Bloggar > Skogstokans vandringar

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

En vandring utan mål som blev en bäverspaning utan bäver

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Gamla spår av bävergnagda träd visar sig först lite sporadiskt men efter ett tag blir de allt mer frekventa. Snart får jag både klättra över och krypa under trädstammar som bävern tidigare fällt men lämnat kvar på land. Kanske smakade de inte så gott som han trott och därför lämnade han dem. Eller så tänkte han hämta dem senare men glömde bort dem, eller så skulle han bara vässa sina ständigt växande tänder lite. Ordentlig tandvård är A och O för en bäver. Min egen tandvård känns lite mesig i jämförelse, men jag är ändå glad att min tandhygienist än så länge endast beordrat mig tandborstning och tandtråd…

Förundrad ser jag på träden som ligger avgnagda runt mig och jag minns hur jag själv fick slita när jag skulle fälla en liten björk för några veckor sedan… och då hade jag ändå en yxa till hjälp. Någonstans har jag hört att bävern har ett skikt som domineras av järn i sina tänder och att det är en av förklaringarna till varför de är så starka. Mina tankar drar iväg och jag börjar fundera på om bävern kan känna ilningar i tänderna och jag ryser när jag tänker på hur dessa ilningar i så fall måste kännas om tänderna delvis består av järn. Aj!

Hoppsan! Hål i marken. Jag går i mina egna tankar och råkar trampa ner i hålet. Som tur är så är det inte så djupt men det får mig att bli mer uppmärksam. Jag ser fler hål och börjar därför gå lite mer försiktigt då jag inser att det nästan är som att gå på minerad mark. Bävern har grävt gångar under jorden i strandbrinken och jag känner mig för innan jag vågar överföra tyngden från ena foten till den andra i stegen jag tar. 

Jag passerar en gammal bäverhydda som verkar ha sett sina bästa dagar. Några färskgnagda kvistar är lite slarvigt slängda längst ner på hyddan och de känns felplacerade. Är det en bäver som tänkt renovera den gamla hyddan men sedan insett vilket jobb det är och då bara lämnat kvistarna? Eller har en ålderstigen bäver haft picknick vid sin gamla bostad? Kanske har han suttit och gnagt på ett par pinnar medan han lite nostalgiskt tänkt tillbaka på alla barn som han och frugan fött upp just vid den här hyddan.

Man kan ana att det har varit en ganska stor hydda men nu är den delvis förfallen och jag går en omväg runt den för att inte falla igenom de murkna grenarna. Enligt Naturmorgon som jag lyssnade på för något år sedan så finns det singelbävrar som nöjer sig med att bo i en etta, medan en bäverhydda för en hel bäverfamilj ofta består av minst ett rum och kök. Ingången är alltid under vattnet. I vattnet utanför hyddan lägger bävern upp olika matförråd inför vintern. Förrådet består av kvistar som han gnager till lämplig storlek och de placeras så att han ska kunna hitta dem även när vattendraget är isbelagt. Han är smart, den där bävern.

Jag fortsätter min vandring längs Ljusnan och är nu helt inne i mina bävertankar. Fler hål i marken visar sig och jag kikar ner i ett av dem. Det är ganska stort och jag skulle nog kunna krypa in en bit. Nej, säger jag till mig själv men lyssnar som vanligt inte så noga på det. Jag ålar in en liten bit till men när jag känner att det blir mindre och börja slutta ner mot vattnet ångrar jag mig. Tänk om jag fastnar. Jag backar ut och fastnar som tur är inte.

När jag börjar gå igen ser jag fler färskgnagda träd. Jag kikar ut längs älvkanten och skymtar en större hydda längre fram som ser ut att vara bebodd då den är byggd av färskare träd. Med smygande steg tar jag mig närmare. Några meter. Sedan tar det stopp.

Ett tre meter brett och vattenfyllt dike får mig att stanna. Bävern har byggt sin hydda på en ö. Smart! En kort stund funderar jag på att bygga en bro av de träd som bävern har fällt och som ligger likt ett plockepinn bakom mig. Men jag släpper den tanken snabbt och tänker att bävern kan få ha sin ö ifred.

Istället tar jag fram min termos och dricker en kopp kaffe. Jag spanar lite mot hyddan och jag spanar ut över Ljusnan. Det är en perfekt dag för bäverspaning, om man bortser från den lilla detaljen att bävrar inte är vakna då. De sover gott i sin hydda under dagtid. Men kaffet smakar gott, tänker jag och tar en klunk till innan jag vänder om och går hem igen. 

Postat 2019-10-12 22:35 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Svartviksleden - en vandring med björn i tankarna

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Kanske får jag se en björn idag, tänker jag lite kaxigt när jag parkerar bilen i byn där leden startar. Efter att ha vandrat några hundra meter hörs ett kraftigt brakande i skogen och min kaxighet försvinner som i ett trollslag. Ska jag vända? Nej. Men kanske sjunga? Sjunga är en bra idé och jag börjar nynna på Mors lilla Olle. Sedan tystnar jag plötsligt. Hur var det där med att uttala rovdjurets namn? Någonstans har jag hört att det lockar djuret till den som säger dennes namn. Skrock? Ja, men ändå. Jag ska inte sjunga Mors lilla Olle mer, bestämmer jag mig för.

