En av vinterns fröjder är ju att sätta ut fågelmat och få en egen fågelflock utanför köksfönstret. Man känner sig rätt nöjd med sig själv när de små fjäderfäna kommer och får sig något i magen när det är kallt och jävligt. Är det dessutom ett tjockt snötäcke ute känns det ännu bättre, särskilt när rönnbären är slut.

I den bästa av världar borde alla små fåglar vara lika välkomna till bords, men det funkar ju inte riktigt så. Nånting inom mig gör att jag blir tämligen irriterad när jag upptäcker att skatorna har dragit iväg med hållaren för talgbollarna och länsat den totalt över dagen. Men de tyckte säkert att det var gott, och förmodligen var de rätt hungriga också. 

När jag tänker tillbaka på barndomens fågelbord så fylldes de av talgoxar, blåmesar och en och annan domherre.  Nu är det mest bara grönfinkar och gulsparvar. Mesarna är klart underrepresenterade. Domherrarna verkar ha dött ut. Jag trodde att jag hörde en i morse när jag hämtade tidningen, men det var nog bara önsketänkade. Jag såg då inte till någon i alla fall. Hoppas att det kommer någon till jul. Barnen kan gå och spana efter tomten så håller jag utkik efter domherrarna.

Lyckan för i år, är en ensam hackspett som har hittat hem till oss. Det är något visst med att se den hoppa omkring i äppelträdet och hämta solrosfrön. För det är nu en gång så, att man blir gladare över vissa gäster än andra, hur mycket jag än skäms över det resonemanget...