Det här är fjärde och sista delen i min ultralight-nördiga artikelserie. Som ni säkerligen märkt får man skämmas lite när man tittar på hur svenska varumärken står sig internationellt inom ultralätt utrustning. Och denna gång blir inget undantag.

Det här är tredje delen i min dissekering av lättviktsutrustning (och mitt kompakta ointresse av att föda vissa ur-traditionella åsikter om att endast "rejäla" (överviktiga) prylar från 70-talet är robusta nog för svenska fjäll).

I min förra artikel skrev jag om hur det är att vandra i svenska fjällen med en ultralätt 3-säsongspackning. Det går ju lite på tvärs mot den lite utdaterade idén om att en lättviktsryggsäck för svenska fjäll måste väga 2 kg och ha en hipster-logga.
Nu tänkte jag fortsätta lite på den inslagna banan, nämligen att skalplagg inte alls måste vara tåliga nog för ett världskrig med Ryssland, utan tvärtom kan vara mycket tunna och fortfarande göra jobbet.

Efter en veckas skyrunning/trail-löpning (över 2 mil om dagen!) i norska och svenska fjällen nådde vi till slut vår slutdestination i Katterjåkk (2 km öster om Riksgränsen, för er som inte orkar googla).