Det känns nästan lite fel att skriva här på Utsidan igen. När man har varit ute så ynkligt lite som jag har det senaste halvåret så känner man sig som en...ja, jag vet inte vad. Fuskare, kanske? Som om man fuskat och blivit dragen vid näsan på en och samma gång.
Det närmaste fjällvandring jag kom i år var en halvtimmes promenad på den första froststelnade marken en kylig septemberdag.Det var ju inte direkt så man hade trott att sommaren skulle bli. Nån ynka tältnatt utanför en camping hade jag nog inte bara hoppats på, utan även räknat med. Men dagarna var på något underligt vis alltid fyllda med andra saker att göra.
Och mer äventyrliga promenader än den årliga mörkervandringen till kyrkogården på allhelgona har det inte heller blivit. Suck.
Nåja, det kommer nya tider med nya möjligheter. Nu har jag börjat se fram emot slalomsäsongen, som förhoppningsvis börjar kring nyår för vår del. Tills dess, sysselsätter jag mig hemma i värmen med att förse familjen med nya varma stickade vantar och annat smått och gott. Jag har ett gäng yllebyxor i barnstorlek över som jag kommer att lägga ut på annons här på Utsidan. Kanske det kan bli en lämplig julklapp åt något frilufsande barn som behöver hålla sig varmt om rumpan i pulkabacken?
Hur som haver så hänger jag kvar, även om jag har varit väldigt frånvarande den sista tiden.
Inte alltid det blir som man vill och önskar. Funderade så sent som häromdagen på vart du hade tagit vägen.
Jag har ju inte tagit vägen någonstans. Det är därför jag har varit så tyst. Men det är trevligt att veta att man inte är bortglömd.
Om man "fuskar" i dessa sammanhang så lurar man ingen annan än sig själv. Men... det är inte alltid man styr över livet. Ibland blir man styrd och då är det lika bra att glida med ett tag.
Välkommen tillbaka!
Som när man lägger patiens, med andra ord. Tack, det är skönt att vara tillbaka igen.
Man får ta de tillfällen som ges. Det är tillåtet att bara slappa :)
Ja, som tur är så är det ju det. Men nog ser jag fram emot att få slappa i lite grönare omgivningar (eller vitare) framöver.
Stickade vantar! Så kul! Att sticka vantar trodde jag var en konst som ingen har tid och lust med numera. Själv har jag aldrig kunnat eller gjort sådant. Men mina förfäder gjorde det. Till och med min mor. Med moderna skalvantar utanpå klarar hemstickade yllevantar vilka vinterförhållanden som helst.
Konsten att sticka är på stark frammarsch, tack och lov. Och ja, yllevantar värmer gott under skalvantarna.
Jag tycker det är rätt härligt att man kan syssla med inomhussaker med utomhussyfte. som att sticka saker, planera saker, baka saker, sy saker osv.
Planera saker känns helt rätt just nu.
Det blir väl så ibland. Storstilade planer men sen inser man att tiden inte räcker till allt. Själv har jag varit otroligt slö sen min fjälltur i slutet av augusti. Det tror jag beror på att jag hade laddat så mycket för den turen så att det blev lite tomt efteråt.
Mina planer var inte ens storstilade. De föll ändå...
Understundom, räcker tiden, enbart till annat, efteråt märker man att man samlade sats och lust. Svårare än så är det oftast inte. Du kommer igen var så säker!