Om ett knappt dygn är det dags för sportlov. Mitt första sedan jag själv gick ut skolan. Det känns väldigt speciellt! Snart bär det iväg till fjällen, där vi ska få vara en hel vecka och åka uppför och utför och längsmed och vidare och hemåt. Och skoter! (Fast det är väl som att svära i kyrkan i detta forum; att medge att man ser fram emot att få puttra fram och känna lukten från tvåtaktsmotorn...)

Barnen är ju nu så stora att de inte behöver passas på samma sätt längre, utan nu blir det kul för alla. De har förresten varit i fjällen en helg utan mig, så det ska bli spännande att få se vilka framsteg de har gjort. På bara ett par timmar hinner ju en sexåring lära sig mycket. Hon lär väl gnälla på mig för att jag inte törs åka lika fort utför som hon, men så är det att vara mamma.

Det känns nästan som skolk, att vara borta från det jätteviktiga jobbet med de jätteviktiga ärendena i en hel vecka, men vardagsvärlden snurrar nog vidare utan mig. Det brukar den göra.

Auf Wienerschitzel, mina vänner - nu väntar de vita vidderna. Känner mig som ett barn före julafton...