Istället sjunger jag en mer neutral sång och jag höjer rösten. Det låter bedrövligt illa men jag fortsätter att sjunga. Troligen tycker skogens invånare också att det låter hemskt, i alla fall ser den här bägarlaven ganska förskräckt ut. 

Vandringen är trots mina oljud väldigt fin. Det är en hög och klar luft. Jag tar djupa andetag av den sköna höstluften, och det behövs för stigen går brant uppför. Starka vindar sveper emellanåt mellan träden och liksom tävlar med mig uppför backen. Sedan blir det stilla innan en ny vind tar fart. Hösten är lite lurig, men tusan vilken vacker årstid!

Leden planar ut och den fasta marken övergår i gungande mossa. I den rödskiftande vitmossan syns vissa avtryck tydligt. Älg, rådjur och kanske en räv. Sedan ser jag några större avtryck. Otydliga och diffusa. Är det björn? Det går inte att bedöma och det går heller inte att fotografera. Troligen inbillar jag mig.

En ny sång bubblar upp ur mig… ”För länge sen, när jag fyllde fyra år fick jag en gåva av min far. En fin present…” Jag minns inte hela texten men refrängen kan jag i alla fall och sjunger lite högre ”Teddybjörnen Fredriksson…” Oj! Jag tystnar snabbt igen.

Medan jag går äter jag av de lysande röda bären. Det smakar höst och tankarna vandrar åter till björnen som snart ska lägga sig i sitt ide och dessförinnan måste äta ofantliga mängder bär för att klara sig hela vintern. Äter björnen lingon och tranbär? Jag googlar och får svaret direkt. Japp! Björnen äter alla möjliga sorters bär men föredrar kråkbär och blåbär. Tydligen finns någon studie som visar att björnen kan äta 184 000 blåbär om dagen. Hur har man räknat ut det tro?

Efter att ha vandrat drygt halvvägs kommer jag fram till en sjö och leden slingrar sig längs sjökanten en bit innan den åter viker av in i skogen. Jag börjar nynna lite på en ny sång… men tystnar ganska snart när jag hör mig själv sjunga den där barnvisan om björnen som sover…

Vandringsleden är välmarkerad och går bitvis ihop med en skoterled. Jag läste någonstans att Linsells vandringsförening har gjort den här leden och även andra leder i området. Imponerande att en så liten by (enligt Wikipedia var folkmängden 73 personer för några få år sedan) kan ha en egen vandringsförening som dessutom gör egna vandringsleder.

Ja visst ja! Jag hade ju kaffe och mackor med mig. Det hade jag helt glömt bort i alla björntankar. När det var någon kilometer kvar till att jag åter skulle vara framme vid bilen tog jag därför rast vid några gigantiska klippblock. Kaffet smakade fint och lindrade även en begynnande heshet… Jag är inte van att sjunga så mycket och kanske behöver jag träna min sångröst lite mer inför min vandring i Sonfjällets nationalpark. 

Postat 2019-09-21 22:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ledighet, leda och skadad knäled leder till en tur på Harnäsleden.

Längtan efter att få komma ut på vandring sliter och drar men jag får ägna mig mest åt tålamodsträning och rehabträning. Emellanåt smiter jag i alla fall ut på lite kortare turer med tron om att det ska lindra lite av vandringssuget. Fungerar det? Nej. Suget minskar inte. Det ökar.

Jag skadade knät förra sommaren under en vandring på Höga kustenleden, opererades i vintras och får nu som sagt ordentlig träning av tålamodet. Sjukgymnasten säger att jag inte är 20 längre och jag är helt oförstående till vad han kan mena… ;)

I helgen har jag i alla fall varit ute på en liten tur vid naturreservatet Surö bokskog och Harnäsleden som ligger vid Sjötorp utanför Mariestad. Bokskogen är Sveriges nordligaste, men en bokskog är en bokskog och ger ändå en riktigt skön skånekänsla.

När man inte kan vandra kvantitativt så får man istället vandra kvalitativt. Det har förstås sina fördelar att man kan ta sig tid att se och uppleva andra äventyr i naturen. Ett sådant äventyr var att ta del av Hackes arbetsamma föräldraskap. Tusan vad de fick slita med att ge den hungriga ungen mat. Läckra larver och smaskigt slingriga maskar serverades gång på gång men ungen bara fortsatte att skrika efter mer. En bottenlös unge. Troligen längtar hackspettsparet till att ”Lill-Hacke” ska bli flygfärdig. En farhåga är dock att han kommer att vara alldeles för trind den dag han ska försöka komma ur boet.

Trots att själva vandringen inte blev mer än ca 7-8 km så var det ändå en härlig dag i en mycket fin natur. Harnäsleden följer kusten längs en halvö i Vänern, vilket innebär att det under nästan hela vandringen är sjöutsikt. Det finns alltså många möjligheter till bad, fina rastplatser för matsäck och softande på solvarma klippor, vilket jag ägnade en stor del av min tid till.

Knät verkar hålla. Det ger hopp. Kanske, kanske det ändå kan bli en del vandringsturer i sommar.

Önskar er alla en härlig vandringssommar och ser fram emot att få ta del av era berättelser! 

Postat 2017-06-11 17:58 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera