Bloggar > Ultrabloggen

Ultrabloggen

Nästan allt är kul, så länge det är tillräckligt långt ;) Fjällvandringar, traillöpning, och äventyr.

Ultralätta mellanlager

Det här är tredje delen i min dissekering av lättviktsutrustning (och mitt kompakta ointresse av att föda vissa ur-traditionella åsikter om att endast "rejäla" (överviktiga) prylar från 70-talet är robusta nog för svenska fjäll).

Ultralätt packning - Del 3

Även idylliska sommarkvällar blir kyliga när man sitter still ett par timmar. Särskilt om det blåser, och definitivt om det regnar till och från (vilket det i regel alltid gör i Sverige, 2018 undantaget).

Utöver en underställströja i merinoull behövs ofta ytterligare ett värmande plagg under skaljackan. Friluftsskjortor och ulltröjor är något jag ofta ser längs lederna, men dessa väger ofta mer än en ultralätt dunjacka, tar mer plats i ryggsäcken, och ger inte hälften av värmeförmågan.

Dessutom; Ska man vara ute på fjället ensam 2 veckor i sträck - då vill man verkligen inte riskera att bli nedkyld. Särskilt inte med tanke på att det ofta är snö kvar på fjället här och var, och ibland inte är mer än några enstaka plusgrader på kvällarna och nätterna.

Jag har därför alltid tagit med mig min ultralätta dunjacka Crux Nano på 220g (till höger på bilden). Väldigt kompakt (packas ihop i sin egen innerficka), och varm och skön även i minusgrader.

Just det sistnämnda är också lite av en nackdel - som den gram-jägare jag ändå är så känns den lite väl "overkill" för sommarkvällar.
Här finns gram att spara!

Valet var den här gången var hyfsat enkelt: Jag ville ha en dunväst istället för dunjacka, yttermaterialet ska vara 7 denier tunt, och dunet ska vara så nära 1000 fill power som möjligt.

Valet föll på en Yeti Cavoc på 110g (strl S) (till vänster i bild). Sjukt lätt, och sjukt kompakt!

Dessutom är det ungefär samma mängd dun runt överkroppen som dunjackan - det är avsaknaden av ärmar som är den största vinsten viktmässigt.

Grafik lån ad från Webtogs

Värt att veta när man utvärderar dun-kvalitet:

Tillverkare specificerar sin "fill power" på olika sätt:
EU fill power och US fill power är två olika standarder som resulterar i olika siffror.
Till exempel är 900 fill power med EU-standarden samma dun som 970 fill power (ofta marknadsfört som 950+) med amerikanska metoden.

Det blir intressant när tillverkare så som svenska Stellar Equipment skryter om sin "1000 fill power" i jackor och västar, men inte specar om det är med EU-metoden eller US-metoden.
Det får mig att tro att de använder vanligt 900 fill power (EU-metoden), avsiktligt mätt upp det med US-metoden för att få upp siffran till ~970 fill power, och sen helt enkelt avrundat upp det till 1000 fill power.
Men det är alltså förmodligen samma dun som de flesta andra använder. Och deras ultralätta jackor och västar har fortfarande långt kvar för att komma ner på vikterna som Yeti eller Montbells Plasma-serie.

Uppdatering: Jag blev kontaktad av Stellar Equipment och fick en detaljerad beskrivning av deras dun och deras tankar i övrigt. Det korta svaret är att de har ett sjukt bra dun i sina plagg: 1030 FP med US-metoden, vilket skulle kunna översättas till 980+ med EU-metoden.
Att säga 1000 FP är helt Fair alltså.
Det är andra faktorer som drar upp vikten: Något tjockare yttermaterial (10/20 denier), fler fickor och funktioner, samt mer dun (88 g - att jämföra med 45 g i MontBell Plasma 1000 Down jacket).
Rätt ska va rätt!
Men det förändrar inte min åsikt - UL är ett "vikt-sport", och här blir det tyvärr lite stolpe ut.

Som vanligt ligger Sverige långt efter.

Ni som också vandrar ultralätt; vilka är era favoritprylar? Kommentera gärna!

Postat 2019-05-25 20:19 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ultralätta regnkläder vs poncho

I min förra artikel skrev jag om hur det är att vandra i svenska fjällen med en ultralätt 3-säsongspackning. Det går ju lite på tvärs mot den lite utdaterade idén om att en lättviktsryggsäck för svenska fjäll måste väga 2 kg och ha en Fjällräven-logga.
Nu tänkte jag fortsätta lite på den inslagna banan, nämligen att skalplagg inte alls måste vara tåliga nog för ett världskrig med Ryssland, utan tvärtom kan vara mycket tunna och fortfarande göra jobbet.

