<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Skogstokans vandringar

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Ruändan - en vandring med väntan på en liten fisk

Utöver de storslagna vyerna och den fria känslan som de karga vidderna ger kan det finnas olika andra anledningar som lockar till en liten fjälltur. För några år sedan var anledningen en gammal gran ”Old Tjikko” (världens äldsta trädklon) och han liksom bet sig fast i mina tankar ända tills jag fick åka och träffa honom på Fulufjället. Den här gången var det inte en gammal gran som lockade. Det var en liten fisk.

Att ”vara som fisken i vattnet” brukar ju innebära något positivt, att man trivs, och för mig ger uttrycket också en känsla av frihet. Men inte alla fiskar skulle nog hålla med om att vattnet de simmar i ger den känslan av frihet. Den fisk jag nu var på väg att träffa var fångad i en liten pöl. Eller pöl förresten – grav säger man på härjedalska. Hm… att bo i en grav låter onekligen ännu mindre muntert. Kan man förresten säga att en fisk som bor i en grav är gravad? (Långsökt, och kanske inte ens roligt, men jag kunde liksom inte låta bli…)

Det handlar i alla fall om en liten röding som vid slutet av den senaste istiden sökte sig till en stor och friskt kall sjö som bildats mellan inlandsisen och fjällen. Där levde den troligen (på rödingars vis) livets glada dagar i sus och dus. Nja, kanske var inte tillvaron helt sorglös men de hade åtminstone stora ytor av isande kallt vatten att simma runt i. När isen smälte och sjövattnet sipprade (eller forsade) mot lägre nivåer hann den lilla rödingen av någon anledning inte simma ur sjön i tid. Kanske tänkte den att det bara var tillfälligt som lite vatten rann ut och att det snart skulle fyllas på igen, eller så var den rädd för att bege sig ut i det okända och försökte klamra sig fast ”hemma” i det allt grundare vattnet. Enligt radioprogrammet ”Naturmorgon” (den 4 juli) har man faktiskt i studier sett att fiskar har personlighet - vissa är modiga och andra är mer blyga. Kanske var den lilla rödingen lite blyg och hemmakär helt enkelt.

Oavsett anledning så blev rödingen liksom fast i en kanjon på fjället, och där i den så kallade Fiskhålsgraven lever den än i dag. Det kallas visst för att fisken är landlåst, och jag kommer att tänka på Robinson Crusoe som i så fall borde kunna sägas vara vattenlåst. Hur som helst har den här rödingen under 7 000 år alltså fått hålla tillgodo med det utrymme och utbud som finns, och för att överleva har den fått anpassa sig – blivit mindre och mindre och är nu en liten dvärgröding. Den enda i sitt slag. Nu skulle jag äntligen få träffa honom, eller henne eller hen. Helst av allt flera av dem – dvärgrödingarna.

 

Det var en skönt frisk och lagom mulen dag då jag parkerade vid Ruvallen och påbörjade min vandring upp mot kalfjället i östra delen av Flatruet, det som heter Ruändan. Redan efter ett par kilometers vandring var jag framme vid Fiskhålsgraven och tog mig förväntansfullt ner till vattnet. Ingen fisk syntes till men vad hade jag egentligen trott – att de ivrigt plaskande skulle komma mig till mötes? Nej, det hade jag kanske inte förväntat mig men graven såg ganska död ut. I alla fall på fisk. Jag satte mig på en klippa vid vattenbrynet för att spana och vänta. Jag väntade, och väntade lite till.

Jag hann äta upp min lunch…

… och mitt fika…

Så kom hon då äntligen! Lite försynt och blygt simmade hon mot mig - den lilla dvärgrödingen. Jag fick känslan av att hon tittade upp på mig. Kanske avundades hon mig som lever i större frihet och med fler valmöjligheter, eller så tyckte hon synd om mig som lever i otrygghet med fler hot från en globaliserad värld. Livet är inte svart eller vitt om man är människa, och troligen inte heller om man är en dvärgröding.

Oj! Tiden springer iväg när man hänger med dvärgrödingar. Det blev dags även för mig att springa iväg, eller i alla fall att vandra vidare.

Ruändan bjuder på en skön fjällkänsla samtidigt som det är lättillgängligt och lättvandrat. Stegen liksom bara ramlar på av sig självt men jag stannar ändå upp och njuter av vyerna.

Förutom Fiskhålsgraven finns ytterligare en kanjon – Evagraven. Den är fortfarande ganska snöfylld och jag står emot impulsen att åka kana, men lite lockande är det allt.

Efter några kilometers vandring går leden förbi hällmålningar som man tror kan vara från 1 800 fkr. Jag läser på informationstavlan vid målningarna att anledningen till varför dåtidens människor målade på hällen är omdiskuterad – vissa tror att det handlar om jaktmagi, andra anser att det gjorts av religiösa skäl och några hävdar att det är berättelser om ceremonier. Det står ingenstans om att det kanske bara är klotter som några av dåtidens ungdomar gjort, och att de vuxna skakat på sina huvuden och muttrat att klottrarna är en förtappad generation.

Av målningarna har man kunnat uttyda en björn, älg, ren och en bäver eller vildsvin och människor. Det verkar inte finnas några fiskar avbildade! Jag tänker dock att dåtidens människor som gjort målningarna och dvärgrödingarna i Fiskhålsgraven borde ha stött på varandra. Kanske var inte rödingarna tillräckligt stora för att anses värda att avbilda. Å andra sidan borde det väl ha funnits så kallade storfiskarhistorier även på den tiden och den lilla rödingen skulle därigenom ha kunnat bli avbildad som en rejäl baddare till fiskfångst.

Dagen övergår i kväll och motvilligt lämnar jag fjället. På vägen ner mot parkeringen vid Ruvallen funderar jag åter igen på den lilla rödingens öde att vara fast i en grav och jag drar mig till minnes en liknande historia, fast lite tvärtom, som jag hört talas om. Det handlar om Gullspångslaxen som efter den senaste istiden blev fast i Vänern men utvecklades till att bli en riktigt stor fisk. Tydligen kallas den utomlands för ”The Big Swede”. Kanske kan man kalla den lilla dvärgrödingen för ”The Little Swede”? Eller så kanske vi inte ska lansera den lilla rödingen överhuvudtaget utan låta den få fortsätta leva i fred i sin trygga lilla värld på fjället. 

 

Postat 2020-07-08 18:02 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

En vandring utan mål som blev en bäverspaning utan bäver

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Gamla spår av bävergnagda träd visar sig först lite sporadiskt men efter ett tag blir de allt mer frekventa. Snart får jag både klättra över och krypa under trädstammar som bävern tidigare fällt men lämnat kvar på land. Kanske smakade de inte så gott som han trott och därför lämnade han dem. Eller så tänkte han hämta dem senare men glömde bort dem, eller så skulle han bara vässa sina ständigt växande tänder lite. Ordentlig tandvård är A och O för en bäver. Min egen tandvård känns lite mesig i jämförelse, men jag är ändå glad att min tandhygienist än så länge endast beordrat mig tandborstning och tandtråd…

Förundrad ser jag på träden som ligger avgnagda runt mig och jag minns hur jag själv fick slita när jag skulle fälla en liten björk för några veckor sedan… och då hade jag ändå en yxa till hjälp. Någonstans har jag hört att bävern har ett skikt som domineras av järn i sina tänder och att det är en av förklaringarna till varför de är så starka. Mina tankar drar iväg och jag börjar fundera på om bävern kan känna ilningar i tänderna och jag ryser när jag tänker på hur dessa ilningar i så fall måste kännas om tänderna delvis består av järn. Aj!

Hoppsan! Hål i marken. Jag går i mina egna tankar och råkar trampa ner i hålet. Som tur är så är det inte så djupt men det får mig att bli mer uppmärksam. Jag ser fler hål och börjar därför gå lite mer försiktigt då jag inser att det nästan är som att gå på minerad mark. Bävern har grävt gångar under jorden i strandbrinken och jag känner mig för innan jag vågar överföra tyngden från ena foten till den andra i stegen jag tar. 

Jag passerar en gammal bäverhydda som verkar ha sett sina bästa dagar. Några färskgnagda kvistar är lite slarvigt slängda längst ner på hyddan och de känns felplacerade. Är det en bäver som tänkt renovera den gamla hyddan men sedan insett vilket jobb det är och då bara lämnat kvistarna? Eller har en ålderstigen bäver haft picknick vid sin gamla bostad? Kanske har han suttit och gnagt på ett par pinnar medan han lite nostalgiskt tänkt tillbaka på alla barn som han och frugan fött upp just vid den här hyddan.

Man kan ana att det har varit en ganska stor hydda men nu är den delvis förfallen och jag går en omväg runt den för att inte falla igenom de murkna grenarna. Enligt Naturmorgon som jag lyssnade på för något år sedan så finns det singelbävrar som nöjer sig med att bo i en etta, medan en bäverhydda för en hel bäverfamilj ofta består av minst ett rum och kök. Ingången är alltid under vattnet. I vattnet utanför hyddan lägger bävern upp olika matförråd inför vintern. Förrådet består av kvistar som han gnager till lämplig storlek och de placeras så att han ska kunna hitta dem även när vattendraget är isbelagt. Han är smart, den där bävern.

Jag fortsätter min vandring längs Ljusnan och är nu helt inne i mina bävertankar. Fler hål i marken visar sig och jag kikar ner i ett av dem. Det är ganska stort och jag skulle nog kunna krypa in en bit. Nej, säger jag till mig själv men lyssnar som vanligt inte så noga på det. Jag ålar in en liten bit till men när jag känner att det blir mindre och börja slutta ner mot vattnet ångrar jag mig. Tänk om jag fastnar. Jag backar ut och fastnar som tur är inte.

