Så har man kommit hem igen efter att ha varit en vecka i fjällen på sportlov. Det var en välbehövlig vecka av många anledningar. För mig var det väl mest för att jag har varit stressad på något märkligt sätt så att jag inte känt igen mig riktigt. Geisten har varit borta, inget har varit roligt och jag har bara känt mig allmänt stressad utan att kunna sätta fingret på varför. Min omgivning försöker ge mig hintar om att det kan tänkas ha att göra med den stora vattenskadan i badrummet, som lett till att hela huset är ett enda kaos, plus att det (trots försäkring) kommer att blir mycket dyrt att fixa till allt så att det nu blir som man vill ha det. Kruxet var ju att jag var helt nöjd med vårt gamla badrum som det var innan, och känner mig inte det minsta sugen på att göra om och göra nytt. "Men tänk så fint och fräscht ni kommer att få det - och vilket tur att ni får ut det på försäkringen!" - säger uppmuntrarna. Mm. Men jag vill inte HA fint och fräscht och björk och bok. Jag GILLADE 70-talsinredningen.

Nåväl. En veckas slalomåkande i fjällen skulle göra mig gott. 

Arga tanten Ulrika Dag 1- Det råkar vara slalomtävling i Drombacken. Så kul! Jag har aldrig sett en riktigt tävling förr. Men  varför måste de envisas med att ha på så skränig musik hela tiden? Fattar de inte att man vill ha lite lugn och ro i fjällen? Vill jag höra skränpop så sätter jag väl på Radio Rix. Eller låter bli.

Arga tanten Ulrika Dag 2 - Det börjar kännas bättre i maggropen, men inte bra. På väg upp i liften kommer ett gäng "finniga tvåmetersjävlar", för att citera Magnus Härenstam, och åker slalom ner i liftgatan framför mina ungar och försvinner sedan ut i något skogsspår. Och det är då det ofattbara händer. Jag kan inte hålla igen, utan vänder mig om i liften och skriker "Snorungar!" med hög röst efter dem. Tänka sig. Så GÖR man ju bara inte. Men man får faktiskt inte leka i liften heller.

Arga tanten Ulrika Dag 3 - Jag retar mig till vansinne på alla människor, stora som små, som tar av sig skidorna och låter dem ligga ner på marken, mitt framför restaurangingångar, liftinsläppet eller var de nu behagar ta av sig skidorna. Har de inte ögon att se med? Är det DÄRFÖR de missar alla fina skidställ som står uppställda just på sådana strategiska platser? Eller är det bara hjärnorna det är fel på? Eller är de helt enkelt lata och odugliga? Jag har ingen aning om varifrån de kommer, eftersom jag aldrig tagit någon med brallorna nere, men i mitt inre muttrar jag "Ävla nollåtter", och stuvar undan det skidpar som stör mig mest. Egentligen har jag god lust att bara slänga alla utströdda skidor och stavar i en enda stor hög på sidan om. Men så gör man ju inte, och idag håller jag mig i skinnet.

Sen börjar det gå bättre. Frisk luft, fartvindar, solsken, familjen och lite vino tinto gör att det arga trollet i magen börjar flytta ut. Det gör underverk att få komma in i stugan, lägga sig på soffan och somna en stund, utan att någon ifrågasätter vilken tid man har tänkt vakna eller om det ska bastas före eller efter middagen. 

Barnen gör förstås framsteg i backen. Ylvas tiopoängare var när hon skulle åka upp i bygelliften med Ida. Mitt i liftgatan tappar Ylva ena skidan, men hon lyckas ändå ta sig hela vägen upp i liften ståendes på ett ben. Hon förklarade sedan att hon ju inte kunde tillåta sig att börja jiddra i liften och fång skidan eftersom hon ju hade ansvaret för lillasyster, som kunde ha trillat om inte Ylva hade stått på benen. Mamman blev mäkta stolt! Och så har hon på egna ben lyckats ta sig nerför två svarta backar utan att trilla eller förta sig. Det är lättare att utmana den egna förmågan när man är ensam i backen och kan ta den tid man behöver. 

Och Ida verkar ha lärt sig mer om hur en skoter fungerar än jag någonsin brytt mig om att ta reda på. Hon fick en långtur med pappa på tu man hand en dag när vi andra var i backen. 

Nu är det back to basics. Barnen har lov att spela dataspel hela långa dagen eftersom de varit helt datorfria i en månad. Maken tapetserar, och jag sitter och skriver av mig. 

Nästa helg blir det Björnrike med jobbet. Jag misstänker att förhållandet skidåkning/vino tinto kommer att förskjutas något på den resan, men det blir nog trevligt ändå!