Längtan efter att få komma ut på vandring sliter och drar men jag får ägna mig mest åt tålamodsträning och rehabträning. Emellanåt smiter jag i alla fall ut på lite kortare turer med tron om att det ska lindra lite av vandringssuget. Fungerar det? Nej. Suget minskar inte. Det ökar.

Jag skadade knät förra sommaren under en vandring på Höga kustenleden, opererades i vintras och får nu som sagt ordentlig träning av tålamodet. Sjukgymnasten säger att jag inte är 20 längre och jag är helt oförstående till vad han kan mena… ;)

I helgen har jag i alla fall varit ute på en liten tur vid naturreservatet Surö bokskog och Harnäsleden som ligger vid Sjötorp utanför Mariestad. Bokskogen är Sveriges nordligaste, men en bokskog är en bokskog och ger ändå en riktigt skön skånekänsla.

När man inte kan vandra kvantitativt så får man istället vandra kvalitativt. Det har förstås sina fördelar att man kan ta sig tid att se och uppleva andra äventyr i naturen. Ett sådant äventyr var att ta del av Hackes arbetsamma föräldraskap. Tusan vad de fick slita med att ge den hungriga ungen mat. Läckra larver och smaskigt slingriga maskar serverades gång på gång men ungen bara fortsatte att skrika efter mer. En bottenlös unge. Troligen längtar hackspettsparet till att ”Lill-Hacke” ska bli flygfärdig. En farhåga är dock att han kommer att vara alldeles för trind den dag han ska försöka komma ur boet.

Trots att själva vandringen inte blev mer än ca 7-8 km så var det ändå en härlig dag i en mycket fin natur. Harnäsleden följer kusten längs en halvö i Vänern, vilket innebär att det under nästan hela vandringen är sjöutsikt. Det finns alltså många möjligheter till bad, fina rastplatser för matsäck och softande på solvarma klippor, vilket jag ägnade en stor del av min tid till.

Knät verkar hålla. Det ger hopp. Kanske, kanske det ändå kan bli en del vandringsturer i sommar.

Önskar er alla en härlig vandringssommar och ser fram emot att få ta del av era berättelser!