Varför vandra?

[Kveke]

Vandring är ett bra sätt att rensa hjärnan på och skaffa sig lite distans till vardagslivet. En enkel vandring hemma kan få den värdelösaste dag att ändå kännas positiv när man är ute och rör på sig. Jag vandrar ca 3 mil per vecka året om och då är det enkom för vandringens egen skull och inte nån promenad till jobbet eller liknande. Det är skönt för själen att slippa internet och skärmar en stund och istället ta in landskapet och andas lite frisk och stärkande luft. Speciellt hösten när luften blir svalare och löven fortfarande rödgula tycker jag om.

Att börja ex en lördagsmorgon med en 3 h vandring i skogen på 15 km innan frukost är riktigt nice. Kaffet tar man i badet sen efteråt.

 

[Picea]

Jag gillar det. Räcker det som svar eller måste jag analysera det?

 

[Stordrulen]

Jag gillar det. Räcker det som svar eller måste jag analysera det?

Inte måste, men bidra gärna med en liten gnutta reflektion till samhället....det börjar bli en bristvara.

 

[Still Alive]

Det finns många skäl till att jag vill vandra, men ett har jag tänkt särskilt mycket på: Att vandring är så ursprungligt, något som det är naturligt för människan att göra. Som vi har gjort i alla tider och i alla länder. Av olika anledningar: Vissa vandrar av nödtvång, några för att upptäcka nya platser, andra för att de njuter av själva vandringen. När jag vandrar känner jag mig förbunden med alla människor som har vandrat och vandrar, genom historien och över hela världen.

Tack för de orden. Det var djupt! Jag känner igen mig i det.

 

[Trottoarbonden]

Naturen, tystnaden, färgerna, dofterna, frisk luft och att røra sig.
Det børjade med en veckas vandring i Atlasbergen, Marocco, sen 2 vändor på El Camino
och nu längs mossbeklädda stigar i Gøingeskogarna.

 

[Picea]

Inte måste, men bidra gärna med en liten gnutta reflektion till samhället....det börjar bli en bristvara.

Det var första gången jag har hört det, jag blir alltid anklagad för att överanalysera allt! Det är så skönt att vila från det lite ibland. Ja, kanske därför jag gillar att vandra, för att jag slipper analysera varför jag gillar det.

 

[Stordrulen]

Det var första gången jag har hört det, jag blir alltid anklagad för att överanalysera allt! Det är så skönt att vila från det lite ibland. Ja, kanske därför jag gillar att vandra, för att jag slipper analysera varför jag gillar det.

Fast du kunde inte låta bli att svara lite i tråden ändå ?

 

[joanna]

Mina festförstörarinstinkter vaknar alltid litet, när jag läser om hur "naturligt", "läkande för själen" etc det är att vandra (eller på annat sätt förse sig med "naturupplevelser"). Att romantisera "naturen" och tillmäta friluftsliv (inkl. vandrandet) ett egenvärde är en produkt av moderniteten; en historiskt relativt färsk, klass- och kulturbunden uppfinning med rötterna i städernas framväxande medelklass. Min barndoms utfattiga bergsbor skulle inte komma på tanken att vandra i onödan.

Med ökande välstånd och fritid har det ju blivit mer folkligt förankrat i vissa länder, men det är fortfarande starkt kulturbundet. Vi har tagit upp detta i flera trådar, och jag har bl a skrivit såhär:

Jag växte upp i en sotig stenkaka till miljonstad och hade inte alls samma självklara närhet till "naturen", som jag sedan mötte i Sverige - den varken fanns inom fysiskt räckhåll eller i människornas sinnen. Det fanns inga ärvda sommarstugor eller farmor på landet - släktleden var uppbrutna av krig och stora folkomflyttningar. "Skogen" var nerhuggen eller full av granatsplitter och en och annan odetonerad mina. En picknickfilt i förortsdungen var det närmsta "friluftsliv" jag kom - dit åkte man för att umgås med vänner, inte för att vara ensam eller - gud bevare - vandra. En ryggsäck väckte oftare associationer till krig och flykt, än till sökandet efter nirvana. Att åka på semester till havet eller upp i bergen var "fint", men mest ett tecken på normalitet och ökande välstånd. Ordet "friluftsliv" finns inte i mitt modersmål.

