Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Halloj och välkommen till min sida!

Det hör väl till att man ska ge någon sorts beskrivning av sig själv och eftersom jag valt att kalla mig "Skogstoka" kan man kanske ana ett visst skogsintresse. Det stämmer, fast det vore nog mer rättvisande att säga naturintresse. Vandring är det som är min största passion och det blir oftast åtminstone någon dagstursvandring per helg. På turerna är oftast kameran med. Många gånger fotar jag bara för att själva fotandet i sig är ett bra sätt att verkligen se saker. Jag fascineras lätt av det lilla och blir betagen av det stora.

Naturen har alltid haft en stor dragningskraft på mig och jag har genom livet, på det ena eller andra sättet, haft ena foten i naturen fast inte i närheten av att vara någon Lars Monsen... tyvärr... :)

Ni får väldigt gärna ge tips om olika naturfina vandringsleder, både kortare som lämpar sig för dagsturer och längre sträckor som innebär några övernattningar.

Ha det gott!

Användarnamn: Skogstoka

Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Litteratur, Bär & svamp, Orientering, Foto, Löpning

Mer på profilsidan


Ruändan - en vandring med väntan på en liten fisk

Utöver de storslagna vyerna och den fria känslan som de karga vidderna ger kan det finnas olika andra anledningar som lockar till en liten fjälltur. För några år sedan var anledningen en gammal gran ”Old Tjikko” (världens äldsta trädklon) och han liksom bet sig fast i mina tankar ända tills jag fick åka och träffa honom på Fulufjället. Den här gången var det inte en gammal gran som lockade. Det var en liten fisk.

Att ”vara som fisken i vattnet” brukar ju innebära något positivt, att man trivs, och för mig ger uttrycket också en känsla av frihet. Men inte alla fiskar skulle nog hålla med om att vattnet de simmar i ger den känslan av frihet. Den fisk jag nu var på väg att träffa var fångad i en liten pöl. Eller pöl förresten – grav säger man på härjedalska. Hm… att bo i en grav låter onekligen ännu mindre muntert. Kan man förresten säga att en fisk som bor i en grav är gravad? (Långsökt, och kanske inte ens roligt, men jag kunde liksom inte låta bli…)

Det handlar i alla fall om en liten röding som vid slutet av den senaste istiden sökte sig till en stor och friskt kall sjö som bildats mellan inlandsisen och fjällen. Där levde den troligen (på rödingars vis) livets glada dagar i sus och dus. Nja, kanske var inte tillvaron helt sorglös men de hade åtminstone stora ytor av isande kallt vatten att simma runt i. När isen smälte och sjövattnet sipprade (eller forsade) mot lägre nivåer hann den lilla rödingen av någon anledning inte simma ur sjön i tid. Kanske tänkte den att det bara var tillfälligt som lite vatten rann ut och att det snart skulle fyllas på igen, eller så var den rädd för att bege sig ut i det okända och försökte klamra sig fast ”hemma” i det allt grundare vattnet. Enligt radioprogrammet ”Naturmorgon” (den 4 juli) har man faktiskt i studier sett att fiskar har personlighet - vissa är modiga och andra är mer blyga. Kanske var den lilla rödingen lite blyg och hemmakär helt enkelt.

Oavsett anledning så blev rödingen liksom fast i en kanjon på fjället, och där i den så kallade Fiskhålsgraven lever den än i dag. Det kallas visst för att fisken är landlåst, och jag kommer att tänka på Robinson Crusoe som i så fall borde kunna sägas vara vattenlåst. Hur som helst har den här rödingen under 7 000 år alltså fått hålla tillgodo med det utrymme och utbud som finns, och för att överleva har den fått anpassa sig – blivit mindre och mindre och är nu en liten dvärgröding. Den enda i sitt slag. Nu skulle jag äntligen få träffa honom, eller henne eller hen. Helst av allt flera av dem – dvärgrödingarna.

 

Det var en skönt frisk och lagom mulen dag då jag parkerade vid Ruvallen och påbörjade min vandring upp mot kalfjället i östra delen av Flatruet, det som heter Ruändan. Redan efter ett par kilometers vandring var jag framme vid Fiskhålsgraven och tog mig förväntansfullt ner till vattnet. Ingen fisk syntes till men vad hade jag egentligen trott – att de ivrigt plaskande skulle komma mig till mötes? Nej, det hade jag kanske inte förväntat mig men graven såg ganska död ut. I alla fall på fisk. Jag satte mig på en klippa vid vattenbrynet för att spana och vänta. Jag väntade, och väntade lite till.

Jag hann äta upp min lunch…

… och mitt fika…

Så kom hon då äntligen! Lite försynt och blygt simmade hon mot mig - den lilla dvärgrödingen. Jag fick känslan av att hon tittade upp på mig. Kanske avundades hon mig som lever i större frihet och med fler valmöjligheter, eller så tyckte hon synd om mig som lever i otrygghet med fler hot från en globaliserad värld. Livet är inte svart eller vitt om man är människa, och troligen inte heller om man är en dvärgröding.

Oj! Tiden springer iväg när man hänger med dvärgrödingar. Det blev dags även för mig att springa iväg, eller i alla fall att vandra vidare.

