangervola.

Den flacka, karaktäristiskt platta och tandade konturen dök upp för första gången strax efter Ettfjällets utlöpa på stigen från Ramsjøhytta mot Finnkoisjøen. Mer utsikt skulle det bli. De här dagarna blev de vidsträckta panoramornas. Och jag mötte inte en människa.

Första ögonkastet: kärlek!

Vyer på vägen: Sylarna och Finnkoisjøen.

Sedan gårdagen hade jag haft utsikt mot hemmafjäll som Sylarna långt borta, både igår och ikväll tillhåll för åskmoln och muller vid klockslaget 18. Det hade varit 30 grader och vindstilla i tre dagar, lite åska skulle behövas även här, men den fick gärna låta bli att komma nära mig. Jag begav mig upp en bit mot Gilså gruve, rundade björkskogen och renstängslet och vandrade i den lätta terrängen mot mitt perfekta fjäll.

 

 Mot Falkfangervola på stigen mot Gilså gruve

Tältplats fann jag vid sydvästra foten av Falkfangervolas topp. Att gå upp på platåfjället med åskhotet runt knuten bidrog till extra spänning, inte helt trevlig sådan. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha passerat norr om topparna. Det kändes dock tryggare att befinna mig på samma fjällsida som Sylarna och deras åskväder. Som för att ha kontroll. Som om det vore möjligt.

 Tältplats med åskkoll?

Men här uppe fanns bara jag, en horisontlinje med två skårade bucklor: Falkfangervola och Østre Falkfangervola. Och långt borta i det flacka till höger, två utspridda små, små, vänliga knölar. De skulle vara mina riktmärken kommande morgon. De åskhärjade fjällen var gömda och glömda bakom det platta och en känsla av ro infann sig. 

 En av de små vänliga knölarna skymtas till höger om toppen.

Falkfangervola, jag och min skugga: Hej!

Från nedan horisontlinjen sköt bestämda moln upp likt utslungad rök, bakom Sankåkleppen. Härifrån sett, Norges Ayers Rock! Åt andra hållet utsikt mot Fongen, bakom Finnkoisjøen.

Ayers Rock?

 Finnkoisjøen och Fongen.

Följande morgon skulle jag vandra kilometer efter kilometer i skön, oändlig, grön utförslöpa, med utsikt över Snasahögarna, Blåhammaren, Sylarna och allt ljusblåare böljor.

All tid i världen. Grön utförslöpa framför mig. Den perfekta vandringen?

Tillbaka till nuet. Falkfangervola. 

Jag sov som ett barn. Bokstavligen på dunbädd (gick ju inte att sova i den). Bredvid mig en bäck som porlade lätt. Under turen hade jag funnit uttorkade vattendrag, fått koka dricksvatten två gånger, bära vatten. Den här natten ingen törst. En mygga surrade envist utanpå myggnätet. De var fler än en, därav nätet. I yttertältet blommade små nätta smörbollar som jag upptäckte först efter uppsättning. Packningen fick såklart stuvas runt smörbollarna, in- och utgång krävde viss akrobatik, även för myggens skull. Temperaturen lagom ljum.

Smörbollsblomning pågår!

Det var jag, min skugga, min mygga, mina vänner smörbollarna och de vänliga knölarna. Solnedgången den vackraste. Mitt hem, på Falkfangervola. 

Det är här som jag väljer att stanna tiden. Den här punkten. Det här är jag.

Jag fångar falken.

Nästa natt från Fiskåhøgdas sluttning gick solen ner över Falkfangervolas taggiga siluett, vilket jag inte hade förutsett. Det var perfekt. En överraskning tillägnad bara mig. Kanske av Siri och Niila. 

En sista solnedgång över Falkfangervola, vy från Fiskåhøgda.

_________________________________________________________

Mer om norsk kulinarisk egenart, natur och fjällvandringspraxis vid senare tillfälle.

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen"

Postat 2014-08-22 23:08 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 2)

Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet. Inte än, men alldeles snart, skulle vi komma att ropa hej innan vi gått över bäcken. Det här är fortsättningen på del 1 om vår vandring i vårflod. 

De oroliga tankarna fanns kvar i bakhuvudet. Skulle vi tvingas vända? Välja en annan dalgång med mindre snö? Även sommartid kan det vara vintrigare ju närmare Sylarna man kommer, så hur skulle det se ut bortåt Gåsen, om det var så pass illa redan här? Och hur skulle det gå för pappa, ensam i detta forsande inferno? 

Med pappa bestämde vi att sms:a vid täckning. Tills dess ingen idé att tänka på saken. Brodern och jag. Nuet.

Vi kom fram till att det första vi behövde göra var att gå ner och titta, och tog kurs en bit uppåt i dalgången, för att sakta tappa höjd, ner mot vattnet som av ljudnivån att döma var alldeles för stort i höjd med vår tältplats.

Vy från tältplatsen vid 62°58'55.80"N 12°56'37.85"E.

Det tog tid att ta oss ner i dalen genom blockterrängen. Tio meter framåt och hundra uppåt för att gå runt en omöjlig passage. Och så tio framåt och runt någon j-a sten.

Som att trampa vatten. Mardrömmen där du krånglar och krånglar och aldrig hinner fram till tåget. En känsla av maktlöshet. Om resten av vandringen skulle bli så här, så skulle vi inte komma långt, tänkte jag och började räkna på vad en avverkad millimeter på kartan på en timme skulle innebära.

Men så plötsligt stod vi faktiskt där vid vattnet. Och som av ett mirakel tycktes vattendraget just här förgrena ut sig på bredden. Det här var vår chans! 

