Ambitionen bortblåst.

Denna årgång av Svenska Fjällklubbens årsbok ‘Till Fjälls’ 2010-2011 har tydligen Jämtland som huvudtema fast väldigt lite handlar egentligen om Jämtland i boken.

Såhär står det i förordet:

‘Det var ju faktiskt här som den svenska fjällturismen började”.

Och det stämmer nog. När fjällturismen en gång började var just ett besök i fjällen i Jämtland just en verklig upptäcktsresa och kraven på både vandrare som skidåkare var då höga, inte minst kunskapsmässiga. Kunskap har förut genom tradition varit en ledstjärna för SFK.

I dag verkar dessa krav om kunskap eller kanske snarare ordet ’vetenskap‘ borta, Här menar jag: kulturhistoria, topografi, botanik och etnologi. Årsboken verkar dessutom hållningslös och ger uttryck för varumärkesplacering på ett både trist och ogenerat vis. Det är väldigt tråkigt tycker jag att den här årsboken blev så väldigt dålig, spretig och osammanhängande.

I vanliga fall så höjer man ju inte nämnvärt ögonen över det som på tidigare år stått i årsboken. Ordet ‘konventionellt’ har ju varit ett högt betyg tidigare så att säga..

Men i år blev jag tyvärr inte ett dugg inspirerad eller intresserad av det jag läser i SFK årsbok .

Jan Lundhag.-Kängfabrikören. som var redaktör för boken frågar sig i förordet ’Hur gör man då en bok när man är amatör på området? Kanske det innehållslösa i boken tar sin början i detta konstaterande, och sedan blir det ju just inte bättre, vare sig språkligt eller bildmässigt , förrän boken håller på ta slut. Men då har man släpat sig igenom allehanda banala texter som inte ens någon skrivglad gymnasist som varit i fjällen för första gången, ens skulle ha skrivit.. Just då, när man undrar över hur det riktigt gick till, när boken skulle sättas ihop...då finns faktiskt en väldigt fin och vettig liten, hör och häpna ‘enkel’ betraktelse av en ung kille som heter Jörgen Vikström, först där i den berättelsen verkar det hela lite mer otvunget och relaxat.

Där i hans text, helt plötsligt, hittar nu äntligen en berättelse sig själv och blir ovanligt läsvärd, reflekterande och framförallt ny, och vill söka sig bort ifrån genomtröskade Himalaya- och Sarek-berättelser.

Varför är det så låg kvalitet då på det övriga i boken?

Ja, det kan man ju fråga sig! Det måste ju finnas en förklaring till det?

Det är ett stort problem när en anrik klubb som Svenska Fjällklubben inte längre kan attrahera kunniga skribenter av rang. Av tradition har det urval, den kontinuitet inom traditionen och den kompetens inom klättring, geologi eller Sameliv som tidigare präglat klubbens årsböcker helt försvunnit nu.

Jag bläddrar snabbt igenom årsboken ett antal gånger om och om igen, läser och läser och hittar egentligen ingenting som fängslar, griper tag eller förklarar något mer än att dom berättar om personernas egna upplevelser. Frågan är om man överhuvudtaget kan attrahera en ny och ung läsepublik till detta ämne: Jämtlands Fjällvärld i en bok (eller i klubb) som inte ens har ens ambitionen att hålla ett starkt fokus på innehållsmässig kvalitet.

Det bådar inte gott detta.

Området kring Kutjaure och den där fliken av norra Padjelanta som ligger uppåt mot Tysfjorden är onekligen ett av de mer spännande och är även ett av de mer lättvandrade området som finns. Det finns många dimensioner att se området utifrån. Något annat som är lockande är närheten till just Norge som kan nås på en del olika vis.

Vandringsmöjligheterna här är verkligen outtömliga. Det är som en liten och avskild egen värld. För att kunna uppleva området och inte bara se det som ett slags bihang till det mer besökta Padjelanta söröver‘, bör man kanske granska geografin noga och helst faktiskt dess geologi ett tag. En vandring blir mer spännande så, mer berikande. Området är inte vidare känt, vilket beror på att det kommit i skymundan av det mera ‘lättillgängligare Padjelanta’ eller det mer ‘dramatiska Sarek’.

Det är en märklig känsla det här, när man nästan fixerar sig vid ett speciellt område och låter området komma nära inpå en själv. Man märker då hur landskapet själv nästan börjar leva sitt egna liv, inte minst i ens undermedvetna.

Skulle inte Claes Grundsten finnas skulle vi nog blivit tvingade att uppfinna honom.

Den Goda Fjällvandringen kräver en bra miljö att vistas i.

Historier som kan bli större än vad dom själva, eller en gång var menade att vara.