Det har snöat precis lagom i år.

För ett par helger sedan tillbringade vi en trevlig helg i fjällen tillsammans med några vänner från Sundsvall. På vägen hem hände det som aldrig händer en själv, utan bara andra. Enligt våra vänner som körde bilen bakom vinglade vi först ut i vänster körfält, och sedan vinglade vi tillbaka och försvann i ett vitt moln av snö.

Jag, som var trött efter helgen och satt och sov på passagerarplatsen, vaknade av ett FRRRRR-ljud som kom av all snö som helt plötsligt sprutade om bilen. Jag tittade yrvaket upp, hann se några tallar komma emot mig alldeles för fort, insåg att bilen fortfarande rörde sig mycket snabbt framåt, och hann tänka "Jävlar! Nu får jag nog känna hur det känns att sitta fastklämd med motorn i knät!". Och sedan stannade bilen.

En snabb koll bakåt  - jodå, ungarna levde. Ylva till och med bevärdigade sig med att titta upp från sitt Nintendo i ungefär fyra sekunder. Efter att ha konstaterat att allt var som det skulle (!) spelade hon nöjt vidare.

Maken, som av hänsyn till trötta mig lyssnade på ljudbok i hörlurar istället för via bilstereon, hade råkat nicka till, strax efter att han känt att han nog var lite trött och skulle stanna en bit längre fram för att byta förare - så som vi ju alltid gör och alltid gjort. Men så hann han inte.

Vi blåste rakt ut mellan två stolpar, och stannade några få meter framför en tall. Aldrig någonsin har jag varit så tacksam över snön! Hade det inte varit halvmeterdjup snö så hade inte bilen hunnit stanna innan träden, och då vete gudarna om jag hade suttit här idag.

Nu ska man ju försöka undvika att somna vid ratten och köra av vägen, men OM man nödvändigtvis ska göra det, så har jag några tips:

• Välj helst en plats med djup och mjuk snö som dämpar farten (inte skarsnö, för den förstör bilen, enligt en kollega som nyligen gjorde den upptäckten).
• Se till att göra det mitt på dagen när solen skiner så att du syns bra från vägen.
• Det är bra om du har på dig täckbyxor och måndojor redan i bilen så att det inte gör något när du pulsar dig bort genom djupsnön.
• Ha gärna en följebil med vänner som kan bjuda på fika medan du väntar på bärgningsbilen, och som har varningstriangeln på plats redan innan du själv ens har hunnit ut ur bilen.
• Sikta MELLAN reflexstolparna så blir det inga repor i lacken.

Bärgaren kom mycket fortare än jag hade trott, och det var bara att haka på en vajer på dragkroken så vinschade han upp oss med fjärrkontrollen. Sen var det bara att sparka bort snön ur hjulhusen, trycka fast kofångaren på plats och fortsätta färden hemåt. Ungarna diskuterade ivrigt. "Imorgon ska jag och M berätta om det här för vår klass, och Ida ska berätta i sin klass, och S i sin klass, och mamma ska berätta på sitt jobb, och du pappa ska berätta på ditt jobb, och pappa, då ska du avsluta med att säga att du SKÄMS!"

Efter en välbehövlig middagspaus i Brunflo hade det hunnit bli mörkt, och nu var det jag som körde. Fick möte på en raksträcka efter Gällö, så jag bländade av. När mötande bil var femtio meter bort fick jag syn på några pinnar mitt i vägen. "Märkligt - vem sätter ut pinnar så där mitt i vägen - det kan ju vara farligt - och här är det ju inte ens mitträcke". Precis i mötesögonblicket ser jag att pinnarna sitter fast på en älgkropp. Mitt i vägen står en slö älgtjur likt Skutt i sagan om Tuvstarr, och nu var det min tur att bli vettskrämd. Nog för att både vi och mötande bilförare överlevde, men hur skulle det gå för våra vänner i bilen bakom!?! Jag riktigt väntade mig att få se en krock i backspegeln, men det gick bra trots att det var så mycket trafik. Älgen måste ha stått och sovit precis på mittlinjen.

Det kändes riktigt underbart att få gå till jobbet måndagen som följde, efter att man faktiskt överlevt två gånger inom loppet av några timmar.

De tjusiga bilderna är tagna av Stefan Vesterman.

(Ida var lite besviken över att de inte hade någon bild på snömolnet som blev när vi skar ut, så jag fick förklara att Stefan av någon underlig anledning inte hade kameran framme redan då...)