Bloggar > Skogstokans vandringar

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

En vandring utan mål som blev en bäverspaning utan bäver

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Gamla spår av bävergnagda träd visar sig först lite sporadiskt men efter ett tag blir de allt mer frekventa. Snart får jag både klättra över och krypa under trädstammar som bävern tidigare fällt men lämnat kvar på land. Kanske smakade de inte så gott som han trott och därför lämnade han dem. Eller så tänkte han hämta dem senare men glömde bort dem, eller så skulle han bara vässa sina ständigt växande tänder lite. Ordentlig tandvård är A och O för en bäver. Min egen tandvård känns lite mesig i jämförelse, men jag är ändå glad att min tandhygienist än så länge endast beordrat mig tandborstning och tandtråd…

Förundrad ser jag på träden som ligger avgnagda runt mig och jag minns hur jag själv fick slita när jag skulle fälla en liten björk för några veckor sedan… och då hade jag ändå en yxa till hjälp. Någonstans har jag hört att bävern har ett skikt som domineras av järn i sina tänder och att det är en av förklaringarna till varför de är så starka. Mina tankar drar iväg och jag börjar fundera på om bävern kan känna ilningar i tänderna och jag ryser när jag tänker på hur dessa ilningar i så fall måste kännas om tänderna delvis består av järn. Aj!

Hoppsan! Hål i marken. Jag går i mina egna tankar och råkar trampa ner i hålet. Som tur är så är det inte så djupt men det får mig att bli mer uppmärksam. Jag ser fler hål och börjar därför gå lite mer försiktigt då jag inser att det nästan är som att gå på minerad mark. Bävern har grävt gångar under jorden i strandbrinken och jag känner mig för innan jag vågar överföra tyngden från ena foten till den andra i stegen jag tar. 

Jag passerar en gammal bäverhydda som verkar ha sett sina bästa dagar. Några färskgnagda kvistar är lite slarvigt slängda längst ner på hyddan och de känns felplacerade. Är det en bäver som tänkt renovera den gamla hyddan men sedan insett vilket jobb det är och då bara lämnat kvistarna? Eller har en ålderstigen bäver haft picknick vid sin gamla bostad? Kanske har han suttit och gnagt på ett par pinnar medan han lite nostalgiskt tänkt tillbaka på alla barn som han och frugan fött upp just vid den här hyddan.

Man kan ana att det har varit en ganska stor hydda men nu är den delvis förfallen och jag går en omväg runt den för att inte falla igenom de murkna grenarna. Enligt Naturmorgon som jag lyssnade på för något år sedan så finns det singelbävrar som nöjer sig med att bo i en etta, medan en bäverhydda för en hel bäverfamilj ofta består av minst ett rum och kök. Ingången är alltid under vattnet. I vattnet utanför hyddan lägger bävern upp olika matförråd inför vintern. Förrådet består av kvistar som han gnager till lämplig storlek och de placeras så att han ska kunna hitta dem även när vattendraget är isbelagt. Han är smart, den där bävern.

Jag fortsätter min vandring längs Ljusnan och är nu helt inne i mina bävertankar. Fler hål i marken visar sig och jag kikar ner i ett av dem. Det är ganska stort och jag skulle nog kunna krypa in en bit. Nej, säger jag till mig själv men lyssnar som vanligt inte så noga på det. Jag ålar in en liten bit till men när jag känner att det blir mindre och börja slutta ner mot vattnet ångrar jag mig. Tänk om jag fastnar. Jag backar ut och fastnar som tur är inte.

När jag börjar gå igen ser jag fler färskgnagda träd. Jag kikar ut längs älvkanten och skymtar en större hydda längre fram som ser ut att vara bebodd då den är byggd av färskare träd. Med smygande steg tar jag mig närmare. Några meter. Sedan tar det stopp.

Ett tre meter brett och vattenfyllt dike får mig att stanna. Bävern har byggt sin hydda på en ö. Smart! En kort stund funderar jag på att bygga en bro av de träd som bävern har fällt och som ligger likt ett plockepinn bakom mig. Men jag släpper den tanken snabbt och tänker att bävern kan få ha sin ö ifred.

Istället tar jag fram min termos och dricker en kopp kaffe. Jag spanar lite mot hyddan och jag spanar ut över Ljusnan. Det är en perfekt dag för bäverspaning, om man bortser från den lilla detaljen att bävrar inte är vakna då. De sover gott i sin hydda under dagtid. Men kaffet smakar gott, tänker jag och tar en klunk till innan jag vänder om och går hem igen. 

Postat 2019-10-12 22:35 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Kanske får jag se en björn idag, tänker jag lite kaxigt när jag parkerar bilen i byn där leden startar. Efter att ha vandrat några hundra meter hörs ett kraftigt brakande i skogen och min kaxighet försvinner som i ett trollslag. Ska jag vända? Nej. Men kanske sjunga? Sjunga är en bra idé och jag börjar nynna på Mors lilla Olle. Sedan tystnar jag plötsligt. Hur var det där med att uttala rovdjurets namn? Någonstans har jag hört att det lockar djuret till den som säger dennes namn. Skrock? Ja, men ändå. Jag ska inte sjunga Mors lilla Olle mer, bestämmer jag mig för.

Istället sjunger jag en mer neutral sång och jag höjer rösten. Det låter bedrövligt illa men jag fortsätter att sjunga. Troligen tycker skogens invånare också att det låter hemskt, i alla fall ser den här bägarlaven ganska förskräckt ut. 

Vandringen är trots mina oljud väldigt fin. Det är en hög och klar luft. Jag tar djupa andetag av den sköna höstluften, och det behövs för stigen går brant uppför. Starka vindar sveper emellanåt mellan träden och liksom tävlar med mig uppför backen. Sedan blir det stilla innan en ny vind tar fart. Hösten är lite lurig, men tusan vilken vacker årstid!

Leden planar ut och den fasta marken övergår i gungande mossa. I den rödskiftande vitmossan syns vissa avtryck tydligt. Älg, rådjur och kanske en räv. Sedan ser jag några större avtryck. Otydliga och diffusa. Är det björn? Det går inte att bedöma och det går heller inte att fotografera. Troligen inbillar jag mig.

En ny sång bubblar upp ur mig… ”För länge sen, när jag fyllde fyra år fick jag en gåva av min far. En fin present…” Jag minns inte hela texten men refrängen kan jag i alla fall och sjunger lite högre ”Teddybjörnen Fredriksson…” Oj! Jag tystnar snabbt igen.

Medan jag går äter jag av de lysande röda bären. Det smakar höst och tankarna vandrar åter till björnen som snart ska lägga sig i sitt ide och dessförinnan måste äta ofantliga mängder bär för att klara sig hela vintern. Äter björnen lingon och tranbär? Jag googlar och får svaret direkt. Japp! Björnen äter alla möjliga sorters bär men föredrar kråkbär och blåbär. Tydligen finns någon studie som visar att björnen kan äta 184 000 blåbär om dagen. Hur har man räknat ut det tro?

Efter att ha vandrat drygt halvvägs kommer jag fram till en sjö och leden slingrar sig längs sjökanten en bit innan den åter viker av in i skogen. Jag börjar nynna lite på en ny sång… men tystnar ganska snart när jag hör mig själv sjunga den där barnvisan om björnen som sover…

Vandringsleden är välmarkerad och går bitvis ihop med en skoterled. Jag läste någonstans att Linsells vandringsförening har gjort den här leden och även andra leder i området. Imponerande att en så liten by (enligt Wikipedia var folkmängden 73 personer för några få år sedan) kan ha en egen vandringsförening som dessutom gör egna vandringsleder.

Ja visst ja! Jag hade ju kaffe och mackor med mig. Det hade jag helt glömt bort i alla björntankar. När det var någon kilometer kvar till att jag åter skulle vara framme vid bilen tog jag därför rast vid några gigantiska klippblock. Kaffet smakade fint och lindrade även en begynnande heshet… Jag är inte van att sjunga så mycket och kanske behöver jag träna min sångröst lite mer inför min vandring i Sonfjällets nationalpark. 

Postat 2019-09-21 22:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Karolinerleden - en led från 1718, en karta från 1984 och en skön vandring 2018

Att förlita sig på en karta som Lantmäteriet har tryckt 1984 är kanske lite väl djärvt, tänkte jag när vi efter en halvtimmas irrande inte ens hade hittat ledstarten. GPS och elektroniska kartor ger inte riktigt samma känsla av… vilsenhet. Det tar också bort den där känslan av äkthet som en traditionell topografisk papperskarta ger. Våga vägra elektronik!

