Jag vet inte hur många sådana här skyltar det finns runt om i landet, men just den här sitter någon mil söder om Lycksele längs Blå Vägen, strax innan avfarten mot Vindeln via Ekorrsele, om man kommer från Lycksele, vill säga.

Jag har passerat den här skylten otaliga gånger på väg till och från min farmor, som bodde i just Ekorrsele. Från det att jag blev läskunnig någon gång på 70-talet har jag alltid varit nyfiken på hur den där urskogen såg ut egentligen. Sedan jag fick körkort tänkte jag att "nästa gång jag passerar så SKA jag stanna". Men alltid var det något som kom emellan. Det kunde vara vinter, eller så hade man bråttom, var kissnödig eller så stämde inte klädseln överens med vädret. Och så gick det så som det brukar med farmödrar. Hon blev gammal och dog, och helt plötsligt hade man inte vägarna förbi längre. Men nu i år så stämde allt. Så ÄNTLIGEN bromsade vi in, stannade motorn och klev ut bilen. Det kändes nästan lite magiskt att gå de 500 metrarna in i det som skulle vara urskogen.

Men när man väl kom dit?

Tja. Förutom att det fanns osedvanligt många nedfallna träd som låg kvar som de hade fallit (vilket ju är poängen med en orörd skog) såg det väl ut som vilken jäkla granskog som helst för en lekman. Lika mycket mygg var det också.

Kanske hade upplevelsen blivit större om jag inte hade haft 30 års uppdämda förväntningar med mig i skallen? Och frågan är ju hur mycket upplevelse man kan kräva. Allt är ju inte glitter, glamour och spegelblanka soluppgångar.

På ett sätt är jag glad att jag har bockat av denna urskog, som hörde till de saker jag kände att jag ville se innan jag trillar av pinn. Men samtidigt är jag lite fundersam över om jag nu skulle bli lika glad om någon fick för sig att hjälpa mig att uppfylla en annan dröm, nämligen att få nyckel till alla låsta utrymmen i Nidarosdomen i Trondheim...