Sulitelma på tapeten.

(Vid Lomihyttan i Norge)

Alla pratar om Sulitelma i år! Har ni tänkt på det?. Det låter som denna sextiotalsschlager som Brita Borg en gång sjöng med text av Povel Ramel :’Alla pratar om La strada dell’amore’. --(dvs. alla drömmer om att gå här men få vet vad den ligger...)

Vad är då Sulitelma för nått, förutom att det är ett stort fjäll vid norska gränsen? Området är ju lite ‘bortom’ och liggandes vid horisonten. Det är lite kulissartat och liggandes i fjärran, va?. Ser likadant ut ifrån vilket håll man nu kommer så väl i från nord som syd.. 

Det berör inte lika mycket för just skildringarna därifrån känns så väldigt ålderdomliga eller i alla fall inte sådär jätte aktuella anpassade idag för vandrare. Det har mer blivit upp till var och en att söka och få ihop något som passar en samtida vandrare i dag.

Dom som är ambitiösa här, får söka på nätet och tråckla ihop något själva. Det senaste i tryckform typ, i en bok som fanns, och som var någorlunda substantiellt var ju klassikern i kapitlet med ‘Okända Fjäll’ av Tore Abrahamsson. Men det var på den tiden det begav sig. T.A. förlorade tyvärr sig själv vid denna tid i historiska notiser.

 Idag har mycket av den geografin förändrats så. Den mytiska stora isgrottan finns ju inte längre som bekant. Sjön, 878 är betydligt större idag ju, än på åttiotalet, nya grävda jokkfåror finns, stora slammarker har byggts upp just vid Lairojokko. Glaciärerna krymper i rasande fart. Landskapet förändras och berättar sin egen historia, utan hänsyn till det förgånga.

När Dag hammarsköld så esoteriskt och sprött diktade för oss i en Sårsåjaure-stuga på femtiotalet, om vår gemensamma fjällängtan, var dessutom känslan för orördhet och vidder något som ‘mycket mer’ gjorde området än’ mer exklusivt och främmande.Detta var år 1950. 

Clas Grundsten berör ju inte området vidare mycket ens i ’Vandra Kungsleden 2’ (1991) då han kör ihop det med Padjelanta och låter Suli’ bli nått litet och vid sidan av. Det blir någon skrumpen och avlägsen knöl där borta vid horisonten, en kuliss till Padjelantya , typ ‘på sidan 122’ som någon om möjligt är möjlig att ta sig till. Men grejen blir ändå att de flesta upplever fjället som något krångligt och avsides beläget. Något som tydligen fortfarande hänger med, då ju många knallar där som eller i kombination med just i avslutning till: "Ut-In /Sarek-eller-'In-Ut/Padjelanta". å’ då blir ju man ruggigt trött, inte bara av avstånd utan även av att då i regn även ta med Suli’ i det hela.

Efter nu i sommar ha läst två styckna’ väldigt fina Sulitelma-skildringar här på ‘Utsidan‘ här, nämligen dessa två:

 'swabr' och 'majjen' här:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/12900.htm

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/16181.htm

Och dom vill jag verkligen pusha för. Båda två är väldigt bra. Nya och anpassade till samtid och individ. Dom innehåller bilder och färger.... 

Underhållningsvärde?Klättersport i blåsväder..

Ibland överträffar verkligheten parodin om den. Jag har ofta tyckt att sånt här 'personligt' och 'bortglömt  friluftsliv' som man ägnar sig åt här eller skriver om för den delen med, är lite småtråkigt eller till och med lite halvbeige. Inget som ger någon temperaturhöjning direkt. 

Själva det evinnerliga ältandet eller tuggandet alltså, om det.

För vem, går allvarligt igång på: en trist murken tall i någon undangömd bergsskreva, ett snöklätt anonymt fjäll eller ett övergivet gulligt fågelbo?

Det berör tyvärr oftast den inre kretsen, entusiasterna mer, än den når ut med något utöver det vanliga.

Bristen på sensationer kanske...?

Nåväl.. Friluftsmännsikor är ju väldigt puristiska och tillbakadragna mestadels, så tyckte jag..tills, jag började läsa om pajkastningen här, om den där fejkade klättringshistorien som nu valsar runt i 'forumet' här på Utsidan. Just den här 'bjäbbiga-ansvarslösa-fjortis-attityden' Den fick mig att riktigt bli intresserad..Vad handlar det här om? ere' en dokusåpa på 'teve 3' nu igen, fast i skriven form??

