Det har säkerts forskats en hel del angående hur vi människor reagerar på kyla och värme. Folk som kommer från sydligare breddgrader och flyttar till Sverige uppges lida hemskt av den långa kalla vintern och dessutom är det visst vanligt att en del drabbas av D-vitaminbrist eftersom de inte får tillräckligt med solljus under vintern.

Annat är det med mig.

Häromveckan när vi cyklade bort till närmsta badplats i stekande solsken var mitt humör som vanligt helt kört i botten. Jag var svettig, varm och därtill också snarstucken, tvär och allmänt folkilsk. Till slut vänder sig maken mot mig, med en aha-uppsyn i ansiktet.

-Du mår verkligen dåligt av värmen, eller hur? Jag har inte tänkt på det förut, men du måste ha äkta norrlandsblod i ådrorna. Jag har aldrig någonsin hört dig klaga över att det är för kallt utomhus, men du tål verkligen inte värme, på riktigt!

Och så kom jämförelsen med hur invandrarna från länderna kring ekvatorn lider här på vintern.

Inte för att mitt humör blev bättre, men det känns i alla fall skönt att få lite förståelse. Det är den här tiden på året som jag tycker att jag bor alldeles för långt söderut.

I Sundsvall.

Tänk den som kunde få gå omkring på ett halvblåsigt myggfritt fjäll med femton plusgrader... Suck.