Efter en lång, varm, seg, sol&bad-dag plockade vi upp maken på jobbet efter arbetsdagens slut, och åkte några mil norrut till Västanåfallet för att äta picknickmiddag.
Det är gott med baguette med kycklingröra och kaffe i eftermiddagsskuggan när det varit tokvarmt hela dagen.
Så fick vi ju också tillfälle att testa den nya kameran i fält. Jag kan väl inte påstå att jag är superduperimponerad över kvaliteten på bilderna, men det kanske krävs lite mer av fotografen också för att få till bra bilder. Det blev mycket snabbknäppningar och väldigt lite testande av funktioner, när vi var fyra som slogs om äran att vara kamerainnehavare.
Västanåfallet har en total fallhöjd på ca 90 meter, och vid foten av det låg ett gammalt bruk. Nu finns här bland annat servering och konferensanläggning. Gott om bord och sittplatser i direkt anslutning till vattnet. Men jag vet inte... I mina ögon är det mer en väldigt brant fors, snarare än ett vattenfall. Hur definierar man? I mina Norgebortskämda ögon är själva vattenfallet inte högre än den sträcka vattnet faller utan att stoppas upp av stenar. Här fanns det flera ställen där det gick bra att gå ut på stenarna mitt i forsen, vilket vi alla uppskattade. Till och med Ylva, som först var trött och vägrade gå med upp till fallet, erkände en stund senare att hon var jätteglad att pappa hade tvingat med henne, för "Det här var ju jättehäftigt!". Ida kände sig nog mest som en dansant vattenälva.
På sant Ronjamaner håller min pedagogiske man här på att visa Ylva att det inte ALLS går att vada över från den ena sidan till den andra. Hon var nämligen fast övertygad om det, och ville inte alls gå upp till bron för att gå över till andra sidan.
-Jag SKA över.
-Det går inte, det är för strömt och för djupt!
-Nähä!
-Joho!
Och så testade de. Fy så otäckt det var. Som tur var insåg Ylva att pappa nog hade rätt, så de vände och tog den långa, säkra vägen istället, utan att någon kände sig lurad.
Sen var vi hemma lagom till semifinalen Tyskland-Spanien. Få se vad vi hittar på idag!
Ungars bestämdhet är något man hade mer av... :-) Härligt att inte ge med sig alla ggr barnen inte vill...
Efter tillräckligt många aha-upplevelser kan man tycka att det borde gå in i deras skallar att om vi säger att de kommer att gilla något, så ligger det förmodligen något i det vi säger. Vi känner ju trots allt våra barn hyfsat bra. (Så idag slapp åtminstone den äldsta följa med på en guidad rundtur på Merlo slott. Hon hade kreverat!)
Vilken trevlig utflykt :)
Efter det att jag bloggade om min familjs friluftsmiddag så hörde lokalradion av sig och ville vara med. Radio Örebro, Boulevard i P4. Tänka sig! Så på fredag ska vi ut och göra spaghetti med köttfärssås tillsammans med en radioreporter :)
Spännande! Och så praktiskt för reportern att kunna bjuda in sig själv på en god friluftsmiddag på det viset ;-)