Ja, hallå! Så här ser det ut i och kring februari 2013.

För några år sedan träffade jag min lärare som jag hade i första klass. Jag frågade hur hon mindes mig. Hennes svar var att du var inte som andra. Du hängde inte med någon speciell. Så sant. Jag var inte som andra och jag hängde inte med någon speciell. För jag körde mitt eget race, gjorde det jag gillade, hängde med den jag gillade att hänga med där och då, har aldrig varit direkt med i någon grupp, var aldrig punkare eller syntare eller breakdansare i tonåren, jag lyssnade på vad jag gillade och hängde med de jag gillade, punkare, syntare, breakdansare. That´s it. Jag är sån. Har alltid varit sån. Kanske på både gott och ont men oavsett så är det sån jag är. Och det går inte att tvätta ur.


Bara ensam? Nä, inte alls!! Men jag vill inte vara del av en grupp, jag vill rocka med alla!!

Så när jag reser så gör jag som jag vill. Ofta fixar jag allt själv, jag trivs bra så. Känner mig så trygg inombords att det inte spelar någon roll var jag är i världen, kan ta dagen som den kommer. Det trivs jag med. Gillar bekväma resor också, gotteresor, bara ha det bra och njuta. Härligt det med.

Woho. Väggarna på Ola Skinnarmos lodge i Sälen. Han och jag är gamla skolkamrater och jag hänger fortfarande med hans syrra. Jag och Ola är väldigt olika som äventyrare och jag är helt ointresserad av att gå in i en diskussion vem som är äkta äventyrare eller tuffing eller what ever. Jag kör min stil och Ola kör sin stil och respekt is the shit!

Under många år reste jag utan kamera. Jag tyckte att upplevelsen blev bättre om jag inte hade kameran med, möten med mäniskor blev bättre om jag inte fotograferade dem, jag såg världen på ett helt annat sätt om jag var fri i sinnet, ingen kamera som kunde distrahera min uppmärksamhet, ingen fåfänga eller troféjakt som bilder kan bli. Bara driva runt, uppleva och ha kul och få fina möten med människor. Det var större än att kunna se bilderna efteråt. Jag tycker fortfarande bäst om att resa utan kamera men det finns andra värden som har kommit med in i bilden.

Tidigt igår morse svepte en lavin in över camp tre på ca 7 000 meters höjd på 8156 meter höga Manaslu i Nepal. Många dog. Två av dem var mina vänner.

För det första är utrustningsvalen helt anpassade efter mina förutsättningar, dvs. att jag har amputerat sex fingrar och bara har två små stumpar på ena handen. Jag har t.ex. ytterst få isyxor att välja mellan som jag kan hålla om huvudet med min lilla hand, jag måste ju välja en av de jag kan hålla. Har man fler fingrar har man fler isyxor att välja på.


Foto Nicke Johansson

Det behövs tillstånd både att visas i Tibet och att bestiga berget och då det är väldigt meckigt att ordna med det på egen hand var min idé att köpa in mig på ett tillstånd hos ett företag som ordnar sådant. Jag hittar dock inget företag som är villiga att låta mig gå helt själv. Jag kan dock inte tänka mig att gå annat än själv så jag ser ingen annan lösning än att jag får byta berg.