Om Lerutsläppet i Sidoarjo på Java.

Svenska Fjällklubbens Årsbok.

Idag kom SFK årsbok för år, 2008-2009. När den här boken kommer känns det lite som en fin present, en speciell gåva ifrån någon snäll och välmenande vän. I dagens läge är en årsbok ifrån en förening något som är mycket sällsynt. Det betraktas som ‘gammelmedia’ något nästan som är att jämställa med en trilobit ifrån Silurtiden.. Man granskar den, känner på trycket och pappret och tänker hur den passar in i tiden och undrar hur länge den kommer bestå. Det är ju en klassiker det här och något ofta förnämligt.

Jag vill passa på och här dels uppmärksamma boken och dom som redaktionellt arbetar med den.

Den här boken har betytt oerhört mycket för mig faktiskt genom årens lopp. Det finns alltid en substans i det som publiceras på nått vis, mest kanske beroende på att dom som medverkar verkligen är de främsta experter kanske vårt land har inom sina specialområden.

I år tycker jag följade artiklar står ut:

‘Polarområderna’ Resurser och vildmark‘, av Anders Karlqvist.

-----

‘Vindelfjällen blir de skandinaviska fjällens största nationalpark’ av Per Erik Persson

------

‘Tur og opplevelse’ av Ben Johnsen

------

Alla dessa är väldigt fint hållna i en klassisk årsboksstil som stilistiskt passar in både till layout och till innehåll.

Annars spretar det väl lite hit och dit med berättelser och nationalparker, samegnäll och Claes Grundstens märkligt nog förfördelade känslor kring Kirunafjällens nationalparks antiklimax.

En berättelse som verkligen ligger utanpå de flestas Sarekvandringar måste nog Sven Sundius Sarekvandring vara... Tänk om årsbokens norm hade varit detta? Att ständigt upprepa sitt klassiska femtiotal? Men vare sig en förening eller årsbok kan ju stå still i nått nirvanaliknande tillstånd, där för de flesta ord som: nostalgi, orördhet och för att nämna Tore Abrehamssons ord..’Tidlöshet och Trygghet’ blir till ett féspö som kan svingas över fjällkedjan och få oss att bli rofyllda och meditativa..

Så visst är det underbart och just tryggt att veta att sådana artiklar som just Sven Sundius alltid kommer finnas med. Det är ju kanske lite därför man vill ha fjällboken varje gång den nu kommer ut. Och det är ju därför den ju aldrig liknar någon annan årsbok mer än att den ibland kanske kan likna sina tidigare utgåvor..

Nåväl.. Nån gång skulle jag dock önska mig ‘mer geologi’ i form av ‘mer vetenskap‘. Ett sådant sällsynt exempel var en artikel som jag tycker är en av de bästa jag läst i årsboken fanns år. 1994 - 1995 ‘ i ‘Bilder av Sarek’ författad av en otroligt kunnig geolog vid namn Olaf Svenningsen, inte bara att den innehöll en otroligt bra substans i sitt ämne, utan den var så pedagogisk och charmigt skriven dessutom. Den hette: När Sarektjåkko låg under vatten’

Den var så späckad med substans och fakta att man bara ville klättra up på Spikakammen och riktigt känna de där ‘evaporiterna’ i händerna. Nåväl..

Den fick mig att tänka på det jag saknar i Årsboken ibland, berättande fakta, kunskap och klassisk svensk folkbildning. Jag skulle önska mig att något år i framtiden att årsboken kunde göra ett specialnummer om just fjällen. Alltså, om fjällen som dom berg dom är.. Jag tror ämnesområdet skulle vara geologi då...

Men visst är den emotsedd vår årsbok och alltid lika omtyckt!

Bromo & Semeru

Den mest kända och 'f o t o g e n i q a' vulkanvyn i Indonesien är Bromo som sagt på Java. Det är tillika kanske en av världens mest fotograferade bergslandskap i varje fall internationellt. Många anser att den till och med är bättre än Grand Canjon i USA. Jag instämmer. Jag blev aldrig vidare imponerad av Grand Canyon när jag var där. Jag hyrde (-79)bil ifrån Las Vegas och åkte dit, bara för att hamna bland busslaster av turister och fotoblixtar. Men antagligen finns det andra utsiktspunkter.

Indonesien

Tre tältplatser på ett och samma ställe.

Oftast är man för trött för att ta in mer information om ett landskap än det visuellt erbjuder. Men redan Goethe lär ju ha sagt: ‘Att ju mer man vet, desto mer ser man’. Tyngdpunkten på ett tittande, en upplevelse är oftast bara ‘oj vad vackert’ eller ‘oj vad det regnar’ eller ‘vad brant det var här’ eller ‘hur långt är det till nästa ställe där vi kan pausa.’