Föreställ dig...
att du åker till Kvikkjokk. Du går upp mot Prinskullen. Det är varmt och myggigt och ganska brant. Men du vet att väl uppe får du belöningen:
Rymd och luft och lätthet. Det var här Linné gick.
"Efter middagen reste jag från Hyttan, då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallevare, som var väl ¼ mil högt. När jag kommit på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kom upp i det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller eller Afrika... "
Och där borta ligger Luottolako med Svenonius glaciär. Och där är mjuka Säkok med Pårte. Och längre till höger Pårek. Och där nere det märkliga Änok.
Föreställ dig att du tittar närmare på Kavrek (som är den nämaste "kullen"). Bakom den skymtar det lägre liggande Ruotevare.
Tänk dig att du blir förd till en ny värld. Routevare är borta, där finns ett stort dagbrott. Bakom och till vänster om Ruotevare finns det en stor processanläggning och en stor slamhög. Till höger finns stora upplägg av sprängsten. Nere i dalen går det en asfalterad väg efter hela Kamajokk där det dundrar av jättar (72 ton).
Glöm den drömska färden uppför Kamajokks vindlingar…
Glöm älgen utanför tältet i Änok...
Glöm de uråldriga tallarna...
Glöm Njåtjosvagge...
Glöm vårens fågelsträck som Kaj Curry Lindahl skriver om...
"Två i Lule lappmark betydelsefulla rastområden för flyttande sjöfåglar och vadare utgöres av deltalandet vid Kvikkjokk resp. 1 1/2 mil norr därom vid Änok. På dessa platser samlas om våren stora skaror av fåglar, vilka där tillbringar åtskilliga veckor i väntan på att fjällmarker och -vatten skall bli redo att ta emot dem. Det finns nedanför Lule lappmarks väldiga fjällområden inte många för fåglar lika gynnsamma svämvattensmader som Kvikkjokks och Änoks deltaland...
Änoks deltaland har som fågellokal om våren en mycket stor betydelse för produktionen av gäss och änder i våra fjällvatten."
Glöm det för så här ser planerna ut för de som kallar sig för "Guardian of treasures".
Tro inte att de inte menar allvar...
Glöm Sarek...
P.S. Jag har skrivit lite "torrare" och mer informativa inlägg tidigare (sptember 2009) som jag kopierar in här. D.S.
För många, många år sedan (1972) gick Kjell och jag en liten specialväg från Pårte till Luohttoláhko. Istället för att runda Tjievrra gick vi in i ”säckdalen” med sjöarna - Tjievrajávrátja. Vi tältade i en liten grop i dalen och somnade in. Mitt i natten drabbades vi av det värsta skyfall jag någonsin varit med om i Sarek. Inne i tältet var det decimeterhögt vatten. Vi gick ut för att gräva diken runt tältet men vi insåg det hopplösa i företaget då regnet var så häftigt att det studsade upp i ansiktshöjd. Jag har hört talas om tropiska regn men jag hade nog aldrig trott att jag skulle få uppleva något liknande i våra fjälltrakter. Bilderna ni ser är stereobilder och de är gjorda för att ”skela med ögonen”. Så här såg tältet ut på morgonen:
Solen sken så vi kunde torka sovsäckar och tält. Framför oss presenterade sig branten upp till passet 1425.
Klättringen var relativt brant med lite lösa stenar men det var inga större problem att ta sig upp.
På den här höjden var det inga problem med Ruopsokjåkhå vad jag minns (det var länge sedan).
Vi fortsatte att gå på platån under Loametjåhkkå. En alldeles fantastisk vandring med Njoatsosvágge andlöst exponerad.
Ibland blir man nästan filosofisk när man går i Sarek. Mitt i allt det stora leder de små steg man tar till plötsliga perspektivskiften som är fullständigt överraskande. På hyllan omgavs vi plötsligt av moln när vi närmade oss branten ner mot Bálgatjåhkås dalgång. Sikten blev obefintlig men så plötsligt öppnade sig dalen.
Det gick alldeles utmärkt att ta sig ner i dalen – den var inte alls så brant som den kanske tycks vara när man kommer från Luohttoláhko.
Mitt i dalen slog åskan ner. Öronen höll på att sprängas och vi blev nästan bedövade. Sedan regnade det. Vi tog på oss regnställ och vandrade vidare.
Underbara Luohttoláhko. Finns det något märkligare än denna plats med mjuka böljande kullar omgivna av alpin dramatik?
Men sen… Vi hade gått i våra regnställ och blivit nedkylda in i märgen. Våra hjärnor slutade fungera. Vi vacklade fram och hade glömt var vi var och vad vi behövde göra. Någon av oss – jag har ingen aning om vem – sa att vi måste stanna och slå upp tältet. Vi gjorde så och satte oss utanför tältet helt apatiska. Jag vet inte hur länge vi satt så men på något sätt fanns det en gnista kvar som sa; ”vi måste ha något varmt i oss”. Vi fick fram Trangiaköket och kokade en soppa. Den första skeden med värme var som ett uppvaknande ur en dröm. Det var en av flera läxor jag har fått lära mig av Sarek. Regeln är så enkel – stanna och ta en kopp kaffe – ofta… Eller – gå långsamt och titta på det lilla framför fötterna.