Jag undrar om det inte är så att begreppet "morakniv" ligger djupare förankrat i folks medvetande än vad företaget faktiskt producerar. Man vet ju ungefär vad som avses, även om företaget har en mängd olika modeller. Sen får man ju fundera på när det blir något annat än en "morakniv", med rött trähandtag är det ju inga tvivel men även den klassiska plastvarianten är ju definitivt en "morakniv". Jag skulle nästan säga att det skedde redan med Mora 2000, men det är ju högst subjektivt. Hur som helst så tror jag nästan att några av de senare knivmodellerna kanske rör sig mot överlevnadsknivsstatus.
Vad motiverar överlevnadskniv eller annan kniv i fjällen?
- Trådstartare Hattmakaren
- Start datum
-
- Taggar
- bushcraftkniv fjällvandringar vedkök
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Jag gissar att det inte finns så många olika tillverkare av "stål-pinnen" utan att den görs i några få fabriker på lite olika sätt. Sedan köper andra in pinnarna och sätter olika skaft dom. Det
är ju en rätt mogen och enkel produkt.
/A
Skickat från min Nexus 7 via Tapatalk
Jag skulle ju påstå att en "morakniv" är en enkel, relativt billig kniv med hög kvalité och i nordiskt utförande som fungerar utmärkt till både arbete och friluftsliv.
En kniv från Morakniv kan kosta allt mellan knappt 40 kr (511 basic) och runt 1000 kr (Garberg). Dessutom finns det en rad, ganska olika slags moraknivar. D.v.s. Morakniv är ett varumärke och inte en viss produkt. Att de har så många olika knivar beror på efterfrågan och marknaden.
De knivar jag har från Morakniv är slöjdknivarna 105 och 122, samt Basic. Inget jag tar ut i fält.
Kanske kan också se det på det sättet att det inte finns en direkt motsättning mellan utrustning och upplevelser, som du ändå tycks anse? Kass utrustning kan förstöra upplevelsen - t.ex. kängor eller tält som går sönder, eller en dålig sovsäck. En dålig kniv är också trist. Bra utrustning lägger grunden till fina upplevelser och är ofta en del av dessa.
Morakniv i folkmun är en kniv från trakten av Mora i Dalarna. Den har runt spolformigt skaft som de senaste bortåt hundra åren varit rött och av björk. Det är en kniv som har slire att bäras i bältet. Sedan mitten och slutet av 1900-talet gäller uttrycket även vissa hantverkarknivar. Fabrikaten är Eriksson, frosts, bröderna Jönsson etc. Vid sammanslagningen av de sista 2 stora tillverkarna Eriksson och frost passade man på att byta namn till Mora. Det är bara några år sedan och fast exvis Mora 2000 och garberg är tillverkade av Mora är det tamigfan inga moraknivar enligt gammalt uttryck.
Bosse
Bosse
Nu är det ju skillnad på "morakniv" och "en kniv från tillverkaren Mora". Alla "knivar från tillverkaren Mora" är inte "moraknivar", och alla "moraknivar" är inte "knivar från tillverkaren Mora", men det finns de som är det
.Och på samma sätt kan för tung utrustning förstöra upplevelsen. Det upplevde jag under mina första 20 år som scout, innan jag upptäckte det här med lättviktspackning och kom fram till att om man är lite förberedd så kan man lämna många saker hemma.
Och dyr utrustning är det inte alla som har råd med. Har man många fritidsintressen och vill kunna ägna sig åt alla så kan man inte gå efter devisen "dyrare är bättre", man får lov att kompromissa lite.
Nu är det ju skillnad på "morakniv" och "en kniv från tillverkaren Mora". Alla "knivar från tillverkaren Mora" är inte "moraknivar", och alla "moraknivar" är inte "knivar från tillverkaren Mora", men det finns de som är det
Intressant...
Detta synsätt kan kanske kallas för nostalgisk idealism: att det i vart fall historiskt sett och i "folkmun" funnits en tydlig idé om vad en kniv från dessa trakter är (begreppet "Morakniv"). Garberg, Pathfinder, Survival, Tactic m.fl. är obegripliga knivar ur detta synsätt.
Det kontrasterande synsättet är empiriskt-strukturalistiskt och konstaterar den globala marknadens mekanismer i regionen. Genom detta kan man förklara varför Moraknivs och även EKAs produktutveckling ser ut som den gör. Dessa företag försöker ta större marknadsandelar och bland annat sälja i parti och minut till försvarsmakt och andra stora aktörer. EKA har sina branschorienterade slaktknivar. Mora dominerar i slöjd- och hobbybranschen. Hantverkare har både Mora och Hultafors och dessa företag säljer till Clas Ohlson m.fl. Man kan även notera att både Mora och EKA utvecklat kompletta serier med köksknivar.
Karesuandokniven och Kerokniven framstår som små, lokala tillverkare som försöker upprätthålla eller återskapa eller återuppfinna en exklusiv samisk tradition eller identitet, primärt relaterad till rennäringen av politiskt-historiska skäl (illustrerat i filmen "Sameblod"). Här finns även Sapmi som ett slags varumärke. Det finns en marknad även för detta, men den är mindre. Karesuandokniven är premiummärket. Kerokniven är budgetmärket. Gissningsvis finns det ingen större konkurrens här, men utrymmet är väldigt litet och exklusivt. Karesuandokniven har dock en tydlig internationell marknad.
Vissa önskar kanske att Morakniv hade betett sig mer som Karesuandokniven? Och EKA är kanske bortom allt hopp?
Jag sympatiserar med all slags knivtillverkningsstrategi.
Det är på sätt och vis synd om alla aktörer på marknaden eftersom den är en tragedi.
"All 'bout the money..."
"Wall street shuffle..."
Senast ändrad:
Jag håller med till 100%.
Men lätt utrustning är ofta väldigt dyr. Ju lättare desto dyrare. T.ex. lätta och starka tält. Lätta och varma kläder. Lätta kängor. Kök och andra redskap i titan. Undantag finns, som t.ex. plastkåsor - och billiga knivar! Lätta EDC-knivar kan dock vara ohyggligt dyra.
Uteliv är ofta dyrt. En hobby för medel- och höginkomsttagare. Det kan man bland annat observera på Kebnekaise fjällstation eller i Saltoluokta. Uteliv är inte sällan väldigt snofsigt.
