Jag blev lite inspirerad av Tranevings senaste blogginlägg om skoterutflykter, och tänkte ta tillfället i akt att dela med mig av ett kärt barndomsminne.

Jag plockar fram den här bilden igen, så att vi kommer i rätt sinnesstämning.

Bilden är tagen på en liten holme mitt ute i Vindelälven, där mina föräldrars vänner har sin sommarstuga. Den har genom åren vuxit och blivit betydligt större än den bruna lilla stuga man ser i bakgrunden. Men hur det nu var så var det ju inte bara stugan som växte, utan även familjerna. Till slut blev det väl för besvärligt att ha bara en skoter till sju personer, så någon införskaffade en lite nyare och fräschare skoter. Kan ha varit en röd Yamaha om jag inte minns fle. Den knattrade inte lika mycket som Snotricen i alla fall, och så var den lite mer lättstartad.

På tiden när det här utspelade sig, fanns förvisso små dataspel av typen Donkey Kong, men annars var vi barn förpassade till andra nöjen. TV-n var liten och svartvit, och det blev myrornas krig på den när någon passerade med skoter. Dessutom var det nästan aldrig något bra på den.Möjligen Fame och något avsnitt av Shogun.

Våra föräldrar tyckte väldigt mycket om oss barn, men de tyckte också mycket om att umgås med varandra över en grogg och ett parti plump, och i längden blev det säkert tröttsamt att beskåda alla våra teaterföreställningar och allt vad vi nu hittade på. Så när jag och Joppa, två glada barn i tio-elvaårsåldern, bad att få låna skotern så var det ingen som sade något om det. Så länge vi höll oss på skoterspåret som gick runt den lilla holmen så.

Tjokoko! På med kläderna och ut med Yamahan. Vi turades om att köra den lilla lilla slingan runt den lilla lilla holmen, och sedan kom vi på att vi skulle ta det lilla lilla spåret som gick tvärs över holmen också - för omväxlings skull. Det kunde ju vara kul. Tyckte vi.

Den lilla nackdelen var ju att det var väldigt BRANT. Och vid närmare eftertanke kanske det hade varit bättre att köra åt andra hållet. För vad som hände var ungefär samma sak som i skämtet om Pekka som var ute och körde bil - vägen svängde, men det gjorde inte Pekka. Och vår skoter gick glatt nedför backen (kanske liite på sidan av befintligt spår) och stod helt plötsligt med nosen en halvmeter rakt ner i midjedjup snö.

Vad gör man då?

Ja inte tusan går man in och talar om det för mamma i alla fall.

Så här i efterhand kan jag tycka att någon i stugan kanske borde ha reagerat över att det plötsligt blev väldigt tyst ute, utan att några snöiga ungar dråsade in, men de tänkte väl på annat. Eller så trodde de att vi lekte indianer under granarna. Eller så var det helt enkelt inte så himla noga på den tiden när världen inte var så hemskarns farlig.

I själva verket stod vi ute och slet oss svettiga. Vi drog och drog  och grävde lössnö med händerna och gasade och knuffade, och på något underligt vis lyckades vi med förenade krafter få upp eländet på spåret igen så att vi kunde köra runt och snällt gå in i stugan och spela kort istället.

Och sen väntade vi sisådär tio-femton år innan vi berättade för våra föräldrar om eskapaden. Vi hade väl fått tillräckligt mycket skäll tidigare på sommaren, när vi roade oss med att kasta paddlarna ur kanoten för att dyka i och hämta dem och sedan kravla oss i kanoten igen. Mitt ute i Vindeläven. Då tyckte vi faktiskt att de överreagerade lite, och det ville man ju inte utsätta sig för igen om man kunde undvika det.

Tänk ändå så mycket kul man har haft!