|
Artikel/Blogg: Fjället, bilden och jaget |
2025-09-29 14:20
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Hej ”dallan”, Kul att du tyckte om det jag skrivit. Jag uppskattar att någon läst och tagit det till sig. Att lära sig att fotografera är i mångt och mycket att lära sig se. Med vänlig hälsning. |
|
|
Artikel/Blogg: Fjället, bilden och jaget |
2025-09-29 14:19
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Hej Hans, och tack för din kommentar. Som du vet gillar jag att få kommentarer till det man har skrivit. Dels betyder det någon form av uppskattning och det känns lite av en belöning faktiskt på det arbete man lagt ned. Jag skriver ju här för jag gillar dialogen med folk, och ibland dyker det ju upp någon som ibland har huvudet lite högre än flertalet och visar att han eller hon tänkt lite på det man skrivit. Jag ser mitt skrivande här på Utsidan som något som ger positiv energi. Jag vill dela med mig av upplevelser och kunskap. Ibland och det är ju inte här, så möter man ibland kommentarer då ifrån vanliga Svensson’s när man jobbar ute på fält, att man blir konstant ifrågasatt i sin yrkesroll. Inte bara att dom kommenterar ens funktion, men även har synpunkter på ’ditt och datt’ – Då ibland, känns det väldigt, väldigt knepigt. Jag har inte bara min polisutbildning, men även därtill sju års fotografisk utbildning både här i Sverige, men även utomlands, och jag undrar om exempelvis en läkare blir ifrågasatt på samma vis(!!) Man får höra:. ”Den här bilden skulle väl ett barn kunnat ta?”. Skulle ett barn kunna utföra en medicinsk behandling, operera frågar jag mig. Skulle man ta åt sig av all kritik skulle inget bli gjort. Hade Hamberg sett och vistats i Kebnekaise, och sett fjällen där? Jag tror nog hans omdömen nog mer grundats på det han sett i Sarek. Som du nog vet, hamnade han ju i Sarek just på grund av att han inte fick tjänsten på Riksmuseet i Mineralogi. Hade han fått den, hade historien vi idag ser, nog sett annorlunda ut! Om han hade hamnat i Kebnekaise hade det blivit ’upp-och-ned-vända-världen’ alltihop! Själv håller jag nog Piellorieppe som det mest spännande och komplexa i Sarek. Jag tröttnar aldrig på det området. Jag vet inte vad som hänt med den där passövergången ifrån Pårteglaciären, och jag tvivlar på att den är möjlig idag. Jag vet av erfarenhet ifrån Mårma att vissa passager där, är direkt livsfarliga om man ger sig ut på glaciärerna där. Jag själv är ingen fjällfotograf. Jag överlåter det till andra att ta den rollen. Med vänlig hälsning Anders |
|
|
Artikel/Blogg: Norges 377 toppar — hur jag förvandlade en vild idé till ett fartrekord (och en uppgörelse med livet) |
2025-09-29 12:25
från
dallan
till
Fredrik Sträng
: fascinerande! Kommer det någon rörlig dokumentation på detta? |
|
|
Artikel/Blogg: Fjället, bilden och jaget |
2025-09-29 09:45
från
dallan
till
Anders_sthlm
: Bra inlägg, gillar arkivbilderna! |
|
|
Artikel/Blogg: Fjället, bilden och jaget |
2025-09-29 08:28
från
hansnydahl
till
Anders_sthlm
: Jaa du Anders, vi är i stort sett jämngamla och har väl en hel del gemensamma värderingar gällande fjällvistelse och naturfotografi. Ändå kändes det som att det var mycket att ta in här. Kanske för att jag inte är insatt i kriminaltekniskt foto och därför inte direkt kan se kopplingarna till fjällfotografi, även om jag förstår att dessa finns. Trovärdighet är ju grunden för allt dokumentärt foto. Med detta sagt är det alltid intressant att se saker på nya sätt och att få tänka till när det gäller fotots roll i dagens (och gårdagens) samhälle. Texten ska få lite tid att sjunka in. Jag var nyligen 4 dagar i Norra Mora vildmark och det slog mig att när jag såg ett ansikte eller en figur i en gammal stubbe eller annan "död ved", så var det som ett så kallat Rorschachtest - ett perceptuellt kognitivt personlighetstest - som förmodligen avslöjade en del om mitt eget undermedvetna. En annan person skulle förmodligen se något annat i stubben. https://photos.app.goo.gl/hXjgW95absJS6CMz5 Det som jag däremot direkt fastnade för i denna tidiga timma, var det näst sista fotot där du valt en bekväm sittsten för ditt självporträtt. Ryggsäcken ser ut att ha varit med sedan 80-talet - typ en av Fjällrävens ramryggsäckar. Rent "kriminaltekniskt" kan jag utläsa att personen i fotot besitter en eller flera av egenskaperna "nostalgisk läggning" och "ekonomisk läggning". Nu vet jag ju lite mer om personen - han har ryggproblem, vilket kan betyda att ryggsäcksvalet är grundat på att den säcken fungerar att vandra med till skillnad mot dagens oftast ramlösa ryggsäckar. Det var ett äventyrligt vägval ni gjorde mellan Tvillingryggen och Lulijtjåhkkå. Frågan är om det skulle fungera idag när glaciären inte når lika långt upp i passet. Din redogörelse för Ruopsokjiegŋa var dramatisk och spännande vilket passar perfekt med Ähpár som Axel Hamberg ansåg vara det kanske mest alpina landskapet i Sverige. Jag har ett foto (inskannad diabild) av glaciären från den 12:e september 1979 då den var klart större än i dag. Det hade fallit 10 cm snö under natten och de blodröda ripbärsbladen stack upp ur den bländande vita snön. Hela scenariet var surrealistiskt. Kanske en kriminaltekniker utsatt för ett Rorschachtest skulle ha sett blodspår i stället för ripbärsblad. https://photos.app.goo.gl/moZhcmFQgPZd6gLe8 |
|
|
Artikel/Blogg: Guhkesvágge |
2025-09-28 18:24
från
hansnydahl
till
hansnydahl
: Tack Hans för att du kompletterar beskrivningen av Guhkesvágge med dina egna erfarenheter, och för att din uppskattning av bilderna. Tack vare dina inlägg kände jag till vadstället över Guhkesvákkjåhkå 300 meter nedströms utloppet från Oarjep Tjievrajávrre. Jag kommer att tänka på sångerskan Joni Mitchell och hennes "Both sides now" när jag tänker på årets vandringar genom Guhkesvágge. Först konstant sol och 25 grader varmt eller mer. Därefter +2 till +5 grader, hård vind och regn halva dagarna. Större kontraster under en och samma sommar kan man inte få. Sarvalåbddå var som en värld för sig där vår herre strött stenblock över platsen som om det var tärningar han kastade - alea iacta est. Dock använde han sig av mellanhänder som t.ex. inlandsisar. Geologin i Guhkesvágge tilltalade mig med både öppenhet och Sareks högsta toppar tätt inpå med ett pärlband av glaciärer. Tyvärr syns inte många av dem längre nerifrån dalen, vilket de gjorde under Hambergs tid. Går man bara upp på Tjievratjåhkkå (1420) breder hela härligheten ut sig framför dig. Från Guhkesvágge är många toppar tillgängliga för icke klätterkunniga som mig själv. Ännu har bara Vuojnestjåhkkå och Skanátjåhkkå besökts, men Gassakammen och Nordtoppen står på tur. Och ska det lyckas måste jag justera mina förberedelser. https://www.youtube.com/watch?v=yXr2EFomFkU |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-28 12:46
från
Bandersson
till
Bandersson
: I dagboken skrev jag om vadet. Vi följde stigen ner till Rissajåkkå. Det fanns rösning till ett vad men vattnet var alldeles för högt för att man skulle kunna gå över, säkert en meter över normalt. Så vi gick ner mot Rissajaure. Jag gick över först, det var djupt och långt men inte så strömt. Två veckor senare var vadet enkelt. Här vadade vi - https://minkarta.lantmateriet.se/plats/3006/v2.0/?e=638988&n=7483948&z=9&mapprofile=karta&layers=%5B%5B%223%22%5D%2C%5B%221%22%5D%5D. När det gäller namnet Rissajåkka skriver Améen: Vi uppnådde snart de små vackra och egendomliga Rissasjöarne, där vi åter mötte björkskogen, öfvervadade Rissaälfven och lägrade oss för en liten stund på dess norra strand. Han tyckte att jokken förtjänade namnet älv! Idag kan jag inte spåra tillbaka till denna älv eller för den delen till när Rissajåkkå tappade sitt namn. |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-28 09:55
