Eftersom det här med låga skaft på kängor kommit upp i en diskussionstråd kanske mina erfarenheter kan vara av intresse.
ag tog upp frågan om gympadojor, sandaler och Sealskinz som fotbeklädnad i de svenska fjällen på Utsidans forum i våras.
För att ge er en bakgrund till mina erfarenheter och det sätt på vilket jag testat de här fotbeklädnaderna så låt mig först ge en kort beskrivning av min tur. Jag startade de sista dagarna i juni på Kungsleden i Hemavan och avslutade vandringen i Nikkaluokta 20 dagar senare. Jag gick inte mer än 3-4 dagar på Kungsleden, utan rutten var i grova drag följande: Hemavan-Tärnasjön- Vindelälvsdalen- Laisdalen- Vuoggatjålme- Ikkesjaure- Mavasjaure- Pieskehaure- Staloluokta- Alkavagge- Rapadalen- Vassjavagge- Sitojaure- Saltoluokta- Vakkotavare- Kaitumjaure- Kebnekaise- Tarfalavagge och Nikkaluokta. De understrukna platserna provianterade jag på och vilade hel- eller halvdagar. Totalt blev det hela cirka 50 underbara mil.
Jag tror att såväl väder som väglag och terräng bjöd på det mesta de svenska sommarfjällen kan erbjuda en vandrare. Det var allt från välspångad led till myr och obanad snårskog. Snöfält och stenskravel saknades inte heller. Det var dagar med horisontellt regn då man gärna virade in sig i regnstället och dagar då man mestadels gick i bara kortbyxorna. Det var en ren vandring utan alpina inslag, inga glaciärvandringar eller någon bergsklättring. Jag låg ute under mitt hemsydda tarptent under det mesta av vandringen.
Hela vandringen kan ses som ett massivt fälttest av ultralätt utrustning om man väljer den synvinkeln. Det handlade dock mest om att genomföra en länge närd dröm om en riktigt lång vandring där jag ville komma så nära naturen, och mig själv som möjligt. Jag gick ensam, något som jag gjort i många år och som jag funnit vara den mest välgörande och helande enskilda aktiviteten i mitt liv.
Att använda ultralätt utrustning var en extra krydda och ett sätt att också suga på karamellen lite extra i förväg, eftersom jag ägnat en hel del tid åt att tillverka min egen utrustning. Basvikten var 9,5 kilo, vilket då inkluderade 1 kg fullkomligt onödig videoutrustning. Till detta kom ca 1 kg mat per dag. Som mest vägde packningen 16 kg inför ett sexdagarspass utan proviantering. Normalt hade jag bara 3-4 dagar mellan provianteringstillfällena, vilket gav en startvikt på 13-14 kg. Det går naturligtvis att komma ned ännu mer i vikt, och jag håller som bäst på att putsa på detaljerna och planera nya hemgjorda utrustningsdetaljer.
Nu till fotbeklädnaden. Jag hoppas ni fortfarande orkar läsa, men jag tror att bakgrunden jag givit är viktig för att underlätta förståelsen för mina erfarenheter.
På fötterna hade jag ett par vattensportsskor, Salomon Tech Amphib. De vägde 740 gram och kan enklast beskrivas som ett par gympadojor med nylonnät istället för sedvanlig väv och stoppning. Jag testade ett par Garmont Nagevi vid turer i hemmaterrängen, men valde bort dem då de sög för mycket vatten . Jag gjorde bedömningen att de aldrig skulle torka under en vandring i de skandinaviska fjällen, som ju är ganska blöta. Varför i onödan göra skorna tyngre än de redan är? Det valet känns i efterhand helt riktigt.
Jag valde bort sandaler eftersom en del personer med erfarenhet menar att det är lätt att hälen halkar utanför sulan i lutande terräng, vilket ger mycket sämre vriststöd. Alla håller inte med om detta, det vet jag och jag får väl testa sandaler så småningom. Jag kan dock säga att jag vid flera tillfällen var glad att jag inte hade sandaler. Det var vid gång i skogsterräng då vassa pinnar ibland stack upp i hålfoten. Jag trodde att nylonnätet skulle gå sönder vid pressen från min hela vikt på den spetsiga pinnen, men det höll. Hade jag haft sandaler som var öppna i hålfoten så tror jag att det varit klart plågsamt och att dessa pinnar kunnat leda till skador som allvarligt bromsat min framfart.
Jag testade att gå i gympadojor med nylonsstrumpor under en hösttur 2003 och blev raskt blöt och kall. Fötterna blev inte varma oavsett hur jag gick på och svettades, så jag bytte efter någon dag till gummistövlarna. Ur denna erfarenhet föddes tanken på att komplettera med vattentäta sockar, typ Sealskinz.
