Bloggar > Skogstokans vandringar > Svartviksleden - en ...

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Kanske får jag se en björn idag, tänker jag lite kaxigt när jag parkerar bilen i byn där leden startar. Efter att ha vandrat några hundra meter hörs ett kraftigt brakande i skogen och min kaxighet försvinner som i ett trollslag. Ska jag vända? Nej. Men kanske sjunga? Sjunga är en bra idé och jag börjar nynna på Mors lilla Olle. Sedan tystnar jag plötsligt. Hur var det där med att uttala rovdjurets namn? Någonstans har jag hört att det lockar djuret till den som säger dennes namn. Skrock? Ja, men ändå. Jag ska inte sjunga Mors lilla Olle mer, bestämmer jag mig för.

Istället sjunger jag en mer neutral sång och jag höjer rösten. Det låter bedrövligt illa men jag fortsätter att sjunga. Troligen tycker skogens invånare också att det låter hemskt, i alla fall ser den här bägarlaven ganska förskräckt ut. 

Vandringen är trots mina oljud väldigt fin. Det är en hög och klar luft. Jag tar djupa andetag av den sköna höstluften, och det behövs för stigen går brant uppför. Starka vindar sveper emellanåt mellan träden och liksom tävlar med mig uppför backen. Sedan blir det stilla innan en ny vind tar fart. Hösten är lite lurig, men tusan vilken vacker årstid!

Leden planar ut och den fasta marken övergår i gungande mossa. I den rödskiftande vitmossan syns vissa avtryck tydligt. Älg, rådjur och kanske en räv. Sedan ser jag några större avtryck. Otydliga och diffusa. Är det björn? Det går inte att bedöma och det går heller inte att fotografera. Troligen inbillar jag mig.

En ny sång bubblar upp ur mig… ”För länge sen, när jag fyllde fyra år fick jag en gåva av min far. En fin present…” Jag minns inte hela texten men refrängen kan jag i alla fall och sjunger lite högre ”Teddybjörnen Fredriksson…” Oj! Jag tystnar snabbt igen.

Medan jag går äter jag av de lysande röda bären. Det smakar höst och tankarna vandrar åter till björnen som snart ska lägga sig i sitt ide och dessförinnan måste äta ofantliga mängder bär för att klara sig hela vintern. Äter björnen lingon och tranbär? Jag googlar och får svaret direkt. Japp! Björnen äter alla möjliga sorters bär men föredrar kråkbär och blåbär. Tydligen finns någon studie som visar att björnen kan äta 184 000 blåbär om dagen. Hur har man räknat ut det tro?

Efter att ha vandrat drygt halvvägs kommer jag fram till en sjö och leden slingrar sig längs sjökanten en bit innan den åter viker av in i skogen. Jag börjar nynna lite på en ny sång… men tystnar ganska snart när jag hör mig själv sjunga den där barnvisan om björnen som sover…

Vandringsleden är välmarkerad och går bitvis ihop med en skoterled. Jag läste någonstans att Linsells vandringsförening har gjort den här leden och även andra leder i området. Imponerande att en så liten by (enligt Wikipedia var folkmängden 73 personer för några få år sedan) kan ha en egen vandringsförening som dessutom gör egna vandringsleder.

Ja visst ja! Jag hade ju kaffe och mackor med mig. Det hade jag helt glömt bort i alla björntankar. När det var någon kilometer kvar till att jag åter skulle vara framme vid bilen tog jag därför rast vid några gigantiska klippblock. Kaffet smakade fint och lindrade även en begynnande heshet… Jag är inte van att sjunga så mycket och kanske behöver jag träna min sångröst lite mer inför min vandring i Sonfjällets nationalpark. 

Inlagt 2019-09-21 22:11 | Läst 2534 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-09-22 11:20   OBD
Kul läsning. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Fina bilder.
 
Svar 2019-09-22 12:18   Skogstoka
Tack själv Bertil! Roligt att få fin feedback från dig. :)
 
2019-09-23 21:38   seobserver
Det farligaste djuret är människan. Fina bilder och visst kan man skrämma upp sig, både i skogen och på nattsavannen. Trevligt skrivet också. Tack för att du delar med dig.
 
Svar 2019-09-23 22:53   Skogstoka
Jag instämmer helt i din bedömning om vilket som är det farligaste djuret. :) Kognitivt är jag också medveten om att björnen undviker möten med människor. Egentligen vet jag inte varför de där kluvna känslorna av skräck och magnetisk fascination finns i mig. Det ger dock lite krydda åt vandringen. :)
Tack för dina fina ord! :)
 
2019-09-30 00:13   fowwe
Det är mycket natur i din berättelse. Du ser den på nära håll samtidigt som jag anar att de öppna vidderna och de stora perspektiven inte är långt borta. Du har ett härligt, eget sätt att skildra som är fascinerande och som jag gärna läser. Nu har jag dessutom fått veta vad en bägarlav är för någonting!
 
Svar 2019-10-01 20:50   Skogstoka
När kameran är med så har jag själv lättare att upptäcka det stora i det lilla, vilket lätt annars kan missas när blicken sveper över ett område.
Tusan vad glad jag blir över det du skriver. Tack! :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in