Om att bygga tält, och diverse funderingar kring att vara en halvlat medelsvenssonfrilufsare med längtan efter friheten, lugnet och njutningen, snarare än strapatserna.
Öhrnell

Har börjat bli vuxen och lärt mig att uppskatta naturen och dess oerhörda rikedomar mer och mer. Jobb, barn och andra intressen inkräktar dock ganska mycket på den lilla tid man har, så jag kommer inte ut så ofta som jag skulle vilja. Har blivit mycket inspirerad av "Fjäderlätt vandring" av Jörgen Johansson.
Drömmer just nu om att vandra genom Liechtenstein, i Slovenien och i Norge.
Jag har också fastnat i Gör-det-själv-träsket. Det är ju roligt både att skapa, och om detgår, spara pengar på att göra själv istället för att köpa dyra märkesprylar. Har under vintern 2007-08 lyckats sy mitt eget lilla tvåmanstält, och är mäkta stolt. Under kommande vinter kanske det blir en lättviktsryggsäck. Vi får se.

Användarnamn: Öhrnell

Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Foto, Utförsåkning, Resor, Styrdans, släktforskning, gör-det-själv

Mer på profilsidan

Alla helgons oblodiga natt

Fullmåne.

Mörker.

Kyla.

Kyrkogård.

Den här helgen finns det liksom tre sätt att förhålla sig till ovanstående. Antingen ger man blanka fasen i det, eller så sätter man sig och tittar på en skrämmande film om det, eller så gör man som jag. Man ger sig ut och uppsöker det live. Eller IRL, om man ska skriva nusvenska.

I år var det inget av barnen som ville följa med på den årliga mörkervandringen genom skogen till kyrkogården, så jag fick ge mig ut på egen hand. Utrustad med gravljus, pannlampa och mp3-spelare gav jag mig ut i mörkret. Den första biten går man längs vägen. Jag vet inte om jag är ensam om detta, men det stör mig något oerhört att jag ännu inte vet vilken som är den kortaste vägen mellan vissa platser i närområdet. Även om jag gärna går en längre väg ibland, för att den är trevligare eller intressantare, så vill jag VETA vilken som är den snabbaste. Det ligger kanske i generna. Tidigare i veckan tog jag med tjejerna på en tripp till Tallinn för att fira novemberlov medan maken hade det hektiskt på jobbet. På den blåsiga vägen från Tallinns centrum ut till färjeterminalen frågade jag barnen om de inte hellre ville gå den lite finare gångvägen genom en park, snarare än precis bredvid den hårt trafikerade vägen. Ylva, nu 8, svarar blixtsnabbt - "Vi går rakt fram! Den kortaste vägen från punkt A till punkt B är en rak linje!" Hon hade bråttom och det blåste kallt, och då fanns inte utrymme för utsvävningar tio meter i sidled. Lite stolt blir jag ju.

När jag gjorde den här promenaden ifjol hade jag barnen med mig. Nu var jag ensam. När det är tio minuter kvar viker jag av från vägen och ger mig in på en oupplyst skogsstig. Där byter jag också musik från Dire Straits till Mozarts Requiem. Lite känsla måste man ju ha, så här i allhelgonatider.

Det är skönt att ha någon att hålla i handen. Även en femåring går bra. När man är ensam i mörkret så känns ju det här med varulvar i skogen inte riktigt så orealistiskt som när man sitter hemma i stugvärmen. När kören klämde i med "Dies irae" höll jag på att skita knäck, som man så vackert säger. Men det är ju samtidigt rätt kul att gå och vara rädd. Lite samma känsla som när man är ute i vildmarken, trött och hungrig. Man känner att man lever, helt enkelt.

Och till slut kommer ju belöningen. Mellan träden skymtar den upplysta kyrkan. Civilisationen. Tryggheten. Man kan andas ut och stänga av pannlampan, samtidigt som man bestämmer sig för att man nog ska ta landsvägen hem. En vända i skogen får räcka.

 

Men efter en stilla stund i minneslunden, bland alla mjuka ljus, ångrade jag mig, och tog skogsstigen hem också, men den här gången valde jag lite mera fridfull musik, och så lät jag pannlampan ligga kvar i fickan och förlitade mig på månskenet istället. Då kändes det bättre.

Tack kompis, för en välbehövlig spark i baken.

Föregående Nästa Startsida
AvÖhrnell Publicerat 2009-11-01 Läst 4638 ggr
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-11-02 09:14   Wolf25
Jag som trodde att du skulle spela ugglehoanden och sånt i MP3-spelaren... inte måsar :)
 
Svar 2009-11-02 09:44   Öhrnell
Hade jag haft ugglehoanden i öronen hade jag stapplat fram som ett lallande vrak. Men kanske nästa år, om jag är tillräckligt modig...
 
2009-11-02 14:52   peter1969
Vi (dvs min släkt) brukar alltid arrangera en spök-kväll under senhösten för att skrämma skiten ur varandra. I höst var det vår familjs tur så precis innan snön kom hade vi gjort en spök-bana ute i skogen där vi försökte skrämma övriga släktingar från vettet. Jag lyckades i alla fall skrämma omkull en kaxig 12-åring.......:)
 
Svar 2009-11-02 15:09   Öhrnell
Starkt jobbat Peter! Kan du inte skriva ett lite längre inlägg om vad ni brukar hitta på så att man får lite tips? (Om du inte redan gjort det - jag är lite dåligt uppdaterad..)
 
2009-11-02 20:21   Dager
Kul grej! Jag måste ta med mina barn på en mörk skogspromenad någon gång. Kan vara nog så spännande utan spöken.
 
Svar 2009-11-02 21:29   Öhrnell
En ficklampsbana där man lyser sig fram i skogen mellan upphängda reflexer är inte så dumt. Man stapplar väldigt när man inte ser var man sätter fötterna.
 
2009-11-02 20:31   storschan
Det låter så mysigt detta att vara livrädd å vek i knäna,samt att åka till Tallinn. jag minns vår resa dit skojskoj. Så måste jag ju få lägga in en liten religiös kommentar med - Så skönt att kyrkan får stå för trygghet och civilisation för någon.....
 
Svar 2009-11-02 21:30   Öhrnell
Särskilt när man jämför med varulvar ;-)
 
2009-11-03 00:02   fowwe
Ulrika, du gjorde jag tänker att jag ska göra varje år: gå till kyrkogården. Ändå blir det aldrig så, men det är trevligt att det finns människor som upprätthåller denna tradition. I år satt jag och skrev på datorn till midnatt och tog sedan bilen till en skog och gick någon kilometer för att tälta. Det hemskaste jag hörde var ett bökande vildsvin i mörkret någonstans bredvid stigen. Inte så skräckinjagande som en varulv, utan lite mer vardagsnära. Och mer ofarligt än berusade människor i parkerna.
 
Svar 2009-11-03 08:11   Öhrnell
Du menar att du fixade att somna trots bökande vildsvin i natten? Det hade jag nog inte klarat. Jag har nog med problem att tänka bort betande renar utanför tältet när natten ändå är ljus.
 
2009-11-03 16:14   Faderskapet
Har funderat i två dygn nu: Vem är det som har sparkat Dig i häcken, och varför? Annars är jag full av beundran. Jag skulle aldrig ha vågat gå ensam. Sitter väl i från min uppväxt på landet. Utan gatlyse och äldre människor som som såg "Vittra" och allt annat oknytt den mörka årstiden. Den ena historien värre än den andra. Att som barn gå genom "farbror Jannes" gård i mörker gick bara inte. Man sprang.
Enbart pga alla historier om stället. Faktum är att jag än i dag knappt kan passera den gårdsplanen utan att känna rysningar längs ryggraden. Den Du!
 
Svar 2009-11-03 17:00   Öhrnell
Det hörde väl till byn kanske. Jag minns att jag fick eskortera Jonna hem från farmor när det var mörkt också, för hon tordes inte gå själv längs med landsvägen fast hon var två år äldre än jag.
 
2009-11-03 22:01   fowwe
Om vildsvinen. Nu var den (eller de) inte så nära tältet, jag gick ifrån platsen när jag fortsatte. Men de finns ju i området ändå. För säkerhets skull tar jag alltid in maten i innertältet om de skulle komma på tanken att komma nära och undersöka. Men det har de aldrig gjort. Antar att de har vett att vara försiktiga, de jagas ibland där.
Däremot försökte ett par renar ta sig in i vårt tält en natt i Sarek 2006. Dem fick jag köra bort. De ville väl åt en fläck med urin som någon av oss råkat placera på fel ställe innan vi satte upp tältet.
 
2009-11-07 20:47   Håkan Friberg
Det är klart att jag som 57-årig karl utåt måste påstå att jag också SKULLE KUNNA (läs: våga) göra en sådan vandring till kyrkogården, men... det vete tusan. Jag tänker genast på alla läskiga spökhistorier jag hört - och själv berättat - om kusligheter som utspelat sig på kyrkogårdar i mörkret. Alla givetvis sanna! Genom skogen skull nog gå bra, men sen...? Kyrkogårdar i mörker ÄR läskiga.

Läsvärt som vanligt! Den som väntar på något gott... Väl bekomme.
 

Läs mer i bloggen

Tänk att vintern var så viktig

Äntligen sportlov! Dags för årets viktigaste ledighet, med vita fjäll, vida vidder, och bilen som får stå orörd en hel vecka. Exotiskt så det förslår, och definitivt något vi behöver för att ladda batterierna. I år kändes det extra viktigt att få detta tillfälle till friluftsliv och vila, med tanke på hur sanslöst usel vintern varit. Fjällresan till nyår blev inte av på grund av snöbrist. Istället satt vi och hörde ösregnet smattra mot taket. Det blev pussel istället för skidor.  Trekaffe istället för bastu.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. Man kunde tåla att inte få testa längdskidorna trots att man blev sporrad av de svenska damernas framgångar i Sotji. Det gick att leva med att man inte ville ge sig ut och ta en kvällspromenad i regnet och slasket.

Läs inlägget

För och nackdelar med vackert väder

Vädret i fjällen var fantastiskt under sportlovet.  Solen strålade från klarblå himmel och skidbackarna var perfekta.

Det var därför med viss vånda jag i början av mars loggade in på Facebook och såg alla vänners underbara sportlovsbilder medan jag själv var kvar i stan och jobbade. Med så härligt sportlovsväder, hur stora var då chanserna att påsken också skulle bli fin? Med tanke på min vanliga tur - närmast försumbara!

Läs inlägget

Solig påsk och mullrande sjö

Vid vissa tillfällen har man bara sanslöst tur med vädret. Som den här påsken till exempel. Efter den onaturliga värmeböljan i mars var man ju fullt inställd på att det skulle vara otänkbart att ge sig ut på isen i stugan för att pimpla. Men se det var inga problem! Hela borren gick åt, så man behövde inte alls vara skraj för att trampa igenom. Och snön var hård och lätt att gå på.

Läs inlägget

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.
Till artikeln