Ruändan bjuder på en skön fjällkänsla samtidigt som det är lättillgängligt och lättvandrat. Stegen liksom bara ramlar på av sig självt men jag stannar ändå upp och njuter av vyerna.

Förutom Fiskhålsgraven finns ytterligare en kanjon – Evagraven. Den är fortfarande ganska snöfylld och jag står emot impulsen att åka kana, men lite lockande är det allt.

Efter några kilometers vandring går leden förbi hällmålningar som man tror kan vara från 1 800 fkr. Jag läser på informationstavlan vid målningarna att anledningen till varför dåtidens människor målade på hällen är omdiskuterad – vissa tror att det handlar om jaktmagi, andra anser att det gjorts av religiösa skäl och några hävdar att det är berättelser om ceremonier. Det står ingenstans om att det kanske bara är klotter som några av dåtidens ungdomar gjort, och att de vuxna skakat på sina huvuden och muttrat att klottrarna är en förtappad generation.

Av målningarna har man kunnat uttyda en björn, älg, ren och en bäver eller vildsvin och människor. Det verkar inte finnas några fiskar avbildade! Jag tänker dock att dåtidens människor som gjort målningarna och dvärgrödingarna i Fiskhålsgraven borde ha stött på varandra. Kanske var inte rödingarna tillräckligt stora för att anses värda att avbilda. Å andra sidan borde det väl ha funnits så kallade storfiskarhistorier även på den tiden och den lilla rödingen skulle därigenom ha kunnat bli avbildad som en rejäl baddare till fiskfångst.

Dagen övergår i kväll och motvilligt lämnar jag fjället. På vägen ner mot parkeringen vid Ruvallen funderar jag åter igen på den lilla rödingens öde att vara fast i en grav och jag drar mig till minnes en liknande historia, fast lite tvärtom, som jag hört talas om. Det handlar om Gullspångslaxen som efter den senaste istiden blev fast i Vänern men utvecklades till att bli en riktigt stor fisk. Tydligen kallas den utomlands för ”The Big Swede”. Kanske kan man kalla den lilla dvärgrödingen för ”The Little Swede”? Eller så kanske vi inte ska lansera den lilla rödingen överhuvudtaget utan låta den få fortsätta leva i fred i sin trygga lilla värld på fjället. 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2020-07-08 22:53   OBD
Tack så mycket för den trevligt skrivna "nostalgitrippen".
Jag och min hustru var där för åtskilliga år sedan och beskådade dvärgrödingen. Åtskilliga år senare var vi där med våra barnbarn, tre grabbar. Då såg vi inte en skymt av fisken. Dessutom tyckte grabbarna att hällmålningarna var häftigare.
Jag instämmer i den sista meningen i din berättelse. :-)
 
Svar 2020-07-09 06:37   Skogstoka
Tack för din feedback Bertil! :)
Fiskarna har kanske dagar då de är mer showbenägna än andra. Kul att du i alla fall fick se dem första gången du var där.
Ja, vi människor borde låta naturområden och andra djurarter få vara ifred oftare.
 
2020-07-10 17:35   ulindh
Detta var helt nytt för mig, kul att få veta.
 
Svar 2020-07-14 10:31   Skogstoka
Ja, det var nytt för mig också ända fram till i höstas. Alltid kul att lära sig mer om naturen. :)
 
2020-07-14 08:46   pegason
Tack för en mycket trevlig och spännande berättelse.
 
Svar 2020-07-14 10:33   Skogstoka
Tack själv för din feedback! Kul att du gillade den. :)
 
2020-07-15 09:33   scandiaca
Lillrödingens liv påminner lite om Gollum, där den lever i sin håla. Fast jag antar att det inte är samma fisk som levat i 7000 år. Jag tror på din klotterteori, vi vill gärna göra allt så märkvärdigt och betydelsefullt så fort nåt är väldigt gammalt :D
 
Svar 2020-07-16 00:49   Skogstoka
Haha. Ja, fast rödingen är aningen finare att titta på. :)
Nja, den enskilda fiskindividen är väl inte riktigt 7000 år. Tror att den äldsta man undersökt snarare var 9 år...
Ja, ”klotterteorin” är en ganska roande tanke i alla fall. :)
 

Läs mer i bloggen

En vandring utan mål som blev en bäverspaning utan bäver

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Karolinerleden - en led från 1718, en karta från 1984 och en skön vandring 2018

Att förlita sig på en karta som Lantmäteriet har tryckt 1984 är kanske lite väl djärvt, tänkte jag när vi efter en halvtimmas irrande inte ens hade hittat ledstarten. GPS och elektroniska kartor ger inte riktigt samma känsla av… vilsenhet. Det tar också bort den där känslan av äkthet som en traditionell topografisk papperskarta ger. Våga vägra elektronik!

Nå väl. Efter en stunds irrande hamnade vi på en garageuppfart i Dals Rostock. Ett äldre par kom ut från garaget och tog sig direkt an vår vilsenhet. Vi beskrev vårt dilemma med den försvunna ledstarten. Paret visade en stor entusiasm inför att hjälpa oss, men var inte helt ense om hur. Fortsätt i den riktningen, sa mannen, och pekade åt ett håll. Kvinnan sa samma sak, och pekade sedan åt rakt motsatt håll. På något vis verkade kvinnans pekfinger mer trovärdigt och vi vandrade iväg i den riktningen hon hade pekat.