från
HasseQ
till
Bandersson
: Kul att lästa, det är gött med gamla bilder. Dom flesta har väl en egen fjällvandringshistorik, där man börjar lagom och sen utvärderar lite, förbättrar, och funderar på nästa tur. Själv blev jag tvingad att börja med dom första fjällvandringarna, då jag var 1 år i Arvidsjaur i det militära. Sen har det rullat på. Ett gäng turer runt N Kungsleden, helst dalgångarn vid sidan om. Och ett gäng turer i Sarek, genom olika dalgångar. Viktigt att det blir lagom svårt och långt för en själv. Passerade tex Njåtjosvagge, och tyckte att det var lite för oframkomligt och trixigt för att vara riktigt kul. Och testade Jämtlandstriangeln - platt & odramatiskt & enkelt och ganska trist. Brukade aldrig planera så mkt, man går tills man tycker det är lagom, och campar sen ganska länge på ett fint ställe ! |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-28 08:00
från
hansnydahl
till
Bandersson
: Jag såg att STF körde "Saltoluokta – Guidad dagstur till Stora Sjöfallet" så sent som 2022, men jag hittar ingen info därefter. Utflykten kostade då 895 kr per vuxen medlem. Inget pris angavs för icke medlem. Jag skulle mycket gärna vilja starta vid Sjöfallsstugan - jag blev lite tagen efter att ha läst "FJÄLLRAND - de krokiga tallarnas land" av författaren Thomas Öberg och fotografen Jan-Erik Nilsson. De besökte även området runt Alep och Lulep Gierkav. Området förtjänar att dokumenteras. Intressant nog betyder namnet "Bietsávrre" just "Tallsjön". I topografiska kartan "28 I Stora Sjöfallet" (rekogniserad 1965) finns båtled från orten Stora Sjöfallet - från en brygga i viken där Fiskflyg numera har en bas - till en brygga nära Sjöfallsstugan. Frågan är om det går att landa där med helikopter? Det är bara 1400 meter fågelvägen och kan väl inte vara hutlöst dyrt, kan man tycka. I samma karta finns namnet Risakjåkkå (underlig stavning med tanke på sjöns dåtida namn) på jokken mellan Pietsaure och Rissajaure. Som du själv skrivit kan det vattendraget vara ett tufft vad vilket nog bidragit till att mycket få går där, om ens några i nutid. Du kan nog klistra in en bildlänk i kommentarsrutan. Här en länk till ett oförminskat utsnitt som visar området runt Risjákjávrre taget från Njávvebuollda, cirka 5½ km från sjön. Ett intressant område med åsar och terrasser om vartannat. +25 grader ökade luftoron och därmed skärpan i utsnittet. https://photos.app.goo.gl/zkLMesrcxHhr4YFc6 |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-28 07:42
från
Anders_sthlm
till
Bandersson
: Ja hej igen, Jo jag har gått där, men som sagt det var på sjuttiotalet det begav sig. Ett tag hade ju fjällstationen i Saltoluokta båtturer till Sjöfallsstugan, och ett tag kunde man tydligen beställa ”Tur & Retur” i Vietas. Att komma till en beställd ’retur’ är nog vanskligt, inte bara genom tidspress men en båtöverfart kan ju även ställas in. Det är väldigt mycket charmiga båtturer som inte längre finns. I Abisko fanns ju en redig sak som kunde ta folk till norra sidan av träsket. Jag tror folk idag är alldeles för uppskruvade och stressade för att inse vad en båt är.. Väldigt många ramlar och snubblar på landgångarna. Måste igen påpeka dina unika och personliga bilder Björn. Dom har ett visst mått också av charm, vilket ju bara personliga bilder kan få. Det tar ju väldigt lång tid innan man utvecklar ett personligt språk, femtio år drygt. Det finns knappast någon här som kan uppvisa detta unika. Lägg till detta dina absolut kunniga och erfarna Sarekkunskaper. Jag instämmer fullt med Nydahl, Det du skriver här borde på något vis hållas fram och sparas så att det inte försvinner. Anders |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-27 20:45