När jag börjar gå igen ser jag fler färskgnagda träd. Jag kikar ut längs älvkanten och skymtar en större hydda längre fram som ser ut att vara bebodd då den är byggd av färskare träd. Med smygande steg tar jag mig närmare. Några meter. Sedan tar det stopp.

Ett tre meter brett och vattenfyllt dike får mig att stanna. Bävern har byggt sin hydda på en ö. Smart! En kort stund funderar jag på att bygga en bro av de träd som bävern har fällt och som ligger likt ett plockepinn bakom mig. Men jag släpper den tanken snabbt och tänker att bävern kan få ha sin ö ifred.

Istället tar jag fram min termos och dricker en kopp kaffe. Jag spanar lite mot hyddan och jag spanar ut över Ljusnan. Det är en perfekt dag för bäverspaning, om man bortser från den lilla detaljen att bävrar inte är vakna då. De sover gott i sin hydda under dagtid. Men kaffet smakar gott, tänker jag och tar en klunk till innan jag vänder om och går hem igen. 

Postat 2019-10-12 22:35 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Kanske får jag se en björn idag, tänker jag lite kaxigt när jag parkerar bilen i byn där leden startar. Efter att ha vandrat några hundra meter hörs ett kraftigt brakande i skogen och min kaxighet försvinner som i ett trollslag. Ska jag vända? Nej. Men kanske sjunga? Sjunga är en bra idé och jag börjar nynna på Mors lilla Olle. Sedan tystnar jag plötsligt. Hur var det där med att uttala rovdjurets namn? Någonstans har jag hört att det lockar djuret till den som säger dennes namn. Skrock? Ja, men ändå. Jag ska inte sjunga Mors lilla Olle mer, bestämmer jag mig för.

Istället sjunger jag en mer neutral sång och jag höjer rösten. Det låter bedrövligt illa men jag fortsätter att sjunga. Troligen tycker skogens invånare också att det låter hemskt, i alla fall ser den här bägarlaven ganska förskräckt ut. 

Vandringen är trots mina oljud väldigt fin. Det är en hög och klar luft. Jag tar djupa andetag av den sköna höstluften, och det behövs för stigen går brant uppför. Starka vindar sveper emellanåt mellan träden och liksom tävlar med mig uppför backen. Sedan blir det stilla innan en ny vind tar fart. Hösten är lite lurig, men tusan vilken vacker årstid!

Leden planar ut och den fasta marken övergår i gungande mossa. I den rödskiftande vitmossan syns vissa avtryck tydligt. Älg, rådjur och kanske en räv. Sedan ser jag några större avtryck. Otydliga och diffusa. Är det björn? Det går inte att bedöma och det går heller inte att fotografera. Troligen inbillar jag mig.

En ny sång bubblar upp ur mig… ”För länge sen, när jag fyllde fyra år fick jag en gåva av min far. En fin present…” Jag minns inte hela texten men refrängen kan jag i alla fall och sjunger lite högre ”Teddybjörnen Fredriksson…” Oj! Jag tystnar snabbt igen.

Medan jag går äter jag av de lysande röda bären. Det smakar höst och tankarna vandrar åter till björnen som snart ska lägga sig i sitt ide och dessförinnan måste äta ofantliga mängder bär för att klara sig hela vintern. Äter björnen lingon och tranbär? Jag googlar och får svaret direkt. Japp! Björnen äter alla möjliga sorters bär men föredrar kråkbär och blåbär. Tydligen finns någon studie som visar att björnen kan äta 184 000 blåbär om dagen. Hur har man räknat ut det tro?

Efter att ha vandrat drygt halvvägs kommer jag fram till en sjö och leden slingrar sig längs sjökanten en bit innan den åter viker av in i skogen. Jag börjar nynna lite på en ny sång… men tystnar ganska snart när jag hör mig själv sjunga den där barnvisan om björnen som sover…

Vandringsleden är välmarkerad och går bitvis ihop med en skoterled. Jag läste någonstans att Linsells vandringsförening har gjort den här leden och även andra leder i området. Imponerande att en så liten by (enligt Wikipedia var folkmängden 73 personer för några få år sedan) kan ha en egen vandringsförening som dessutom gör egna vandringsleder.

Ja visst ja! Jag hade ju kaffe och mackor med mig. Det hade jag helt glömt bort i alla björntankar. När det var någon kilometer kvar till att jag åter skulle vara framme vid bilen tog jag därför rast vid några gigantiska klippblock. Kaffet smakade fint och lindrade även en begynnande heshet… Jag är inte van att sjunga så mycket och kanske behöver jag träna min sångröst lite mer inför min vandring i Sonfjällets nationalpark. 

Postat 2019-09-21 22:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Logga in