I lördags sprang jag trail-ultramaraton-loppet Nya Ursvik Ultra 75 km.

Det första man ska säga om detta lopp är att någon trängsel, det var det inte… Vi var 73 st anmälda för 75 km-distansen, varav så många som hälften bröt. Vi var bara 34 män och 2 kvinnor som tog oss i mål.

Min sluttid blev 9 timmar 55 minuter och 29 sekunder.

För mig var inte den långa distansen i sig det tuffaste hindret (även om 75 km helt klart är väldigt långt), utan banan: Medelteknisk terräng, nästan 2000 höjdmetrar, och allt regn och blötsnö senaste veckan hade förvandlat Ursvik Extreme-banan till ett riktigt gyttjebad. Och mörkret gjorde inte saken bättre…

Jag provsprang Extreme-banan (15 km) veckan innan, delvis i mörker, för att komma fram till ett bra upplägg inför Ultran. Det jag kom fram till var att det tar väsentligt mycket mer tid att springa i mörker än dagsljus! Man snubblar fram bland stock och sten, och man har ingen möjlighet att ta igen förlorad tid i nedförsbackarna eftersom man inte kan springa snabbare än att man hinner uppfatta vart man sätter fötterna.

Jag valde därför en slags omvänd långdistanstaktik för Ultran. Dvs istället för att hushålla på krafterna i början så öste jag på allt jag hade. Syftet var att avverka så mycket distans som möjligt medan det var ljust.
Sagt och gjort; Jag hann avverka 4,5 mil i dagsljus. Straffet för detta var dock inte nådigt. Jag var helt trashad i kroppen, och mentalt hade jag absolut noll motivation att klämma 3 mil till i mörker.

I depån stod ett gäng glada människor som anmält sig till den kortare 45 km-distansen. De vara klara nu och åt grillkorv, och skulle gå ner och basta i Ursviks Motionsgård. Fy fubban va orättvist!

Jag klämde en bulle med en kopp buljong och gav mig ut i natten.
Minutrarna gick väldigt långsamt. Jag minns särskilt de sista 15 kilometrarna, då jag försökte att räkna ner till målgången. Men när jag tyckte att mina 13 kvarvarande km borde vara 12, så visade pulsklockan att det var 12,8 km kvar. Och när jag var helt säker på att jag skulle klippa 12 km-milstolpen när som helst, ja då hade jag fortfarande 12,6 km kvar. Så där höll det på.
Mina sista 15 km tog 2 timmar och 15 minuter, så ni kan tänka er hur tufft det var mentalt att tugga igenom det.

De sista 2 kilometrarna hade jag dock ork att trumma på i ett lite högre tempo. Jag ville inget hellre än att bli klar.
Mållinjen uppenbarade sig till slut, och jag firade med en varmkorv och drickkvarg (det är som bekant viktigt med protein efter en hård prestation).
På vägen hem på tunnelbanan var det någon som kommenterade min outfit med "du ser ut att ha haft en udda lördagskväll".
Ja, nog var det en udda lördagskväll...