från
Bandersson
till
Bandersson
: Tack Anders och Hans. Du Hans har ju gått in i Sarek via Suorva. Jag beskriver en annan väg som jag vet att du Anders också har gått. Stigen som börjar vid Sjöfallsbryggan. Där går väl knappast någon idag då det saknas båtförbindelse, men den vägen kanske är den snabbaste och mest tilltalande ingången till Sarek. Synd att man inte kan lägga in bilder i kommentarerna men jag lägger till en i bloggen som visar hur det ser ut när man går ner mot Rissajåkkå. |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-27 18:20
från
hansnydahl
till
Bandersson
: Vilket fantastisk fint inlägg du har skrivit om din utveckling som Sarekvandrare - det kan väl inte sägas bättre än vad Anders redan har sagt. Jag har ju genom vårt samarbete fått ta del av flera delar av din berättelse, men här är den sammanhållen med kompletterande beskrivningar och allt får ett sammanhang. Du borde göra en PDF av berättelsen på samma sätt som du gjorde med "Med familjen Kuoljok på sommarflyttningen 1945". Du har också generöst delat med dig av dina djupa kunskaper om förgrundsfigurerna Axel Hamberg, Svante Lundgren och Tore Abrahamsson. Detta hjälpte mig att hitta resterna av Hambergs nederbördsmätare 1050 nedanför Bårddejiegŋa. Det här med att man måste gå ett visst antal kilometer per dag för att det ska kallas för "vandring" känner jag igen. Du lyckades frigöra dig från kilometer-skaklarna mycket tidigare än mig och vandra efter känsla i stället för en 15-kilometersmall. Ett par av dina toppturer har jag som målsättning att genomföra innan det är dags att enbart hålla sig i dalgångarna. Det är Bielloriehppe Stuollo (som jag varit halvvägs upp på) och Stortoppen där vi planerat att gå över Alep Sarekjiegŋa till västkammen. |
|
|
Artikel/Blogg: Sarek – mina första vandringar 1971-1978 |
2025-09-27 08:55
från
Anders_sthlm
till
Bandersson
: ”I Sarek möts kontrasterna, här förenas nära och fjärran i en enda blick. Här lever ljus och mörker, dag och natt, i ett oupplösligt samband. Här är jord och himmel sammanvävda - motsatserna som är varandras spegelbild”. (Tore Abrahamsson. Detta är Sarek) Du tillhör nog en av de få idag som verkligen förstår och kan identifiera dig med de orden. Stort tack för en innehållsrik och samtidigt mycket kärleksfull berättelse. Det var väldigt välbevarade foton, men du har väl bearbetat dom vad det verkar. Även minnet måste nog då och då få sin genomgång och bearbetas för att inte försvinna. Här öser du ju generöst ur minneslådan för oss alla att läsa. Det slår mig hur starkt känslomässigt bunden du tydligen är till just detta område. Varje blogginlägg du skrivit har andats en stark känsla av dels spröda drömmar, nervös känslighet och nästan oro över att allt detta ska försvinna. Man nästan ser dig kupa händerna kring en darrande ripunge, och böja undan gräset för att inte trampa fel på en liten rar ört, på dina vandringar. Det är nästan så du svimmar av hänförelse av dessa upplevelser. Jag måste säga att det är väldigt, väldigt sällsynt med ett sådant romantiskt och nästan omodernt förhållningsätt. Det är samtidigt väldigt rörande och ovanligt. De flesta flåsar ju klämkäckt fram genom videsnår och dalar. Gapar och skriker och kräver uppmärksamhet över sin självgoda roll dom gett sig själva. Du fångar din kärlek till Sarek i en Fjällgentianas oändligt starka färg, som samtidigt blir din egna längtans blå. Med hälsning. |
|
|
Artikel/Blogg: Bortom leder söder om Padjelanta |