Nå väl. Efter en stunds irrande hamnade vi på en garageuppfart i Dals Rostock. Ett äldre par kom ut från garaget och tog sig direkt an vår vilsenhet. Vi beskrev vårt dilemma med den försvunna ledstarten. Paret visade en stor entusiasm inför att hjälpa oss, men var inte helt ense om hur. Fortsätt i den riktningen, sa mannen, och pekade åt ett håll. Kvinnan sa samma sak, och pekade sedan åt rakt motsatt håll. På något vis verkade kvinnans pekfinger mer trovärdigt och vi vandrade iväg i den riktningen hon hade pekat.  

Med lite fantasi, ett antal rådslag över kartan och genom ganska mycket fokus på höjdkurvor lyckades vi efter någon kilometer hitta den första ledmarkeringen och efter ytterligare någon kilometer fick vi äntligen bekräftelse på att vi var på rätt väg. Karl XII:s väg.

Inte för att jag vet om det finns några fakta som bevisar att Karl XII:s soldater faktiskt vandrade här, när Norge skulle intas år 1718, men det är så det sägs. Leden som är ca 15 kilometer går från Dals Rostock till Järbo. Eller som kvinnan på garageuppfarten lite fyndigt sa, så går ju leden även åt andra hållet.

 

Må hända var vår vandring i helgen något lättare och trevligare än den var för Karl XII:s soldater som säkert fick möta umbäranden och hinder av varierande grad. Dock fanns det några små tappra individer som försökte hindra även vår vandring på leden. Den första utmanaren var den kaxiga och trinda svärmarlarven som vaktade stigen efter bästa förmåga. När vi närmade oss honom visade han upp hela sin repertoar av alla möjliga och omöjliga krumbukter som han kunde göra med sin välgödda kropp. Kanske var han egentligen inte så skrämmande, men när min vän skulle titta på honom med lupp och var någon centimeter ifrån honom med nästippen så gjorde han ett hastigt utfall. Hon ryckte till och höll på att tappa balansen. Jag bör kanske klargöra att varken larver eller människor kom till skada vid detta dramatiska möte.  

 

Nästa utmanare på stigen var herr Padda. ”Det här är min stig”, såg han ut att tänka, ”och jag är inte mutbar... eller förresten… jag kanske kan bli en prins om ni kysser mig”. Vi kysste honom inte. Jag vet inte om han eller vi var mest glada över det beslutet. Vi klev istället över honom och vandrade vidare.

 

Vid Stampälven som vi kom fram till efter en stunds vandring fanns också en potentiell utmanare. I alla fall med lite fantasi. Vi satt vid strandkanten med fötterna i vattnet och fikade. Vid en närmare blick på vad som fanns under vattenytan runt våra fötter fick vi se många slingrande blodröda rötter. De såg faktiskt ut som om de skulle greppa om, och ta tag i våra fötter. Tur att de var vänligt sinnade för vem kan vapenlös vinna en brottningsmatch mot en sådan rot?

 

Den sista utmanaren hade sin utpost vid sjön Hästskotjärn strax nedanför Karolinerstugan. Rundsileshår ser kanske liten, söt och oskyldig ut. Skenet bedrar. Det är en hungrig växt som lätt kan äta upp dig. I alla fall om du är en liten insekt. Denna otroligt vackra växt är en köttätare men den var kanske inte så hungrig just idag. Jag råkade nämligen trampa på den när jag var barfota och jag har alla tårna i behåll. Tror jag. Jag ska räkna dem igen…  

Karolinerstugan som ligger mitt uppe på Kroppefjäll någon mil från ledstarten är en riktigt fin liten stuga som inbjuder till övernattning. Tyvärr hade vi inte möjlighet att övernatta denna gång. Vi tog dock en längre rast vid sjön nedanför stugan och min vän somnade faktiskt en stund, vilket väl nästan är som övernattning fast på dagen. Vår plan var från början att vandra hela leden i en riktning genom att få skjuts till Järbo och därifrån vandra till Dals Rostock. Planen fick dock ändras. Därför vände vi vid stugan och vandrade tillbaka samma väg. Det innebär att det finns en anledning att komma tillbaka och vandra den resterande delsträckan fram till Järbo vid senare tillfälle. Inget ont som inte har något gott med sig.

 

Kroppefjäll! Det är inget fjäll. Däremot är det en högplatå som ger en viss vildmarkskänsla genom sin blandning av fattigkärr, magra tallhedar, berg i dagen och små sjöar.

 

Bitvis får man vada genom hav av gräset blåtåtel. I vissa områden är luften tung av doften från ljung och i andra områden doftar från myrmark och pors. Dofter var det gott om.  