Men nu är ju Alpinister gärna folk som vill synas, om än nu att döma så verkar dom rentav smådumma.

Naturligtvis är det en stor och märkvärdig bedrift att bestiga ett berg i Himalaja speciellt om det är högt. Det fattar väl alla.. Men?..Underhållningsvärdet är väl inte direkt anpassat till vad den normala halvfeta 'Svenssons' utför direkt. Men, när det har att göra med berömmelse och då pengar, är det något helt annat.

Det finns någon slags oskyldighet i den här själva sporten som tyvärr bryts ned av sådana här saker, just då en sådan här trist sak uppdagas, med fusk och bedrägeri och det inom klättring. En slags oskuld som försvinner. Och det är nog där det är tråkigt, beklagligt och väldigt trist för gemene och obildade man. Det är väl den eftersmaken det hela ger.

Världen för det oskuldsfulla och det äkta försvinner och blir mindre. Kanske är det så?

Jag minns hur synd jag tyckte om mina döttrar när det uppdagades att en popgrupp: ’Milli-Vanilli’  tror jag dom hette, detta var på det sena åttiotalet, inte hade sjungit, det dom sjungit, utan bara fejkat. Mina döttrar som var barn blev jätteledsna när den bluffen uppdagades. Likaså, senare tyckte jag väldigt synd om en gammal släkting till mig, som alltid hade gått och hejat på Ludmilla Engkvist, när hon sprang, tills det uppdagades att hon också bara var en billig fejk.

Inte för att bli alltför cynisk kring sådant här ‘media-horeri‘och narcisisstiska störningar... Men, brukar det inte heta att: "När man nått toppen, då finns det bara en väg kvar".. och det är tyvärr nedåt & utåt, och ofta glider då folk ner i rasande fart, när det uppdagas att dom gjort bort sig..

Och vi människor kan inget att göra än att bara förfasa sig och förnöjt titta, läsa och stå brevid och beklaga. Det blir lite ‘Apberget på Skansen’ utav det hela.

Ett nytt grepp således i dessa diskutionsforum, för ett nytt medium som dessa bloggar utgör.

Vi läser något,

Vi blir förfasade och våra ideal om rena värden grusas.

Sensation och avslöjande! 

Den här sajten ‘Utsidan’ börjar på nått vis mer och mer, likna ett ‘Flashback-forum’ eller nått åt det hållet. Kanske bara det en tidsanpassning att sådant här tas upp nu.

För oss mer sansade och vardagligt grå, vi som mer är intresserade av någon trist unken fjällstuga eller någon trivial fjälltopp där vi får vara ifred, känns detta väldigt långt borta.

Läs och begrunda dessa ytterst märkliga och samtidigt lite förbryllande länkar!

Tredje världskriget har utbrutit. Helt plötsligt står det något spännande här.

http://stormkorp.se/xixa2009/xixa2009.htm

http://peterlarson.wordpress.com/2009/10/19/en-dares-forsvarstal/

http://www.utsidan.se/forum/showpost.php?p=452736&postcount=54

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384

Och snälla ni, när ni står på Kebnekaise... Ljug inte mer än nödvändigt!

Fina och fula landskap..

Varför anses just Gotland vara så vackert och andra svenska landskap vara konventionella? I tunnelbanan här i Stockholm annonseras ‘Landet Annorlunda’ vareviga sommar. Några badglada turister, oftast lättklädda far flinande runt på en cykel längs en strand och det ser alltid ut som på Mallorca eller någon grekisk ö.

Den oftast tillgjorda ‘Finheten’ förstärks sedan genom att utvalda kändisar uttalar sig om landskapets ‘skönhet’.. Helt plötsligt så anser varenda man pratar med att Gotland är så vackert. Landskapet är osvenskt, nästan italienskt..kargt...Att ett landskap är kargt är en modenyck vad det verkar..

Tänk att få semestra här..

Man dricker kanske vin, äter nått grillat lammkött, tittar på ruiner och går på en öde strand. Mer behövs tydligen inte förrän en landskapstyp ska förvrida huvudet på den övriga befolkningen...