Ändå älskar jag att vandra... helst ensam, länge, utan att ha kollat allt i förväg och utan att alltid veta var jag hamnar - och detta har ett egenvärde för mig. Det började dock inte med något natursvärmeri (jag tycker att spåren av mötet mellan människa och natur är mer intressanta) eller "ladda batterierna"-tänk, än mindre med lusten att "klara" eller "prestera" något - och fungerar knappast så idag heller. Men jag har haft andra ingångar.

Den ena var att jag som trettonåring råkade hamna i rätt höga berg och omedelbart insåg, att jag gillade att ha mycket luft under fötterna. Jag återvände varje sommar, klättrade, blev vän med en vallhund, fick jobb som vallkulla, lärde mig sova och laga mat utomhus, och visst var bergen vackra så man hisnade, men jag brydde mig faktiskt inte om namnen på alla blommorna.

Den andra ingången var att jag, av allmän nyfikenhet och äventyrslust, började lifta året därpå, och upptäckte att jag gillade det också (en förstående mamma var ju förutsättningen). Liftandet blev allt längre i tid och rum, jag älskade ensamheten och friheten i att inte ha mer hem än vad man bar med sig på ryggen, men det handlade inte heller specifikt om "naturupplevelser".

Det var nog först i Sverige, som jag fick ihop alla delarna. Gissa vilken lycka för en långlufsare, bergsfreak och ensamhetssökare att fritt få röra sig bäst man vill i "orörd" (nåja) fjällnatur!
Jag har aldrig sett mina föräldrar med en ryggsäck eller ens på en cykel, men mina egna barn har varit igenom hela "köret" från Mulle till TVM. Men jag är fortfarande dålig på växtnamn .

 

[Staffan Sandberg]

Mina festförstörarinstinkter vaknar alltid litet, när jag läser om hur "naturligt", "läkande för själen" etc det är att vandra (eller på annat sätt förse sig med "naturupplevelser"). Att romantisera "naturen" och tillmäta friluftsliv (inkl. vandrandet) ett egenvärde är en produkt av moderniteten; en historiskt relativt färsk, klass- och kulturbunden uppfinning med rötterna i städernas framväxande medelklass. Min barndoms utfattiga bergsbor skulle inte komma på tanken att vandra i onödan.

Romantiseringen är inte helt taget ur luften. Se den här: https://forskning.no/psykologi/bli-mindre-stresset-med-en-halvtime-i-naturen/1326298
Det är bara en av många studier med liknande resultat.

 

[joanna]

Romantiseringen är inte helt taget ur luften. Se den här: https://forskning.no/psykologi/bli-mindre-stresset-med-en-halvtime-i-naturen/1326298
Det är bara en av många studier med liknande resultat.

Att vi ö h t definierar och pratar om "naturupplevelse" och "stress" är också en produkt av moderiniteten. Den där halvtimmens "naturupplevelse" som artikeln förordar är säkert nyttigt, men behovet uppstår ju först när det inte längre är både normaltillstånd och överlevnadsfråga att vistas (och vandra) i naturen.
Varken jägar- och samlarflockarna på savannen eller de bergsbor jag vallade får med i Tatra skulle som sagt komma på tanken att bota sin "stress" med "naturvistelse"

Med det sagt: bara för att något är relativt nytt behöver det ju varen vara dåligt, onyttigt eller otrevligt

 

[kjpil]

Ytterligare ett annat svar. Ute på fjället för att jag gillar fysisk aktivitet i bergen, och gillar att försöka utmana mig lite å få bra fokus på nu. Brukar inte komma hem utvilad efter fjälltur direkt

 

[Picea]

Att vi ö h t definierar och pratar om "naturupplevelse" och "stress" är också en produkt av moderiniteten. Den där halvtimmens "naturupplevelse" som artikeln förordar är säkert nyttigt, men behovet uppstår ju först när det inte längre är både normaltillstånd och överlevnadsfråga att vistas (och vandra) i naturen.
Varken jägar- och samlarflockarna på savannen eller de bergsbor jag vallade får med i Tatra skulle som sagt komma på tanken att bota sin "stress" med "naturvistelse"

Med det sagt: bara för att något är relativt nytt behöver det ju varen vara dåligt, onyttigt eller otrevligt

Nej, det är väl inte fel av oss att romantisera naturen bara för att de inte gjorde det. Är det inte du som romantiserar jägar - samlarna och bergsfolket som låter dem ha tolkningsföreträde? ;-)