Färger var det också gott om. Orangeskiftande blåbärsris som lyste i solskenet avlöstes av rosa och lila ljung, klockljung och olika vädd. Här är någon sorts vädd i karamellform, ja varför inte kalla den för karamellvädd.

Kroppefjäll är väl värt ett besök och jag kan absolut rekommendera den här vandringsleden. Kanske hittar ni lättare ledstarten än vi gjorde. Om inte, så kanske ni också hittar ett trevligt äldre par på en garageuppfart att fråga. God tur!

 

Postat 2018-08-01 22:29 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ledighet, leda och skadad knäled leder till en tur på Harnäsleden.

Längtan efter att få komma ut på vandring sliter och drar men jag får ägna mig mest åt tålamodsträning och rehabträning. Emellanåt smiter jag i alla fall ut på lite kortare turer med tron om att det ska lindra lite av vandringssuget. Fungerar det? Nej. Suget minskar inte. Det ökar.

Jag skadade knät förra sommaren under en vandring på Höga kustenleden, opererades i vintras och får nu som sagt ordentlig träning av tålamodet. Sjukgymnasten säger att jag inte är 20 längre och jag är helt oförstående till vad han kan mena… ;)

I helgen har jag i alla fall varit ute på en liten tur vid naturreservatet Surö bokskog och Harnäsleden som ligger vid Sjötorp utanför Mariestad. Bokskogen är Sveriges nordligaste, men en bokskog är en bokskog och ger ändå en riktigt skön skånekänsla.

När man inte kan vandra kvantitativt så får man istället vandra kvalitativt. Det har förstås sina fördelar att man kan ta sig tid att se och uppleva andra äventyr i naturen. Ett sådant äventyr var att ta del av Hackes arbetsamma föräldraskap. Tusan vad de fick slita med att ge den hungriga ungen mat. Läckra larver och smaskigt slingriga maskar serverades gång på gång men ungen bara fortsatte att skrika efter mer. En bottenlös unge. Troligen längtar hackspettsparet till att ”Lill-Hacke” ska bli flygfärdig. En farhåga är dock att han kommer att vara alldeles för trind den dag han ska försöka komma ur boet.

Trots att själva vandringen inte blev mer än ca 7-8 km så var det ändå en härlig dag i en mycket fin natur. Harnäsleden följer kusten längs en halvö i Vänern, vilket innebär att det under nästan hela vandringen är sjöutsikt. Det finns alltså många möjligheter till bad, fina rastplatser för matsäck och softande på solvarma klippor, vilket jag ägnade en stor del av min tid till.

Knät verkar hålla. Det ger hopp. Kanske, kanske det ändå kan bli en del vandringsturer i sommar.

Önskar er alla en härlig vandringssommar och ser fram emot att få ta del av era berättelser! 

Postat 2017-06-11 17:58 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Valleleden - valmöjligheternas och variationernas led

Vattendroppen visar en del av Valleleden, fast upp och nervänd. Vill du istället se Valleleden rättvänd kan jag varmt rekommendera en eller flera vandringar här.  

Valleleden är ett virrvarr av leder, ett ledsystem som innebär att man utifrån dagsform eller vandringslust kan välja och vraka hur långt, eller i vilket terrängtyp, man vill gå. Sammantaget är det drygt 6 mil led som egentligen är ett antal sammanhängande kortare leder. Under hösten har jag vandrat ett antal gånger på Valleleden och varje gång har det känts som en ny tur eftersom jag har varierat sammansättningen av lederna.

Valleleden går delvis uppe på Billingens västsida med utsikt över Västgötaslätten och alla de små sjöar som är rester efter inlandsisen. Valleleden går även nedanför Billingen, mellan just alla dessa små sjöar.

Landskapet nedanför Billingen är starkt format efter inlandsisen. Moränåsar och små sjöar avlöser varandra och ger ett variationsrikt landskap. Åsarna i kamelandskapet böljar mjukt i inlandsisens rörelseriktning och ger en inbjudande vandring.  

