Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Halloj och välkommen till min sida!

Det hör väl till att man ska ge någon sorts beskrivning av sig själv och eftersom jag valt att kalla mig "Skogstoka" kan man kanske ana ett visst skogsintresse. Det stämmer, fast det vore nog mer rättvisande att säga naturintresse. Vandring är det som är min största passion och det blir oftast åtminstone någon dagstursvandring per helg. På turerna är oftast kameran med. Många gånger fotar jag bara för att själva fotandet i sig är ett bra sätt att verkligen se saker. Jag fascineras lätt av det lilla och blir betagen av det stora.

Naturen har alltid haft en stor dragningskraft på mig och jag har genom livet, på det ena eller andra sättet, haft ena foten i naturen fast inte i närheten av att vara någon Lars Monsen... tyvärr... :)

Ni får väldigt gärna ge tips om olika naturfina vandringsleder, både kortare som lämpar sig för dagsturer och längre sträckor som innebär några övernattningar.

Ha det gott!

Användarnamn: Skogstoka

Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Litteratur, Bär & svamp, Orientering, Foto, Löpning

Mer på profilsidan


En vandring utan mål som blev en bäverspaning utan bäver

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Gamla spår av bävergnagda träd visar sig först lite sporadiskt men efter ett tag blir de allt mer frekventa. Snart får jag både klättra över och krypa under trädstammar som bävern tidigare fällt men lämnat kvar på land. Kanske smakade de inte så gott som han trott och därför lämnade han dem. Eller så tänkte han hämta dem senare men glömde bort dem, eller så skulle han bara vässa sina ständigt växande tänder lite. Ordentlig tandvård är A och O för en bäver. Min egen tandvård känns lite mesig i jämförelse, men jag är ändå glad att min tandhygienist än så länge endast beordrat mig tandborstning och tandtråd…

Förundrad ser jag på träden som ligger avgnagda runt mig och jag minns hur jag själv fick slita när jag skulle fälla en liten björk för några veckor sedan… och då hade jag ändå en yxa till hjälp. Någonstans har jag hört att bävern har ett skikt som domineras av järn i sina tänder och att det är en av förklaringarna till varför de är så starka. Mina tankar drar iväg och jag börjar fundera på om bävern kan känna ilningar i tänderna och jag ryser när jag tänker på hur dessa ilningar i så fall måste kännas om tänderna delvis består av järn. Aj!

Hoppsan! Hål i marken. Jag går i mina egna tankar och råkar trampa ner i hålet. Som tur är så är det inte så djupt men det får mig att bli mer uppmärksam. Jag ser fler hål och börjar därför gå lite mer försiktigt då jag inser att det nästan är som att gå på minerad mark. Bävern har grävt gångar under jorden i strandbrinken och jag känner mig för innan jag vågar överföra tyngden från ena foten till den andra i stegen jag tar. 

Jag passerar en gammal bäverhydda som verkar ha sett sina bästa dagar. Några färskgnagda kvistar är lite slarvigt slängda längst ner på hyddan och de känns felplacerade. Är det en bäver som tänkt renovera den gamla hyddan men sedan insett vilket jobb det är och då bara lämnat kvistarna? Eller har en ålderstigen bäver haft picknick vid sin gamla bostad? Kanske har han suttit och gnagt på ett par pinnar medan han lite nostalgiskt tänkt tillbaka på alla barn som han och frugan fött upp just vid den här hyddan.

Man kan ana att det har varit en ganska stor hydda men nu är den delvis förfallen och jag går en omväg runt den för att inte falla igenom de murkna grenarna. Enligt Naturmorgon som jag lyssnade på för något år sedan så finns det singelbävrar som nöjer sig med att bo i en etta, medan en bäverhydda för en hel bäverfamilj ofta består av minst ett rum och kök. Ingången är alltid under vattnet. I vattnet utanför hyddan lägger bävern upp olika matförråd inför vintern. Förrådet består av kvistar som han gnager till lämplig storlek och de placeras så att han ska kunna hitta dem även när vattendraget är isbelagt. Han är smart, den där bävern.

Jag fortsätter min vandring längs Ljusnan och är nu helt inne i mina bävertankar. Fler hål i marken visar sig och jag kikar ner i ett av dem. Det är ganska stort och jag skulle nog kunna krypa in en bit. Nej, säger jag till mig själv men lyssnar som vanligt inte så noga på det. Jag ålar in en liten bit till men när jag känner att det blir mindre och börja slutta ner mot vattnet ångrar jag mig. Tänk om jag fastnar. Jag backar ut och fastnar som tur är inte.

När jag börjar gå igen ser jag fler färskgnagda träd. Jag kikar ut längs älvkanten och skymtar en större hydda längre fram som ser ut att vara bebodd då den är byggd av färskare träd. Med smygande steg tar jag mig närmare. Några meter. Sedan tar det stopp.

Ett tre meter brett och vattenfyllt dike får mig att stanna. Bävern har byggt sin hydda på en ö. Smart! En kort stund funderar jag på att bygga en bro av de träd som bävern har fällt och som ligger likt ett plockepinn bakom mig. Men jag släpper den tanken snabbt och tänker att bävern kan få ha sin ö ifred.