Jag har alltså under min vandring antingen gått i tunna, snabbtorkande supersockar och Tech-skorna, eller så har jag dragit ett par vattentäta Sealskinz-sockar över supersockarna. Jag gissar att jag använt dessa metoder ungefär halva vägen var, möjligen med övervikt åt enbart supersockar.
Att gå utan vattentäta sockar har funkat utmärkt i de flesta väglag. Man blir naturligtvis blöt, men sockar och skor suger upp väldigt lite vatten som man tvingas släpa på. Det är sällan jag har blivit kall om fötterna, trots att det var ganska kyligt under större delen av min vandring. För det mesta låg temperaturen dagtid på 8-12 grader. Kall har jag blivit vid mycket långa pass i myrar eller på blöta översilningsmarker med smältvatten, där man går i vatten 10-20 minuter i stöten eller mer. Ett annat tillfälle då man kan bli kall är när det är dagsregn med blåst och kallväder. Vid sådana tillfällen har jag kört SealSkinz hela dagen.
Ibland har jag startat med SealSkinz på morgonen och bytt efter någon timme. De SealSkinz jag valde var den knälånga sorten, som gjorde ”stöveldjupa” vad möjliga. Det verkade smartare än de kortare sockarna, eftersom man ju för det mesta bär dem nedhasade till anklarna för att maximera ventilationen.
Jag är mycket nöjd med det här systemet och kan helhjärtat rekommendera det. Det är en fröjd att gå med lätta skor på fötterna. Det är också en fröjd att gå med mjuka skor på fötterna. Inledningsvis så spände jag alla remmar och snören på skorna för att ge ”stöd” åt foten. När vänster hälsenefäste började göra ont så släppte jag helt på hälremmen på denna fot. Effekten blev en slags kippande toffla, som ibland sögs fast en aning i lerig terräng. Foten flöt runt inne i skon på ett sätt som först oroade mig. Efter ett tag märkte jag att den foten verkade på mycket bättre än den som var insnörd, så då lossade jag på remmarna även på högerfoten. Bingo!
Den känsla jag nu har är att fötterna (som ju faktiskt är konstruerade för att fungera utan skor) mår bäst om de kan röra sig och glida runt och flyta ut kring alla ojämnheter i terrängen. Gränsen går naturligtvis när väglaget är sådant att man riskerar att tappa skorna, då får man strama åt remmarna en aning.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att gå till fjälls under sommaren med kängor eller gummistövlar någon mer gång. Jag kan verkligen rekommendera andra att testa den här modellen. Om man måste ha stadiga kängor för glaciärvandringarna eller andra aktiviteter så tror jag att man tjänar mycket kraft på att bära dessa i ryggsäcken utom just på glaciärerna. Istället kan man vandra i sina vadnings-/lägerskor. Att helt enkelt vända på den traditionella tågordningen alltså. Men min uppfattning är att det krävs verkligt extrema behov för att överhuvudtaget motivera att man har med sig tyngre skodon än icke sugande gympadojor. Detta gäller i ännu högre utsträckning om man går längs markerade och spångade leder och sover i stugor mest varje natt. Och de allra flesta fjällturer är ju också kortare i både tid och avstånd än min testrunda. Så om det funkade för mig under de omständigheterna så tror jag att det kan funka för andra i de flesta sammanhang.
Skall man nämna några nackdelar så är det väl att skorna efter bortåt 75 mil (inklusive träningsturer) är slut. Det är framförallt dämpningen i sulan som verkar ha gett upp, men de är så klart smutsiga, slitna och ett snörfäste lagades i fält med nylonlina. Jag tycker dock inte att detta är någon större nackdel, eftersom jag prioriterar att ha sköna fotplagg framför sådana som håller länge. Är detta viktigast så kan man ju välja plåtskor…
En annan nackdel kan vara att man blir smutsig om fötterna och att smuts som samlas i strumporna och sedan torkar där kan ge skavsår. Jag tror att det var detta som hände mig de sista dagarna då jag fick lite skav på undersidan av pektån på båda fötterna. Att skölja fötter och strumpor flera gånger per dag är alltså en god idé, framförallt om väglaget är sådant att man går ganska lite i vatten.
Själv vill jag prova metoden med gympadojor och Sealskinz under en blöt och ruggig hösttur, genom Sarek eller så. Om man tar sina gamla fiberpälssockar under SealSkinz så borde man kunna hålla värmen ganska hyfsat även i blötsnö eller annat kallväder. Någon som har erfarenhet av detta?
