Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Halloj och välkommen till min sida!

Det hör väl till att man ska ge någon sorts beskrivning av sig själv och eftersom jag valt att kalla mig "Skogstoka" kan man kanske ana ett visst skogsintresse. Det stämmer, fast det vore nog mer rättvisande att säga naturintresse. Vandring är det som är min största passion och det blir oftast åtminstone någon dagstursvandring per helg. På turerna är oftast kameran med. Många gånger fotar jag bara för att själva fotandet i sig är ett bra sätt att verkligen se saker. Jag fascineras lätt av det lilla och blir betagen av det stora.

Naturen har alltid haft en stor dragningskraft på mig och jag har genom livet, på det ena eller andra sättet, haft ena foten i naturen fast inte i närheten av att vara någon Lars Monsen... tyvärr... :)

Ni får väldigt gärna ge tips om olika naturfina vandringsleder, både kortare som lämpar sig för dagsturer och längre sträckor som innebär några övernattningar.

Ha det gott!

Användarnamn: Skogstoka

Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Litteratur, Bär & svamp, Orientering, Foto, Löpning

Mer på profilsidan


Ruändan - en vandring med väntan på en liten fisk

Utöver de storslagna vyerna och den fria känslan som de karga vidderna ger kan det finnas olika andra anledningar som lockar till en liten fjälltur. För några år sedan var anledningen en gammal gran ”Old Tjikko” (världens äldsta trädklon) och han liksom bet sig fast i mina tankar ända tills jag fick åka och träffa honom på Fulufjället. Den här gången var det inte en gammal gran som lockade. Det var en liten fisk.

En vandring utan mål som blev en bäverspaning utan bäver

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Karolinerleden - en led från 1718, en karta från 1984 och en skön vandring 2018

Att förlita sig på en karta som Lantmäteriet har tryckt 1984 är kanske lite väl djärvt, tänkte jag när vi efter en halvtimmas irrande inte ens hade hittat ledstarten. GPS och elektroniska kartor ger inte riktigt samma känsla av… vilsenhet. Det tar också bort den där känslan av äkthet som en traditionell topografisk papperskarta ger. Våga vägra elektronik!

Nå väl. Efter en stunds irrande hamnade vi på en garageuppfart i Dals Rostock. Ett äldre par kom ut från garaget och tog sig direkt an vår vilsenhet. Vi beskrev vårt dilemma med den försvunna ledstarten. Paret visade en stor entusiasm inför att hjälpa oss, men var inte helt ense om hur. Fortsätt i den riktningen, sa mannen, och pekade åt ett håll. Kvinnan sa samma sak, och pekade sedan åt rakt motsatt håll. På något vis verkade kvinnans pekfinger mer trovärdigt och vi vandrade iväg i den riktningen hon hade pekat.  

Ledighet, leda och skadad knäled leder till en tur på Harnäsleden.

Längtan efter att få komma ut på vandring sliter och drar men jag får ägna mig mest åt tålamodsträning och rehabträning. Emellanåt smiter jag i alla fall ut på lite kortare turer med tron om att det ska lindra lite av vandringssuget. Fungerar det? Nej. Suget minskar inte. Det ökar.

Jag skadade knät förra sommaren under en vandring på Höga kustenleden, opererades i vintras och får nu som sagt ordentlig träning av tålamodet. Sjukgymnasten säger att jag inte är 20 längre och jag är helt oförstående till vad han kan mena… ;)

Sida: 1 2 3 Nästa Sista