Ultralätt packning - Del 2

I flera år har jag vägrat regnjacka och regnbyxor. Jag har tyckt att det är onödigt tungt, inte ventileras tillräckligt bra, och är inte tillräckligt kvickt att få på och av om man jämför med en poncho.
Jag har vandrat i spöregn i en poncho längs hela Kungsleden (ca 430 km), ca 10 dagar i Narviksfjällen, samt 10 dagar i Sarek och Padjelanta. En poncho - eller poncho-tarp för att vara korrekt - på 220 gram, och en ultralätt vindjacka på 85 gram. Det har gått hur bra som helst.

Men. Det finns några nackdelar:

  • En poncho är så inte kul när det blåser mycket. Man känner sig som ett segel i motvind. Går att mildra med en rem runt midjan, men blir som bäst "halvbra".
  • Man håller sig bara delvis torr när det regnar. En poncho täcker som bekant inte underarmarna, och heller inte från knäna och nedåt. Det sistnämnda är ett större problem än man kan tro när man går i tätare vegetation när det regnar eller har regnat nyligen: blött långt gräs och blöta kvistar hänger över leden och innebär att man får dyblöta byxor nertill.
  • Poncho-upplägget är inte lika snyggt och modernt som skalplagg, utan man ser ut lite som ett skogstroll. Är ett mindre problem om man solo-vandrar i vildmarken. Är lite mer problem om man går med en trendkänslig partner, vilket förstärks om man dessutom rör sig bland folk.

De största fördelarna - att mitt GoLite Poncho-Tarp är så lätt (220 g) och andas/ventilerar bättre än skalplagg - är dock inte helt relevant längre.

Det finns idag hardshelljackor/regnjackor som är riktigt lätta, och samtidigt har förvånansvärt bra egenskaper när det kommer till hur bra de andas, vilket gör dem till bra vandringsjackor.
Men det finns några fällor man lätt hamnar i.

Tankar och val av regnjacka

Den lättaste regnjackan jag lyckades hitta var "BERGHAUS Hyper 100 Shell Jacket" och väger 98g (storlek Small), vilket är 60g lättare än Zpacks populära lättviktsregnjacka "Vertice Jacket". BERGHAUS Hyper har en vattentäthet på hela 20 000 mm och andningsbarhet på smått enastående 50 000 g/m2/24h.
En stor nackdel är dock att BERGHAUS Hyper saknar pit-zips/ventilation under armarna, vilket förmodligen innebär att man trots allt kommer att dränkas i sin egen svett, vilket är minst lika illa som att bli blöt av regnet.

Det finns även andra ultralätta regnjackor med och utan pit-zips, men då har de oftast inte en vattentäthet på mer är 10 000 mm, och andas heller inte mer än ca 10 000 g/m2/24h vilket helt ärligt är tämligen dåligt.

Mitt val landade slutligen på Ultimate Direction Ultra Jacket V2. Den väger 170 gram, har 20 000 mm i vattentäthet, andningsbarhet på 30 000 g/m2/24h, har ventilation både under armarna och i huvan, och har dessutom integrerade "rain mitts"!

Tankar och val av regnbyxor

Den lättaste regnbyxan (med membran, typ GoreTex-byxor) jag hittade var RAB Flashpoint Pants 94g (storlek Small), vilket är 5g lättare än Zpacks Vertice Pants, MEN det är lite oklart om byxorna går att dra över kängor utan att ta av sig kängorna först. Detta var ett krav om jag ska köra på regnbyxor.
RAB Flashpoint har en vattentäthet på 20 000 mm, vilket är bra, och andningsbarhet på 40 000g/m2/24h vilket är riktigt bra.
Men som sagt. I fjällen blir det mycket på och av för regnkläder på grund av de snabba väderomslagen, och då vill jag enkelt kunna dra på och av byxorna utan att ta av mig skorna/kängorna.

Precis som för regnjackorna så finns det ett antal regnbyxor som ligger runt 100 gram, men som inte klarar mer vattentäthet resp. andningsbarhet på 10 000 mm och 10 000 g/m2/24h.

Mitt val landade istället på Ultimate Direction Ultra Pants V2 (samma serie som jackan). Dessa väger 110 gram, och har väl tilltagna dragkedjor längs benen just för att säkerställa att man kan få på och av byxorna utan att ta av sig skorna. I övrigt samma material som jackan: 20 000 mm och 30 000 g/m2/24h.
Perfekt!

