Klockan var kvart i julafton. Jag hade sagt godnatt till föräldrarna och barnen uppe i storstugan, och var efter en avstickare in på damernas ute i skogen nu på väg ner till lilla friggeboden nere vid vägen för att lägga mig att sova. Och världen var med ens så overklig. Midvintermörkret lyste med sin frånvaro. Fullmånen lyste så starkt att jag som stadsmänniska hade svårt att förstå det. Färgerna på mina kläder var tydligare och klarare än i den skumma belysningen på dans. Skuggorna var knivskarpa som på dagen. Utsikten över sjön var bättre än när det småsnöar på dagen.
I ett fåfängt försök att fånga detta magiska hämtade jag kameran, och tog denna bild utan blixt, mitt i natten. Visst är den bara ett mörkt blurr så här i efterhand, men den kommer ändå att hjälpa mig att minnas den där känslan. Och återigen blir jag lite ledsen över alla sådana nätter som totalt går mig förbi hemma i stan, flera gånger om året. Vi är så många som gått miste om så mycket. Som har slutat tro på månljuset.
I
Och isarna sjöng, både denna natt och nätterna som följde. Det lät som om det var fullt med enter i nejderna, som talade till varandra på gammelentiska. Jag gick ut och ställde mig på bryggan och lyssnade på Bygdeträsket, mitt i natten. Länge stod jag där och förundrades. Ibland blev det alldeles tyst igen, och allt var som vanligt. Men så tog det fart igen, och det smällde och dånade i isen, både långt borta och nära. En gång smällde det till mellan mig och land, så att det skakade till i bryggan som jag stod på, och hjärtat flög upp i halsgropen. Härligt!
Det var verkligen en magisk natt. Vinternatt, men ljust. Inga ljud förutom de från isen och en hund som skällde då och då någonstans på andra sidan sjön. Inte en bil, inte en skoter, inget vindsus från träden, och inga ventilationsfläktar som surrade. Bara jag och naturen, och efter en stund min mans knarrande fotsteg när han också sagt godnatt och börjat gå ner mot sovstugan.
Ja,denna måne!Den har en magisk inverkan även på min sinnesstämning,och att "måsta" sova när den lyser som klarast känns som en förlust.
Det var länge sen jag hörde sjungande isar, Vättern kan låta mycket när den är frusen, fantastiska ljudeffekter! Visst är det underbart att när man får uppleva naturens egna ljud och ljus utan nämnvärd mänsklig påverkan! Men vad är "enter" för något?
"Enter" är en sorts trädliknande varelser från Sagan om Ringen-trilogin. De vaktar träden i skogen, och talar på ett mycket mullrande sätt. Jag vet att jag är lite filmförstörd och ett barn av min tid, för beskrivningen kändes så klockren och var verkligen det första som slog mig när jag hörde ljudet.
Någon sa en gång till mig att isarna blir starkare när de låter. Är det sant?
När jag står på balkongen en månnatt och ser ut över ängarna brukar jag tänka som Jeremia i Tröstlösa
"Man borde inte sova när natten faller på, för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå. Det är så tyst och stilla. Att sova vore illa.
Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart, Som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart. Det är som om det hördes ett silverspel som rördes. Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.
Jaså, Sagan om Ringen... jag läser mycket men inte fantasy! Men det känns tryggt att någon vaktar träden i skogen så det låter som en klart godkänd association!
Inbjudande beskrivning.
Förstår precis hur den där natten var.... och man längtar efter fler. Sjungande isar har jag mycket sällan hört och aldrig på natten, men kan tänka mig att det som är nästan magiskt på dagen blir riktigt förtrollande en sådan natt!