Bloggar > Skogstokans vandringar

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Ruändan - en vandring med väntan på en liten fisk

Utöver de storslagna vyerna och den fria känslan som de karga vidderna ger kan det finnas olika andra anledningar som lockar till en liten fjälltur. För några år sedan var anledningen en gammal gran ”Old Tjikko” (världens äldsta trädklon) och han liksom bet sig fast i mina tankar ända tills jag fick åka och träffa honom på Fulufjället. Den här gången var det inte en gammal gran som lockade. Det var en liten fisk.

Att ”vara som fisken i vattnet” brukar ju innebära något positivt, att man trivs, och för mig ger uttrycket också en känsla av frihet. Men inte alla fiskar skulle nog hålla med om att vattnet de simmar i ger den känslan av frihet. Den fisk jag nu var på väg att träffa var fångad i en liten pöl. Eller pöl förresten – grav säger man på härjedalska. Hm… att bo i en grav låter onekligen ännu mindre muntert. Kan man förresten säga att en fisk som bor i en grav är gravad? (Långsökt, och kanske inte ens roligt, men jag kunde liksom inte låta bli…)

Det handlar i alla fall om en liten röding som vid slutet av den senaste istiden sökte sig till en stor och friskt kall sjö som bildats mellan inlandsisen och fjällen. Där levde den troligen (på rödingars vis) livets glada dagar i sus och dus. Nja, kanske var inte tillvaron helt sorglös men de hade åtminstone stora ytor av isande kallt vatten att simma runt i. När isen smälte och sjövattnet sipprade (eller forsade) mot lägre nivåer hann den lilla rödingen av någon anledning inte simma ur sjön i tid. Kanske tänkte den att det bara var tillfälligt som lite vatten rann ut och att det snart skulle fyllas på igen, eller så var den rädd för att bege sig ut i det okända och försökte klamra sig fast ”hemma” i det allt grundare vattnet. Enligt radioprogrammet ”Naturmorgon” (den 4 juli) har man faktiskt i studier sett att fiskar har personlighet - vissa är modiga och andra är mer blyga. Kanske var den lilla rödingen lite blyg och hemmakär helt enkelt.

Oavsett anledning så blev rödingen liksom fast i en kanjon på fjället, och där i den så kallade Fiskhålsgraven lever den än i dag. Det kallas visst för att fisken är landlåst, och jag kommer att tänka på Robinson Crusoe som i så fall borde kunna sägas vara vattenlåst. Hur som helst har den här rödingen under 7 000 år alltså fått hålla tillgodo med det utrymme och utbud som finns, och för att överleva har den fått anpassa sig – blivit mindre och mindre och är nu en liten dvärgröding. Den enda i sitt slag. Nu skulle jag äntligen få träffa honom, eller henne eller hen. Helst av allt flera av dem – dvärgrödingarna.

 

Det var en skönt frisk och lagom mulen dag då jag parkerade vid Ruvallen och påbörjade min vandring upp mot kalfjället i östra delen av Flatruet, det som heter Ruändan. Redan efter ett par kilometers vandring var jag framme vid Fiskhålsgraven och tog mig förväntansfullt ner till vattnet. Ingen fisk syntes till men vad hade jag egentligen trott – att de ivrigt plaskande skulle komma mig till mötes? Nej, det hade jag kanske inte förväntat mig men graven såg ganska död ut. I alla fall på fisk. Jag satte mig på en klippa vid vattenbrynet för att spana och vänta. Jag väntade, och väntade lite till.

Jag hann äta upp min lunch…

… och mitt fika…

Så kom hon då äntligen! Lite försynt och blygt simmade hon mot mig - den lilla dvärgrödingen. Jag fick känslan av att hon tittade upp på mig. Kanske avundades hon mig som lever i större frihet och med fler valmöjligheter, eller så tyckte hon synd om mig som lever i otrygghet med fler hot från en globaliserad värld. Livet är inte svart eller vitt om man är människa, och troligen inte heller om man är en dvärgröding.

Oj! Tiden springer iväg när man hänger med dvärgrödingar. Det blev dags även för mig att springa iväg, eller i alla fall att vandra vidare.

Ruändan bjuder på en skön fjällkänsla samtidigt som det är lättillgängligt och lättvandrat. Stegen liksom bara ramlar på av sig självt men jag stannar ändå upp och njuter av vyerna.

Förutom Fiskhålsgraven finns ytterligare en kanjon – Evagraven. Den är fortfarande ganska snöfylld och jag står emot impulsen att åka kana, men lite lockande är det allt.

Efter några kilometers vandring går leden förbi hällmålningar som man tror kan vara från 1 800 fkr. Jag läser på informationstavlan vid målningarna att anledningen till varför dåtidens människor målade på hällen är omdiskuterad – vissa tror att det handlar om jaktmagi, andra anser att det gjorts av religiösa skäl och några hävdar att det är berättelser om ceremonier. Det står ingenstans om att det kanske bara är klotter som några av dåtidens ungdomar gjort, och att de vuxna skakat på sina huvuden och muttrat att klottrarna är en förtappad generation.

Av målningarna har man kunnat uttyda en björn, älg, ren och en bäver eller vildsvin och människor. Det verkar inte finnas några fiskar avbildade! Jag tänker dock att dåtidens människor som gjort målningarna och dvärgrödingarna i Fiskhålsgraven borde ha stött på varandra. Kanske var inte rödingarna tillräckligt stora för att anses värda att avbilda. Å andra sidan borde det väl ha funnits så kallade storfiskarhistorier även på den tiden och den lilla rödingen skulle därigenom ha kunnat bli avbildad som en rejäl baddare till fiskfångst.

Dagen övergår i kväll och motvilligt lämnar jag fjället. På vägen ner mot parkeringen vid Ruvallen funderar jag åter igen på den lilla rödingens öde att vara fast i en grav och jag drar mig till minnes en liknande historia, fast lite tvärtom, som jag hört talas om. Det handlar om Gullspångslaxen som efter den senaste istiden blev fast i Vänern men utvecklades till att bli en riktigt stor fisk. Tydligen kallas den utomlands för ”The Big Swede”. Kanske kan man kalla den lilla dvärgrödingen för ”The Little Swede”? Eller så kanske vi inte ska lansera den lilla rödingen överhuvudtaget utan låta den få fortsätta leva i fred i sin trygga lilla värld på fjället. 

 

Postat 2020-07-08 18:02 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera