Förra månaden blev jag bjuden på en fridykningskurs. Sebastian var nyfiken på hur min mindset svarade på fridykning. Det gick inget vidare i vattnet, mentala blockeringar och öronen satte stopp. 

Om jag hade rest till Teneriffa på semestern hade någon kommit på tanken att ens fråga efter bevis? Knappst. Om jag hade sagt att jag varit uppe på en topp där? Förändrar inget. Om jag sagt att jag hade varit på toppen av Kebnekaise? Nä, förmodligen inte. Kilimanjaro? Nej, hade nog inte behövts nåt bevis då heller. Aconcagua, nästan 7.000 m? Någonstans passerar vi en gräns och helt plötsligt måste det styrkas. Bevisas.

Vad är det för gräns, var kom den ifrån? 

Själv är det ett stort äventyr för mig här hemma nu. Gemenskap, kärlek, tillit till andra. Att känna mig ovillkorligt älskad, som t.ex av fina Luna. Vi har uppfunnit en ny kram – en ryggsäckskram! Perfekt för kärleksäventyr och skapar tindrande blickar det också. Jag själv bara njuter all in.

 

Jag var nyfiken. Pirrig. Hur det skulle kännas. Jag snorkalade en hel förr om åren. Var duktig. Kunde lätt simma runt på ett par meters djup. Upp till tre minuter. Det är bara för att vara amatör. Jag har alltid trivts i vatten. Men det var nästan 20 år sen. Och nu var det nåt annat som lockade. Nåt inuti mig. Och nu är jag amatör. Nybörjaramatör.

L I F E R U L E S !
Med hjälp av glädje, självdistans och total nakenhet delar jag med mig av min starka livsresa på ett sätt så det är omöjligt att inte beröras – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv och vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att lita på mänskligheten och kärlek igen.