Om man önskar bra badmöjligheter (förslagsvis under isfri årstid) kan man välja att vandra Vallelden runt Flämsjön. Man kan då parkera vid Flämslätt och här finns faciliteter som toaletter, övernattningsmöjligheter, kiosk, möjligheter att hyra kanot osv. Vandrar man runt Flämsjön kommer man även i kontakt med andra sjöar längs leden och det finns bra badmöjligheter på flera ställen. Jag vill dock varna lite för att det kan vara svårt att återfå sina kläder om man badar invid en kohage. Jag talar av egen erfarenhet då ett gäng kor vid ett tillfälle blev väldigt intresserade av vad jag gjorde i sjön och inte direkt visade någon hänsyn till var jag hade slängt av mig paltorna… ;)

Om man vandrar runt Flämsjön passerar man också genom ett arboretum. Uppfinnaren Sven Wingkvist (ni vet han med kullagren) och hans fru Hildur var tydligen även intresserade av träd. De anlade detta arboretum där man än idag kan hitta alla möjliga och omöjliga träd.

Om man väljer att vandra Valleleden vid Varnhem så är Varnhems klosterruin en bra startpunkt. Vill man mata själen med något mer än vandring så kan man ju även passa på att få lite andlig spisning och kulturella inslag i den fina kyrkan. Vid Varnhem kan man även bygga på Valleleden genom att vandra pilgrimsleden mellan Gudhem och Skara som passerar precis här.

Någon kilometer från Varnhems klosterruin är det ett mycket intressant avtryck i landskapet. Det ser ut som om ett UFO skulle ha satt sitt spår i marken. Inte för att jag egentligen vet hur ett UFO-avtryck skulle se ut men jag föreställer mig ungefär så här. Det är en helt cirkelformad grop som nog är ca 50 meter i diameter horisontellt och är ca 10 meter djup. Då den enda vegetationen i gropen är gräs så blir den runda formen mycket framträdande. Om man väljer att inte tro på UFO-teorin så kan man kanske istället tro att det är en dödisgrop. En dödisgrop är ett avtryck som har gjorts av ett isblock som har lossnat från inlandsisen för knappt 10 000 år sedan. Sand, grus och sten har sedan forsat med glaciärvattnet och lagt sig runt isblocket. När isblocket efter hand smälter (dör) bildas alltså en grop, en dödisgrop. Om man varken vill tro på UFO-teorin eller teorin om dödisgrop så är det förstås helt fritt att ha egna teorier. :)

Om man vill vandra Valleleden uppe på själva Billingen är Öglunda ett bra alternativ att utgå från. Leden går längs med Linebäcken uppför Billingen och ganska snart blir det en brant stigning där bäckens vatten kastar sig ut för klipporna. Vill man ha en liten vätskepaus så kan man stanna vid Offerkällan och dricka vattnet som sipprar fram under en klippa längs leden.

Vid några platser längs sluttningen på Billingen är diabaspelare framträdande. De påminner om stora klossar som byggts till torn, ni vet så där som man gjorde när man var barn. Kanske har också dessa stentorn byggts av barn. Stora barn. Barn till jättar. Platsen kallas faktiskt just Jättadalen.

När man vandrar här kan stöta på det mest oväntade. Vid något tillfälle har jag träffat på en krokodil när jag skulle ta mig över en bäck. Visserligen en krokodil gjord av trä men ändå... ;)

Vid ett annat tillfälle har jag lyckats smyga på Tomten när han pysslade under ett utskjutande stenblock. Jag vet inte vem som roar sig med att hitta på dessa överraskningar men det gör vandringen lite extra spännande.

Valleledens landskap är varierande och sevärd ur många aspekter, inte bara en fantastisk natur. Det finns sju naturreservat i Valleledens landskap och vid Höjentorp-Drottningkullens naturreservat, som är det största, vandrar man kanske på samma stig som Gustav Vasa, Johan III och drottning Ulrika Eleonora har gjort. Här har olika kungsgårdar och ett slott funnits. Nu finns inte mycket spår kvar av dessa men med fantasi finns alltid möjlighet att ändå kunna göra en tidsresa.

Kanske kan man även hitta en och annan gammal (väldigt gammal) potatis om man sprätter lite i marken när man vandrar här på stigarna. En annan sorts kung, en potatiskung, ska nämligen också ha vandrat på dessa stigar. Jonas Alströmer, han som införde potatisen till Sverige, har tydligen haft någon sorts lantbruksskola här på 1700-talet. Oavsett om man väljer att se stigarna här som kunglig mark eller potatisland så är det väldigt vackert.

Valleleden och jag är absolut inte klara med varandra än… eller jag är i alla fall inte klar med Valleleden. Jag ser nu fram emot våren med alla vårtecken och blommor som jag vet att Valleleden kommer att bjuda på i mängder. :)

Postat 2017-01-06 18:42 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

 

Logga in