Vattendraget förgrenar sig, här kunde vi jublande gå över!

Med nytänt hopp vadade vi snabbt över de två "mindre", men inte helt problemfria förgreningarna och log mot varandra.

Det skulle vi inte ha gjort.

Efter en liten kulle - och efter att vi väl torkat fötterna och fått på oss kängorna igen - strömmade ytterligare, betydligt rejälare förgreningar av den där envisa vårfloden.

Nu tog det helt enkelt stopp. Vi kunde missmodigt konstatera att vi ropat hej innan vi gått över själva bäcken. Det fanns aldrig någon förgrening. Vad vi gått över var bara ett par rännilar med lite spillvatten. Den riktiga vårfloden rann fortfarande framför oss, dånande. Det här skulle vi aldrig ta oss över utan stavar. Dessutom var vi nu, skrattretande nog, strandade på en ö! 

Vi började på allvar diskutera våra alternativ.

Precis när vi var på väg att ge upp, anade vi ett brett ställe i ovankanten av kullen och krånglade av oss kängorna för tredje gången denna dag - ännu lyckligt ovetande om att den omständliga proceduren med kängeriet skulle komma att återupprepas många tiotals gånger till under vandringen. 

 

Segerglädje efter vårflodsvad. 

Först klockan 13 hade vi lagt två kilometer bakom oss, gjort upp med Tronnan och kunde börja gå i riktning mot Vålåvalen, burna av känslan att det ändå gått betydligt bättre än förväntat.

På västra sidan av dalen var det lättare att ta sig fram där vi gick på höjd, strax trallande på de mest fruktansvärda, trallvänliga sånger som man kan få på hjärnan om man besökt Skinnarspelet i Malung vid midsommar...

Om någon börjar töja på gränserna med denna under en fjällvandring är det kört. Töja och töja - farliga grejer.

Vi trallade oss fram över stora, hårt packade snöfält.

Vi trallade oss fram över dånande bäckar på stadiga snöbroar.

Vi trallade oss fram till den bedårande 180°-utsikten mot Tronndalen, Lillåns dalgång och Vålåns dalgång i fjärran.

Vintrig Tronndal i ryggen (bild 1), enkel snöfältsvandring (bild 2), solglimt och sång vid vy mot Lillåns dalgång, 63° 0'17.68"N  12°54'28.78"E (bild 3).

Men trallandet fick ett tvärt slut. Vi hade trallat fram för högt och befann oss plötsligt mitt i den brant som vi skulle ha passerat under. Klättra ner eller gå tillbaka, var frågan?

Vi valde det mer oansvariga alternativet.

Resultatet av lite väl hurtig sång.

Etappen genom björkskogen var jobbigare. Full av fåror emellanåt. Vips mitt nere i en(!) fick vi tillfällig mobiltäckning och inkommande sms. Pappa hade mitt på dagen befunnit sig vid renvaktarstugan och stigen till Nordsätern. Vi drog en suck av lättnad och bestämde oss för att ha en bekymmerslös vandring framför oss. Och så sms från vår icke så fjällbevandrade, lättoroade mamma:

"Varningar i Jämtlandsfjällen, ge er inte ut!

Bron mellan Helags och Vålåstugorna bortspolad!

Vet ni vad ni ger er in på?!" 

En broderlig blick av samförstånd. Hon ska få!

Vårt mms löd ungefär:

"Det är full vårflod, helt fantastiskt!

Oroa dig inte, det finns gott om snöbroar som vi kan gå på istället!

Vi har även klättrat ner för stup och ska nu över detta vattendrag!"

Det var två mycket trötta syskon som nådde banad terräng och så småningom i kyla och ösregn Vålåstugorna, där vi tänkt köpa godis och höra om bro- och vattenläge innan vi gick vidare en bit upp mot Härjångsdalen för att finna tältplats. Men stugvärden var snabb att påpeka att vi behövde betala serviceavgift för att få komma in i stugan! Jag måste säga att jag blev förvånad över de stenhårda reglerna. Vi förklarade att vi inte ville använda vare sig sittplatser, dass eller kök, bara köpa en chokladkaka och växla ett par ord. Absolut inte av snålhet, vid den här tiden var jag student och även små oförutsedda summor var omöjliga oförutsedda summor, jag hade inte annat val än att be stugvärden om överseende med två godissugna dränkta katter i behov av fjällsäkerhetsinformation...

När vi berättade att vi skulle upp mot Gåsen blev hon först alldeles tyst. Sedan sa hon dämpat: "Jaså, ni ska gå upp till Gåsen ändå."

Bron till Helags var bortspolad. Vägen bakom oss hade varit ett helvete. Enda vägen framåt mot Ljungdalen nu, var via Gåsen.

"Där ligger en och en halv meter snö", sa hon.

Det var då någon gång som vi, efter att under dagen ha skämtat om moderns sms, insåg vilket äventyr vi befann oss i.

Någon information att tala om fick vi inte. Stugans (öppen sedan en vecka) kommunikationssystem låg nere, utan möjlighet att kontakta Gåsen, ja utan såväl satellit- som radiokontakt med omvärlden. Stugvärden skulle personligen gå ut för att undersöka ryktet om den bortspolade bron under morgondagen.

Vad som väntade bortom och vidare visste ingen. Inga vandrare bar information från Gåsen - såklart, det enda sällskapet som bodde i stugan skulle klokt nog tillbaka till dalen de kom ifrån. Vi var de enda dårarna i trakten.

Fortsättning följer här...

Postat 2014-08-19 22:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

 

Logga in