Jörgen
ag tog upp frågan om gympadojor, sandaler och Sealskinz som fotbeklädnad i de svenska fjällen på Utsidans forum i våras.
För att ge er en bakgrund till mina erfarenheter och det sätt på vilket jag testat de här fotbeklädnaderna så låt mig först ge en kort beskrivning av min tur. Jag startade de sista dagarna i juni på Kungsleden i Hemavan och avslutade vandringen i Nikkaluokta 20 dagar senare. Jag gick inte mer än 3-4 dagar på Kungsleden, utan rutten var i grova drag följande: Hemavan-Tärnasjön- Vindelälvsdalen- Laisdalen- Vuoggatjålme- Ikkesjaure- Mavasjaure- Pieskehaure- Staloluokta- Alkavagge- Rapadalen- Vassjavagge- Sitojaure- Saltoluokta- Vakkotavare- Kaitumjaure- Kebnekaise- Tarfalavagge och Nikkaluokta. De understrukna platserna provianterade jag på och vilade hel- eller halvdagar. Totalt blev det hela cirka 50 underbara mil.
Jag tror att såväl väder som väglag och terräng bjöd på det mesta de svenska sommarfjällen kan erbjuda en vandrare. Det var allt från välspångad led till myr och obanad snårskog. Snöfält och stenskravel saknades inte heller. Det var dagar med horisontellt regn då man gärna virade in sig i regnstället och dagar då man mestadels gick i bara kortbyxorna. Det var en ren vandring utan alpina inslag, inga glaciärvandringar eller någon bergsklättring. Jag låg ute under mitt hemsydda tarptent under det mesta av vandringen.
Hela vandringen kan ses som ett massivt fälttest av ultralätt utrustning om man väljer den synvinkeln. Det handlade dock mest om att genomföra en länge närd dröm om en riktigt lång vandring där jag ville komma så nära naturen, och mig själv som möjligt. Jag gick ensam, något som jag gjort i många år och som jag funnit vara den mest välgörande och helande enskilda aktiviteten i mitt liv.
Att använda ultralätt utrustning var en extra krydda och ett sätt att också suga på karamellen lite extra i förväg, eftersom jag ägnat en hel del tid åt att tillverka min egen utrustning. Basvikten var 9,5 kilo, vilket då inkluderade 1 kg fullkomligt onödig videoutrustning. Till detta kom ca 1 kg mat per dag. Som mest vägde packningen 16 kg inför ett sexdagarspass utan proviantering. Normalt hade jag bara 3-4 dagar mellan provianteringstillfällena, vilket gav en startvikt på 13-14 kg. Det går naturligtvis att komma ned ännu mer i vikt, och jag håller som bäst på att putsa på detaljerna och planera nya hemgjorda utrustningsdetaljer.
Nu till fotbeklädnaden. Jag hoppas ni fortfarande orkar läsa, men jag tror att bakgrunden jag givit är viktig för att underlätta förståelsen för mina erfarenheter.
På fötterna hade jag ett par vattensportsskor, Salomon Tech Amphib. De vägde 740 gram och kan enklast beskrivas som ett par gympadojor med nylonnät istället för sedvanlig väv och stoppning. Jag testade ett par Garmont Nagevi vid turer i hemmaterrängen, men valde bort dem då de sög för mycket vatten . Jag gjorde bedömningen att de aldrig skulle torka under en vandring i de skandinaviska fjällen, som ju är ganska blöta. Varför i onödan göra skorna tyngre än de redan är? Det valet känns i efterhand helt riktigt.
Jag valde bort sandaler eftersom en del personer med erfarenhet menar att det är lätt att hälen halkar utanför sulan i lutande terräng, vilket ger mycket sämre vriststöd. Alla håller inte med om detta, det vet jag och jag får väl testa sandaler så småningom. Jag kan dock säga att jag vid flera tillfällen var glad att jag inte hade sandaler. Det var vid gång i skogsterräng då vassa pinnar ibland stack upp i hålfoten. Jag trodde att nylonnätet skulle gå sönder vid pressen från min hela vikt på den spetsiga pinnen, men det höll. Hade jag haft sandaler som var öppna i hålfoten så tror jag att det varit klart plågsamt och att dessa pinnar kunnat leda till skador som allvarligt bromsat min framfart.
Jag testade att gå i gympadojor med nylonsstrumpor under en hösttur 2003 och blev raskt blöt och kall. Fötterna blev inte varma oavsett hur jag gick på och svettades, så jag bytte efter någon dag till gummistövlarna. Ur denna erfarenhet föddes tanken på att komplettera med vattentäta sockar, typ Sealskinz.