Den slutgiltiga jämförelsen

Jag vet vad ni tänker. De nya kitet med regnjacka och regnbyxor blir ju 60 gram tyngre med sina 280g jämfört med ponchons 220g...

Men det är fel.

Eftersom regnjackan andas och ventilerar så bra kan jag lämna vindjackan på 85g hemma, och då blir totalen ju faktiskt lägre.
Så i praktiken får jag följande effekt:

  • Jag slipper ponchons fladder när det blåser
  • Jag slipper blöta underarmar
  • Jag slipper blöta byxben nertill
  • Det blir en snyggare och "proffsigare" outfit, vilket känns kul bland vänner och i miljöer med folk
  • Vikten blir ungefär samma (25g lättare t o m!)
  • Dessutom slipper jag bli blöt och kall om händerna i o m UD's integrerade "rain mitts", alternativt spara de ca 100+ gram som mina vattentäta neoprenhandskar väger

Dags att pensionera ponchon!

Sverigematchen: Vilket svenskt varumärke ligger bäst till inom ultralätta regnkläder? Det är förmodligen Haglöfs L.I.M-serie, som kommer in på 210 gram för jackan och 180 gram för byxorna.
Värt att tillägga är dock att de inte har pit-zips på jackan, och inte har några dragkedjor alls nertill på byxorna. Och andningsbarheten ligger bara på 15000 g/m2/24h.
Det är en bedrövlig prestation i de här sammanhangen.

Ni som också vandrar ultralätt; vilka är era favoritprylar? Kommentera gärna!

Postat 2019-05-23 08:21 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fälttest av super-ultralätt stormkök (13 gram!)

Jag har kört med gas i alla dessa år i fjällen. Det är väldigt praktiskt och oslagbart om man ska tillaga mat ute i naturen.

Däremot är det otympligt, relativt tungt, och går inte att checka in om man ska flyga med grejerna.

Plus, att många resor behöver jag bara koka upp lite vatten till frystorkade enpotionsrätter och snabbkaffe. Och då är stormkök med gas faktiskt lite overkill.

Efter att ha lånat ihop och testat stormkök från vänner och snälla människor på friluftsbutiker har jag lärt mig ett och annat om stormkök.

Så: nu har jag invigt mitt nya super-ultralätta “solid fuel”-kök.
Själva köket är egentligen bara en pytteliten tablett- & kokkärlshållare i titan, på 13 gram (jo, 13 gram!).

Sen lägger man en bränsletablett där och tänder på. Ca 7-10 minuter senare har man en halvliter vatten kokandes. Det funkar!

Köpte även ett mindre kokkärl (eller snarare en mugg) på 500 ml. Även den i titan, och en vikt på 70 gram (plus 16 gram till ett lock som inte är på bild).

Den långa skeden är förstås titan den med ;)

Gjorde även ett eget vindskydd för blåsiga dagar. Vek ihop vanligt aluminiumfolie och sluter cirkeln med ett vanligt gem. Bara några enstaka gram till, och i princip gratis.

Lättare än så här kan det nog inte bli!

Postat 2016-07-16 22:00 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Nej, det är inte myggfritt ovanför trädgränsen

Ska vi ta och slå ihjäl den här myten en gång för alla?

Den här bilden tog jag sommaren 2015 i mitt tält uppe på kalfjället Stårbmiejávrrie.

Mygg är svårt att fånga på bild, men om jag säger så här: Jag är inte så kinkig när det gäller mygg. Och; jag har varit med om dagar i fjällen med extrema mängder mygg.

Med den här dagen, den slog alla rekord. Jag överdriver inte när jag säger att det var så mycket mygg att det låg som en tunn dimma över kalfjället (jo, på 730 meters höjd - men helt vindstilla…), och surret utanför tältet var i klass med ett större antal bikupor som surrar i kör. Det var det sjukaste jag varit med om.

Lyckligtvis hade jag mitt bästa tält som höll dem på behörigt avstånd, för mitt gamla vet jag har minst en reva från ett mindre försiktigt test av tält för recension. 

Hur som helst. Nu kan vi slå hål på myten. För det finns obegränsat med mygg, även långt ovanför trädgränsen. Men om det blåser - som det nästan alltid gör på kalfjäll - så håller de sig borta.
Men om vinden mojnar, då hoppas jag att du tagit med dig mygghatten och ett bra tält!

Postat 2016-06-21 10:02 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

 

Logga in