Istället tar jag fram min termos och dricker en kopp kaffe. Jag spanar lite mot hyddan och jag spanar ut över Ljusnan. Det är en perfekt dag för bäverspaning, om man bortser från den lilla detaljen att bävrar inte är vakna då. De sover gott i sin hydda under dagtid. Men kaffet smakar gott, tänker jag och tar en klunk till innan jag vänder om och går hem igen. 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-10-13 05:57   KimE
Även gamla använda bäverhyddor kan se murkna ut och bara bättras på med någon enstaka kvist. Gångarna genom strandbrinken används då isen är frusen på älven så de kan ta sig upp på land och fälla några träd. Små hålor kan användas av ungbävrar då de blir utkastade då nya ungar ska födas, ibland kan vårfloden göra så att huvudhyddan inte kan användas.
 
Svar 2019-10-13 06:54   Skogstoka
Aha! Tack för bra information. :) Alltid kul att få lära sig mer om olika arters sätt att leva.
 
2019-10-13 21:47   OBD
Trevlig läsning!
Att gå ut i naturen utan ett speciellt mål är ofta väldigt avslappnande och kan också vara väldigt berikande då man kanske upptäcker saker som man inte skulle ha sett om man gick mot ett bestämt mål.
Jag går numera ganska ofta ut i naturen och har bara ett mål, nämligen att efter några timmar komma hem igen. :-)
 
Svar 2019-10-14 21:04   Skogstoka
Tack! Ja, det kanske kan vara så att sinnena är mer öppna om man strosar utan mål. Ditt mål att komma hem igen verkar ändå vara på en lagom nivå... :)
 
2019-10-14 15:45   ulindh
De är flitiga bävrarna. Trevlig tur, det är alltid roligt att ser spår efter djuren i naturen!
 
Svar 2019-10-14 21:11   Skogstoka
Ja, de är riktigt imponerande.

Håller med dig, och särskilt kul är det när man börjar fundera kring hur de lever sina liv.
 
2019-10-17 13:16   scandiaca
Ett trevligt vardagsäventyr! Man hittar oftast nåt spännande att se när man kommer sig ut, eller bara för att få sig en kopp kaffe i skogen.
 
Svar 2019-10-17 22:02   Skogstoka
Ja, vardagsäventyren bör inte underskattas och kan absolut ge spännande upplevelser. Dock ser jag fram emot att få ta del av ditt nästa fjälläventyr och hoppas du har något sådant i sikte snart. Älgmötet i din senaste blogg var inte så tokigt.:)
 
2019-10-21 00:47   fowwe
Bävrar är exotiskt för mig, det har vi inte i Skåne (vad jag vet). Intressant att få lära sig lite mer om dem. Trevliga foton på deras framfart!
 
Svar 2019-10-22 21:19   Skogstoka
Aha! Det visste jag inte (att de inte finns i Skåne alltså). De är faktiskt lite exotiska för mig också, trots att jag stöter på dem ibland.
Tack! :)
 
2020-06-24 09:10   hansnydahl
Trevligt skrivet! Jag följde en bäck i norra Ångermanland nyligen och där har bävrarna i omgångar övergivit hyddorna nedströms och byggt nya uppströms i omgångar. En bit skog hamnade under vatten och björkarna blev antingen nergnagda eller vattensjuka. Förmodligen därför de ibland måste flytta.
 
Svar 2020-07-08 12:55   Skogstoka
Tack Hans! Ja, bävrar vill säkert bo på så optimala platser som möjligt och bor de vid en bäck så finns ju förstår möjligheten att flytta dit "maten" är mer aptitlig. :)
 
2020-07-13 14:15   KimE
Jag följde nyligen en liten bäck där bävrar hade byggt ett stort antal 7-8 små dammar nerströms hyddorna ( en stor och en liten 10 meter därifrån) de skulle kunna vara till matförråd för vintern eller att ungbävrar försöker att bygga en hydda. Det finns även en stor damm som är sprängd nerströms.
 
Svar 2020-07-14 10:28   Skogstoka
Aha! Ja, det kanske kan vara matförråd och i så fall känns det som väldigt smart att sprida ut förråden i flera dammar. Om det istället är ungbävrarna som övar sig på att bygga hyddor så låter det nästan som min egen barndom med oändligt många kojbyggen. :) Kul i så fall!
 

Läs mer i bloggen

Ruändan - en vandring med väntan på en liten fisk

Utöver de storslagna vyerna och den fria känslan som de karga vidderna ger kan det finnas olika andra anledningar som lockar till en liten fjälltur. För några år sedan var anledningen en gammal gran ”Old Tjikko” (världens äldsta trädklon) och han liksom bet sig fast i mina tankar ända tills jag fick åka och träffa honom på Fulufjället. Den här gången var det inte en gammal gran som lockade. Det var en liten fisk.

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Karolinerleden - en led från 1718, en karta från 1984 och en skön vandring 2018

Att förlita sig på en karta som Lantmäteriet har tryckt 1984 är kanske lite väl djärvt, tänkte jag när vi efter en halvtimmas irrande inte ens hade hittat ledstarten. GPS och elektroniska kartor ger inte riktigt samma känsla av… vilsenhet. Det tar också bort den där känslan av äkthet som en traditionell topografisk papperskarta ger. Våga vägra elektronik!

Nå väl. Efter en stunds irrande hamnade vi på en garageuppfart i Dals Rostock. Ett äldre par kom ut från garaget och tog sig direkt an vår vilsenhet. Vi beskrev vårt dilemma med den försvunna ledstarten. Paret visade en stor entusiasm inför att hjälpa oss, men var inte helt ense om hur. Fortsätt i den riktningen, sa mannen, och pekade åt ett håll. Kvinnan sa samma sak, och pekade sedan åt rakt motsatt håll. På något vis verkade kvinnans pekfinger mer trovärdigt och vi vandrade iväg i den riktningen hon hade pekat.  


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...