2025-09-26 15:29
från
Andeiac
till
Håkan Friberg
: Snubblade in på detta och påminde mig en tur som jag gick med en kamrat 1975. Vi kom från Kvickjokkhållet i uselt väder och tänkte tälta vid Vaimok. Där fanns en mycket förfallen kåta. När vi kom fram mötte vi ett förtvivlat par med genomblöt utrustning, utan kompass. De hade tillbringat natten i den föga regntäta vedboden. Vad göra, vi kunde inte lämna dem. Det blev kompasskurs i dimman till Varvekstugan som var torr men skitig och trist. Det tog tid. Morgonen därpå fick de kompass och anvisningar. Undrar hur det gick. Själva gick vi norrut mot Haddit i plötslig värmebölja. Vi tog det ganska lugnt resten av turen. Fina trakter, mycket få vandrare på den tiden. |
|
|
Artikel/Blogg: Ljuset i Abisko 4 (4) |
2025-09-22 14:19
från
hansnydahl
till
Anders_sthlm
: Visst finns det viktigare saker i livet än att skriva på Utsidan. Samtidigt är dina minnen av fjälläventyr något som skänker dig glädje, och att du skriver om dem skänker många glädje. Du ska naturligtvis prioritera efter eget huvud. Det är svårt att föreställa sig vad du går igenom med din - som det verkar - kroniska smärta. Man önskar att något gick att göra. Jag såg nyss en halvfilosofisk artikel i läkartidningen om relationen mellan läkare och patient, när det gäller kronisk smärta. "Man ska ju inte behöva ha ont" var rubriken. Men jag kan tänka mig att det räcker med att ha smärta - att dessutom läsa om den kan bli för mycket. Då får du strunta i länken. https://lakartidningen.se/kultur/man-ska-ju-inte-behova-ha-ont Hans |
|
|
Artikel/Blogg: Ljuset i Abisko 4 (4) |
2025-09-22 12:49
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Hejsan Oskar, Upptäckte här din kommentar. Jag tackar. Önskar dig många häftiga fjällvandringar. Anders. |
|
|
Artikel/Blogg: Guhkesvágge |
2025-09-21 19:41
från
fowwe
till
hansnydahl
: Tack, Hans! Trevligt och intressant att följa med på din färd genom Guhkesvágge. Och ingen har väl rett ut så noga som du vilka glaciärjokkar som kan behöva vadas. Det verkar ha varit mycket vatten när du gick där. Jag har också följt dalgången, men då var det svalare väder och enklare att ta sig över. Något som kändes lite speciellt när jag och min kompis Anders gick genom Guhkesvágge var alla de stenblock som (troligen) inlandsisen radat upp på sluttningen ovanför våra huvuden. Det gick inte att undvika tanken att något av blocken kunde få för sig att rulla ner på de intet ont anande inkräktarna. Det är en fröjd att njuta av dina foton, inte minst dem från lite högre höjd. Nordtoppen har jag nämligen inte varit uppe på, har bara betraktat den nerifrån en lägerplats. Den gången var det snö det mesta av vägen upp och en bestigning kändes inte alls lockande. När det gäller Ähpár så kan man undra om det verkligen hänt något hemskt där eller om det är fjällets djärva form som satt fantasin i rörelse. Men jag gissar trots allt på det första. Fjällets folk stod nog med båda fötterna i verkligheten när man gav namn åt naturföreteelser. Att det numera skulle "spöka" i närheten av Ähpar har jag inte läst eller hört någonstans (och inte upplevt själv heller, sådant verkar undvika mig). Däremot har jag hört ett antal historier från andra områden. |
|
|
Artikel/Blogg: Ljuset i Abisko 4 (4) |
2025-09-21 17:33
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Hejsan. Jag upptäckte din kommentar här av en händelse och blev väldigt glad över det du skrev. Men.jag vet inte direkt om jag tänker fortsätta skriva här i ärlighetens namn. Trots allt finns det viktigare saker. Jag har under de närmaste åren förlorat några av mina bästa vänner i sjukdom och olyckor. Dom lämnar stort tomrum efter sig. Som jag kanske berättat för dig råkade jag själv dessutom ut för en allvarlig bilolycka för ett antal år sedan och kämpar fortfarande med motivation över att leva i ett smärthelvete. Att kunna reflektera över sina fantastiska fjällvandringar ser jag som en gåva och jag känner stor tacksamhet för allt det jag fått uppleva.Det ska väl i rimlighetens namn bli några fler ändå. Visst, Brian Eno! Jag lyssnar... Stort tack för en fin och genomtänkt kommentar. Med vänlig hälsning Anders |
