Om Axel Hamberg i sitt Sarek.

Oundviklig är faktiskt årets fjällbok.

Ett nu i Kvikkjokk.

Per Daniel Holms lilla fina och unika målning utav Kvikkjokk är kanske bara början på något som senare ungefär då 150 år leder oss fram till våra nutida fotobloggar. Utifrån principen man tager vad man haver och diktar utifrån detta. Ett slags collage av intryck sedda och fantiserade alltså, eller om man så vill ett påhitt om något som kanske inte bara är sett men desto mer upplevt. I det här fallet då vad Holm tyckte passade att avbilda. Delar man upp målningen i dess beståndsdelar, ser man olika saker ungefär liksom vardande som kulisser på en scen, som i egentligen kunde vara utbytbara och indragna som på en scen på en teater. Himmel, berg. dalar och lite annat. En slags Samefamilj ifrån just år: 1861,vistas uppe vid Kvikkjokk vid en tidstypisk kåta. Antagligen bor dom där. Det finns en rörelse i bilden, men personerna i fråga står still. Dom uttrycksfulla fjällen står för rörelsen i sina former. En del renar springer med runt i alla fall. Halva målningen består av beundransvärda moln. Dom verkar lika schematiska och kategoriska som det övriga som Holm vill skildra. Mannen håller upp en nyss skjuten ripa inför barnets händer. Lappkåtan är i renskinn, vilt och indianskt. En massa runda näverkontar ligger på marken, ett skrikande lindebarn, och lite annat, som hör den miljön till, inte att förglömma en gullig lapphund, inte bara den som ligger vid ingången.

Bilder av Sarek.

Gissa Positionen.

Fjällfotografi. Del I. (4)

Snön smälter i rasande fart. Ser man på den minskande snödrivan kan man uppleva den som antingen våren som kommer eller kanske med lite fantasi se en glaciär som smälter i ett växthus.

Tvärs över gatan där jag bor i Vasastan ligger ett galleri som nu visar en vacker och ödesmättad fotografiutställning av en engelsk fotograf som heter Dan Holdsworth. (född 1974) Det är väldigt stora bilder, två till tre meter stora, inramade bakom vackert glas. Bilderna skimrar riktigt. Bakgrunden är kolsvart. Upp mot denna kolmörka natt i bilderna, höjer sig taggiga konturer som om det var en främmande och jättelik bergkedja som avbildas, Okända jätteberg någonstans långt, långt borta. Samtidigt ser det ut som allt vore taget på en främmande planet, långt bort i rymden där då någon okänd kapsel flyger just över denna bergiga yta och fotograferar dess bergiga yta. Man får en känsla utav flykt när man ser på dessa jättelika fotografier. Det påminner lite om dagens bildtittande i cyberrymden på ‘Google-Earth’ samtidigt. Något okänt, något som upptäcks, just bland pixlar på en dataskärm, allt medan vi drar på en mus eller på en markör som ger oss ledtrådar till storlek och riktning. Vi färdas in i detta märkliga landskap.

Utställningen innehåller fem sex, av dessa jättelika landskapsbilder.. Först tror jag precis som kanske vem som helst, att detta är någonstans ifrån ett bergslandskap.. Island kanske?, något nytt och spännande landskap jag aldrig någonsin sett. Sedan rätt vad det är, ser jag att det är is, det svartvita är inverterat, omvänt som när ungefär ett negativ som blir positivt.. Men vad är vad, här och är det då berg? Eller kanske då is?.. En glaciär kanske som är svart? Is kan ju inte vara svart?.. Och varför är det natt? Rätt vad det är tänker jag på ett landskap i Himachal Pradesh i Indien, Ladakh i Kashmir eller nått åt det hållet. Väldigt alpint, väldigt spetsigt.. Jag ska titta i mina gamla diabilder tänker jag.. Kanske är det då just Ladakh? Man vill ju så gärna veta... Men precis, som när jag tror att jag ska komma på var någonstans nu mina gamla diabilder finns, så känner jag att dom nog inte ens är värda en titt, då dom säkert bleknat bort och förlorat sin lyster..“Bilderna bleknar men minnena består“.. Så brukar man ju så fint säga om fotografier...

När jag går närmre och allt närmre mot bilderna ser jag inte bara min egen reflektion i dom stora glasskivorna.. Rätt vad det är tror jag mig se rinnande svart bläck på en plastyta. Helt plötsligt ser jag bara en plan yta som är framför mig. Fotografiet upplöses framför mig i något obeständigt, jättelikt och drömskt. Bilderna framstår mer som efterklanger ifrån någon mardröm man fått efter ha tittat för mycket på berg.