Jag har alltså under min vandring antingen gått i tunna, snabbtorkande supersockar och Tech-skorna, eller så har jag dragit ett par vattentäta Sealskinz-sockar över supersockarna. Jag gissar att jag använt dessa metoder ungefär halva vägen var, möjligen med övervikt åt enbart supersockar.
Att gå utan vattentäta sockar har funkat utmärkt i de flesta väglag. Man blir naturligtvis blöt, men sockar och skor suger upp väldigt lite vatten som man tvingas släpa på. Det är sällan jag har blivit kall om fötterna, trots att det var ganska kyligt under större delen av min vandring. För det mesta låg temperaturen dagtid på 8-12 grader. Kall har jag blivit vid mycket långa pass i myrar eller på blöta översilningsmarker med smältvatten, där man går i vatten 10-20 minuter i stöten eller mer. Ett annat tillfälle då man kan bli kall är när det är dagsregn med blåst och kallväder. Vid sådana tillfällen har jag kört SealSkinz hela dagen.
Ibland har jag startat med SealSkinz på morgonen och bytt efter någon timme. De SealSkinz jag valde var den knälånga sorten, som gjorde ”stöveldjupa” vad möjliga. Det verkade smartare än de kortare sockarna, eftersom man ju för det mesta bär dem nedhasade till anklarna för att maximera ventilationen.
Jag är mycket nöjd med det här systemet och kan helhjärtat rekommendera det. Det är en fröjd att gå med lätta skor på fötterna. Det är också en fröjd att gå med mjuka skor på fötterna. Inledningsvis så spände jag alla remmar och snören på skorna för att ge ”stöd” åt foten. När vänster hälsenefäste började göra ont så släppte jag helt på hälremmen på denna fot. Effekten blev en slags kippande toffla, som ibland sögs fast en aning i lerig terräng. Foten flöt runt inne i skon på ett sätt som först oroade mig. Efter ett tag märkte jag att den foten verkade på mycket bättre än den som var insnörd, så då lossade jag på remmarna även på högerfoten. Bingo!
Den känsla jag nu har är att fötterna (som ju faktiskt är konstruerade för att fungera utan skor) mår bäst om de kan röra sig och glida runt och flyta ut kring alla ojämnheter i terrängen. Gränsen går naturligtvis när väglaget är sådant att man riskerar att tappa skorna, då får man strama åt remmarna en aning.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att gå till fjälls under sommaren med kängor eller gummistövlar någon mer gång. Jag kan verkligen rekommendera andra att testa den här modellen. Om man måste ha stadiga kängor för glaciärvandringarna eller andra aktiviteter så tror jag att man tjänar mycket kraft på att bära dessa i ryggsäcken utom just på glaciärerna. Istället kan man vandra i sina vadnings-/lägerskor. Att helt enkelt vända på den traditionella tågordningen alltså. Men min uppfattning är att det krävs verkligt extrema behov för att överhuvudtaget motivera att man har med sig tyngre skodon än icke sugande gympadojor. Detta gäller i ännu högre utsträckning om man går längs markerade och spångade leder och sover i stugor mest varje natt. Och de allra flesta fjällturer är ju också kortare i både tid och avstånd än min testrunda. Så om det funkade för mig under de omständigheterna så tror jag att det kan funka för andra i de flesta sammanhang.
Skall man nämna några nackdelar så är det väl att skorna efter bortåt 75 mil (inklusive träningsturer) är slut. Det är framförallt dämpningen i sulan som verkar ha gett upp, men de är så klart smutsiga, slitna och ett snörfäste lagades i fält med nylonlina. Jag tycker dock inte att detta är någon större nackdel, eftersom jag prioriterar att ha sköna fotplagg framför sådana som håller länge. Är detta viktigast så kan man ju välja plåtskor…
En annan nackdel kan vara att man blir smutsig om fötterna och att smuts som samlas i strumporna och sedan torkar där kan ge skavsår. Jag tror att det var detta som hände mig de sista dagarna då jag fick lite skav på undersidan av pektån på båda fötterna. Att skölja fötter och strumpor flera gånger per dag är alltså en god idé, framförallt om väglaget är sådant att man går ganska lite i vatten.
Själv vill jag prova metoden med gympadojor och Sealskinz under en blöt och ruggig hösttur, genom Sarek eller så. Om man tar sina gamla fiberpälssockar under SealSkinz så borde man kunna hålla värmen ganska hyfsat även i blötsnö eller annat kallväder. Någon som har erfarenhet av detta?
Jörgen