|
|
Artikel/Blogg: Bilden, fjället och jaget. |
2025-09-21 17:29
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Hej igen Diana. Jag kan tyvärr inte ta ansvar för och hur folk upplever sina vandringar, vare sig dom nu går i Sarek eller någon annanstans, och det är inte det mitt inlägg här handlar om. Det handlar om fotografiet, och alltså inte vad folk i gemen råkar ut för på sina vandringar. Visst har du rätt i, att folk nog tror, eller känner sig tvungna att skapa ’falska Instagram’ och leva i just en social falskhet, med och i sociala medier. Det tror jag många har konstaterat till fullo, och det är väl den negativa sidan av just det hela. Detta fenomen drabbar nog mest idag mest unga tonårsflickor tror jag. Förr, låt oss säga för tvåhundra år sedan, när inte sociala medier fanns, eller ens fotografiet fanns, då fanns ju bara berättelsen, ofta muntlig vad man råkat utför. Det skarvades nog då med.Men visst, vi har idag 'en osund uppmärksamhetskultur' och vi behöver nog inte gå vidare långt för att hitta exempel på det. Sedan då,Ja, kanske har 'grymhet' kommit att forma vårt föhållande till naturen. Men idag är det nog det motsatta; Att människan är grym mot naturen-Mijöförstöring är ju ett bekant ord- det har nog format hur vi kommit att uppfatta vår relation till naturen. Men förr, när vi levde i naturen var det nog mer av svårigheter: Människan har vandrat genom ”piska och pest och brand och ökensand”’ som Ferlin diktade. med vänlig hälsning. |
|
|
Artikel/Blogg: Bilden, fjället och jaget. |
2025-09-21 16:02
från
vadior
till
Anders_sthlm
: På mina 3 besök i Sarek i år undrade jag varför ingen som skriver om sina vandringar vill erkänna att vandringen kanske inte alls var till belåtenhet utan rent av ett mindre helvete och gav ingenting utom plåga. Man visar fina bilder och skriver typ att det var lite jobbigt men man är glad ändå. Antagligen för att man kommer att sticka ut, bli bedömd som gnällspik eller man själv kommer känna sig misslyckad och snuvad på det häftiga äventyret. Men detta ligger lite för långt från det tekniska med fotografering och handlar mest om jaget. Eller rent av djupt rotad överlevnadsinstinkt: om du/de gillar mig då har jag en chans att överleva. För att naturen som vi så ivrigt vill avbilda är brutal och människan har formats av dess grymhet och inte bara av de sköna vyerna. |
|
|
Artikel/Blogg: Bilden, fjället och jaget. |
2025-09-21 10:29
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Torrfuror med varglav är ett stående älsklingsmotiv bland naturfotografer, likaså Rapaselets slingrande vattenvärld. Naturfotografer går det tjugo på dussinet av, få höjer sig över medelmåttan, men naturligtvis…. Vi har väl alla upplevt dessa långrandiga bildvisningar av en kär släktings fjälltur- eller rentav skridskotur- och börjat titta på klockan och gäspa och undra hur många ytterliga till bilder ska visas innan träsmaken kommer. Vi vill alltid bedöma och gilla. Naturbilder inte minst. Och så dessa fototävlingar..Idel bedömningar och sociala medier, det tar aldrig slut.. Om ’Fina bilder ska vara sparsmakade’ vet jag inte direkt, Men visst, Tore Abrahamssons ’Kebnekaise’ är nog svår att överträffa i estetiska värden. Stort tack Thure för en annars insiktsfull kommentar, Hälsar Anders |
|
|
Artikel/Blogg: Bilden, fjället och jaget. |