När jag som barn växte upp på Gotland tyckte jag att fastlandet var bra mycket bättre, vackrare och mer spännande. Där fanns: Stora träd, granar, sjöar och berg..på Gotland var det mest åker, buskiga enar och blåst.

När jag varje sommar åker tillbaks till ‘Öijn’ å' hälsar på släkt och vänner känner jag bara att jag återvänder till nått, ett landskap som mer och mer liknar en turistaffish..

Hur har det kunnat bli så?

Det som en gång var en levande byggd har i dag blivit till en fotogenique fond för en storstadsmässig livsstil..

Gotland borde nästan få en egen T-banestation, någonting att stiga av till efter: Bromma, Stocksund eller Saltsjöbaden.

Om Lerutsläppet i Sidoarjo på Java.

Svenska Fjällklubbens Årsbok.

Idag kom SFK årsbok för år, 2008-2009. När den här boken kommer känns det lite som en fin present, en speciell gåva ifrån någon snäll och välmenande vän. I dagens läge är en årsbok ifrån en förening något som är mycket sällsynt. Det betraktas som ‘gammelmedia’ något nästan som är att jämställa med en trilobit ifrån Silurtiden.. Man granskar den, känner på trycket och pappret och tänker hur den passar in i tiden och undrar hur länge den kommer bestå. Det är ju en klassiker det här och något ofta förnämligt.

Jag vill passa på och här dels uppmärksamma boken och dom som redaktionellt arbetar med den.

Den här boken har betytt oerhört mycket för mig faktiskt genom årens lopp. Det finns alltid en substans i det som publiceras på nått vis, mest kanske beroende på att dom som medverkar verkligen är de främsta experter kanske vårt land har inom sina specialområden.

I år tycker jag följade artiklar står ut:

‘Polarområderna’ Resurser och vildmark‘, av Anders Karlqvist.

-----

‘Vindelfjällen blir de skandinaviska fjällens största nationalpark’ av Per Erik Persson

------

‘Tur og opplevelse’ av Ben Johnsen

------

Alla dessa är väldigt fint hållna i en klassisk årsboksstil som stilistiskt passar in både till layout och till innehåll.

Annars spretar det väl lite hit och dit med berättelser och nationalparker, samegnäll och Claes Grundstens märkligt nog förfördelade känslor kring Kirunafjällens nationalparks antiklimax.

En berättelse som verkligen ligger utanpå de flestas Sarekvandringar måste nog Sven Sundius Sarekvandring vara... Tänk om årsbokens norm hade varit detta? Att ständigt upprepa sitt klassiska femtiotal? Men vare sig en förening eller årsbok kan ju stå still i nått nirvanaliknande tillstånd, där för de flesta ord som: nostalgi, orördhet och för att nämna Tore Abrehamssons ord..’Tidlöshet och Trygghet’ blir till ett féspö som kan svingas över fjällkedjan och få oss att bli rofyllda och meditativa..

Så visst är det underbart och just tryggt att veta att sådana artiklar som just Sven Sundius alltid kommer finnas med. Det är ju kanske lite därför man vill ha fjällboken varje gång den nu kommer ut. Och det är ju därför den ju aldrig liknar någon annan årsbok mer än att den ibland kanske kan likna sina tidigare utgåvor..

Nåväl.. Nån gång skulle jag dock önska mig ‘mer geologi’ i form av ‘mer vetenskap‘. Ett sådant sällsynt exempel var en artikel som jag tycker är en av de bästa jag läst i årsboken fanns år. 1994 - 1995 ‘ i ‘Bilder av Sarek’ författad av en otroligt kunnig geolog vid namn Olaf Svenningsen, inte bara att den innehöll en otroligt bra substans i sitt ämne, utan den var så pedagogisk och charmigt skriven dessutom. Den hette: När Sarektjåkko låg under vatten’

Den var så späckad med substans och fakta att man bara ville klättra up på Spikakammen och riktigt känna de där ‘evaporiterna’ i händerna. Nåväl..

Den fick mig att tänka på det jag saknar i Årsboken ibland, berättande fakta, kunskap och klassisk svensk folkbildning. Jag skulle önska mig att något år i framtiden att årsboken kunde göra ett specialnummer om just fjällen. Alltså, om fjällen som dom berg dom är.. Jag tror ämnesområdet skulle vara geologi då...

Men visst är den emotsedd vår årsbok och alltid lika omtyckt!