2025-09-21 09:46
från
Anders_sthlm
till
Anders_sthlm
: Denne Ivan Ajvasovskij tillhör ju dessa romantiker på 1840-talet, som just ovan nämnde Johan Krafft ju tillhör. Dessa konstnärer ville göra verkligheten känslostyrd och stormande, viktiga ingredienser i romantiken. Man finner dessa beståndsdelar på 1840 -talet, i musik inte minst- tänk: Mendelssohns ’ ’Hebriderna’; Wagners ’Flygande Holländaren’ osv.. i litteraturen har du: ’Frankenstein’ av Mary Shelley, Stevensons ’Skattkammarön’, Jane Austen, och Stokers ’Dracula’ och i ballet typ: ’Svansjön’. Romantiken var samtidigt känslostyrd och verklighetsfrämmande, det fantastiska och överdrivna var alltid närvarande.. Precis som du upplevde där på bänken i Eremitaget:, Fotografiet kan aldrig komma nära dessa våldsamma överdrifter utan att lämna sitt medium. Dom känslor ett fotografi väcker, hänvisar alltid till: verkligheten, som det vill avbilda, men det kan naturligtvis beröra det omedvetna. Romantiken i dagens friluftsliv är nog inte vidare framträdande, det kan man lätt konstatera. En överdriven känslostyrd fjällvandring i ord och bild är mycket sällsynt, och svårfunnen. Ingen vill skildra hysteri, olyckor, brott, grått och dystert väder, och tråkig stämning alltså: ”Överdrifter”. Det ska vara klämkäckt och äventyrligt, lite som en amerikansk äventyrsfilm. Folk vill gärna vara ’explorers’, ’äventyrare’ betvingare av svårigheter, eller rentav duktiga fotografer. Inte mespottor och lipsillar. |
|
|
Artikel/Blogg: Bilden, fjället och jaget. |
2025-09-21 08:52
från
thureb
till
Anders_sthlm
: Abstrakt ämne. Naturfoton talar till mig och fotot och mina minnen vävs samman till en mångfacetterad upplevelse. De flesta naturfoton som ger mig en upplevelse har en blandning av konst och dokumentation. Fina bilder är ofta sparsmakade. Det är mer uttalat i svartvita bilder där jag tror jag lättare uppfattar fotografens intention med bilden. Kebnekaisefjällen gör sig bra i svartvitt och även motiv som innehåller färg funkar i svartvit för mig som betraktare om jag har erfarenheter som gör att jag fyller i färg själv t ex av en torrfura med varglav. Det är inte lika lätt att lägga till färg i en bild från en miljö jag inte känner igen t ex en regnskog. |
|
|
Artikel/Blogg: Bilden, fjället och jaget. |
2025-09-21 08:45
från
vadior
till
Anders_sthlm
: Läser artikeln och av förunderlig anledning förs 40 år tillbaka i tiden. Ermitage, en bänk framför tavlan av Ajvasovskij, ögonblicket då vågorna börjar röra sig på duken. Jag tror att man förundras och vill visa ögonblicken men förundran går inte att avbilda med kamera. En skicklig konstnär kan väcka förundran. |
|
|
Artikel/Blogg: Guhkesvágge |
2025-09-19 13:01
från
hansnydahl
till
hansnydahl
: Tack Anders för din återkoppling som jag uppskattar mycket. Intrusionerna i bergssidorna verkar finnas på många platser. Vid Södra Vuojnesglaciären finns samma mönster av svarta och ljusa mönster som kommer fram nu när glaciären håller på att försvinna. Enligt bergrundskartan rör det sig om gångkomplex av diabas i fältspatsandsten, siltsten och kvartsit som är de huvudsakliga bergarterna i Sarektjåhkkåmassivet Jag tog mig inte tid att forska i vad den ljusa bergarten kunde vara, vilket hade varit en fördel för de med intresse för geologi. Högt upp på östra sidan av Nordtoppen är det i stället rostfärgade bergarter insprängda med den svarta diabasen. På Tvillingryggen finns minst 3 olikfärgade bergarter insprängda i varandra. Det finns en del att "gräva" i även för oss som skriver blogginlägg, men man löper risk att bli en del av sedimentberggrunden innan man hinner publicera sina inlägg. :-) Jag gick förbi Nordtoppen två gånger i år - den 18:e juli och den 20:e augusti. Den första gången var det för varmt och jag fick vända. Den andra gången försökte vi inte ens då det var hård vind, minusgrader (vindeffekten ej inräknad) och snöfall på toppen och frekventa regnskurar nere i Guhkesvágge. Inte ens min 11 år yngre medvandrare ville gå upp. Min kompis gjorde ett försök att gå upp på Nordtoppen i slutet av september förra året men även han tvingades vända då han blev för kall om fötterna. Det är bara att försöka igen. |
|
|
Artikel/Blogg: Guhkesvágge |
2025-09-19 10:13
från
Anders_sthlm
till
hansnydahl
: Jag undrar när jag ser ditt foto, på hur många ställen dom här berömda intrusionerna i bergssidorna kan beskådas egentligen. Det här var ju en ovanlig ifrån en för mig okänd plats. Mest känd är ju sidan på: Favoritplatån, och i Pårtekedjan, men vid ’lusläsning’ av Olaf Svenningsens kartläggning om detta, så förstår jag att det finns en hel del övriga blottor. Jag har sett detta ’stenkaos’ uppe på Buchtkammen, men inte egentligen fattat att det finns en hel del rakt där inunder också. Däruppe på sluttningen, finns ju stora marmorblock(Spijkamarmorn?) liksom strösslade i en rak linje..och som sedan dyker upp igen på Kassakammen. Hamberg trodde ju att det var horisontella gångkomplex som trängt sönder sedimentbergarterna, när det sedan visade sig vara att det var vertikala slitningar vid förtunning och uttöjning som skapat det hela, och att en 45 gradig vridning sedan gjort resten. Nordtoppen var väl lite ambitiöst i värmen. Du vet nog att när man tror sig kommit upp på den, är det ändå en bra bit till själva toppen. Vad säga..Din slutbild på tältplatsen med Akka i bakgrunden är ju nästan i en 'amerikansk skala'. En prärie med Klippiga bergen i fonden! Fint avslut på en toppenbildserie. |
|
|
Artikel/Blogg: Sarvalåbddå och Mihkájiegŋa. |
2025-09-18 19:54
från
hansnydahl
till
hansnydahl
: Det är bara att "kommentera på", Anders. Den enda "inlåsning" jag kan oroa mig för är den dag man eventuellt hamnar på hemmet oförmögen att ta sig fram som förr. Kommentarer är vanligtvis ett tecken på engagemang och uppskattas nog av alla. På Facebook däremot kan man få en del ilskna kommentarer om man påstår att glaciärerna smälter på grund av klimatförändringarna, men numera är admin rätt snabba med att ta bort rena påhopp. |
|
|
Artikel/Blogg: Vandring från Storulvån till Enafors 250910 |
2025-09-18 15:30
från
personnvik
till
personnvik
: Tack Hans för dina fina ord. Och tack även för dina rättelser - jag uppskattar dem. |
|
|
Artikel/Blogg: Vandring från Storulvån till Enafors 250910 |
2025-09-18 14:54
från
hansnydahl
till
personnvik
: Tack för en trevlig presentation av leden mellan Storulvån och Enafors, en led jag inte har gått. Flera fina bilder - bland annat den med tistelfjäril och ljung. Ja, det är ängsull du fotograferat - den kan ha flera "tofsar" per strå, medan polarullen bara har en. Det är kanske ofint att komma med ett par påpekanden, men här kommer de: Du skriver björkticka på en bild, men jag tycker det liknar en klibbticka. Du har även "osnygga renar" men av sammanhanget tror jag att du menar "oskygga renar". |
|
|
Artikel/Blogg: Sarvalåbddå och Mihkájiegŋa. |
2025-09-17 14:45
från
hansnydahl
till
hansnydahl
: Tack Per! Det tog en stund innan jag insåg att du är den flitige bloggaren bakom "Pers turer". Tyvärr har jag inte hunnit läsa mycket av de nya bloggare som tillkommit under mitt uppehåll från Utsidan från 2020 till 2025, men det går ju att åtgärda. Passade nu på att läsa ditt inlägg om Åreskutan och det är glädjande att se att din dotter delar ditt naturintresse. Jag fick intrycket att du är en kännare både av insekter och svamp. Bilden visar Stinkmussling i Björnlandets nationalpark. https://photos.app.goo.gl/1nhoui3ue75YNxXb9 |
|